Åh, jag blir så trött.

Jag var på Ikea igår och lyckades frakta hem 1,5 kundvagn med varor (vi snackar nästan 10 asstora bärkassar) samt ett 160cm långt skrivbord alldeles själv via taxi. Jag tycker det var bra planerat & jobbat av mig och hade kanske tänkt mig att D skulle vara en smula tacksam över att han slapp åka till Ikea. Jag offrade ändå några arbetstimmar (gick tidigare) samt hela min söndagkväll på att ordna det (kom hem klockan nio).

Men nej då.

Idag kom jag nämligen på att jag köpt fel ben. Eller ja, fel och fel; jag har mätt om lite och benen som var 70cm och var föredragna men verkade korta, är bara 5cm lägre än höjden på mitt jobbskrivbord. Med andra ord är de inte alls för korta och är verkligen mycket snyggare än de jag köpte i slutändan. Eftersom jag inte packat upp de andra (högre) skrivbordsbenen ännu och de såldes separat till skrivbordet, tänkte jag åka till Ikea och byta dem. Borde vara enkelt eftersom jag vet att 70cm-benen finns i deras lager; jag klämde ju på dem igår.

D är ledig idag och jag tyckte det borde vara okej om vi åkte till Ikea tillsammans, då jag gjorde ”grovjobbet” igår helt själv. Vi behöver ju bara åka dit, knalla rätt in och byta benen (tar 10 minuter) och efteråt kunde vi äta middag och gå på bio i shoppingcentret som ligger vägg i vägg, som är nyöppnat och jättefräscht (jag upptäckte det igår); dessutom folktomt. Att gå ut och äta och gå på bio efteråt är ändå nåt vi brukar göra på måndagar när han är ledig och vi kan utnyttja bilen.

Jag fixade t.o.m. med chefen så att jag kunde gå tidigare från jobbet så vi skulle slippa sitta i rusningsköerna på Sheikh Zayed Road tillsammans med alla Sharjah-pendlare efter fem. Jag gjorde så för att slippa åka till Ikea ensam i veckan, då det skulle innebära att jag skulle vara tvungen att på nåt sätt släpa 15kg skrivbordsben ensam till kontoret, sen släpa dem till Ikea via en taxi och släpa nya 15kg ben hem igen, ensam.

Detta också under en vecka då jag redan har onsdag kväll uppbokad med en jobbgrej mellan 6-9, och behöver torsdag kväll till att lämna Ollie på katteriet och handla (via taxi) innan mina kompisar kommer (de landar på fredag morgon tjugo i åtta och jag ska – återigen – hämta dem med taxi). Jag behöver skaffa benen innan torsdag helst eftersom den nya datorn kommer då och vi har ingenstans att ha den om inte skrivbordet byggs ihop innan dess.

Men tror ni att mina planer – väl uttänkta, om jag får säga det själv – funkar? Nej, såklart de inte gör. Jag tror alltid att jag är rättvis och logisk innan jag involverar D; så fort han börjar motargumentera (vilket han alltid gör) går det åt pepparn direkt eftersom hans argument är så ologiska och opraktiska att jag fullständigt tappar all ork att debattera om eländet.

D säger först att planen är okej, för att sedan ringa mig 15 minuter innan han skulle kommit och hämtat mig och klaga på att han blir släpad till Ikea trots att han inte vill (det var ju därför jag frågade dig först, pucko – hur ska jag kunna veta att du inte vill när du svarar ”ja, det är okej”?), att vi kommer att fastna i rusningstrafiken, att detta är hans enda lediga dag, han är trött på att köra bil och så vidare.

Att jag går tidigare för att vi inte ska fastna i trafiken och att jag åkte till Ikea igår exakt samma tid utan att fastna, är inget argument som hjälper. Han slänger luren i örat på mig och jag bestämmer mig för att jobba över. Nu måste jag ju åka till Ikea imorgon; min enda chans då onsdag och torsdag kväll som sagt är uppbokade med saker jag inte kan ändra på.

Jag blir så ledsen och trött på D när sånt här händer. Han har liksom ingen känsla för att han också måste ge upp saker ibland för att vardagen ska funka; precis som när jag spenderar min fritid med att springa ärenden så att han ska slippa. Han har nån slags utopi-syn på sina lediga dagar. På hans lediga dagar ska han inte behöva göra några ”måsten”. Okej, visst sköter han typ disk och tvätt och sånt hemma, men han vägrar köra nånstans för att han gör det till och från jobbet 6 dagar i veckan annars.

Jag förstår att han inte vill göra det, vilket är varför jag åker och handlar efter jobbet eller på helger med taxi och försöker undvika be honom om skjuts på hans lediga dag. Jag gör även alla andra ärenden själv och via taxi, trots att de flesta gagnar oss båda. Det är kanske en gång per månad, max, som jag ber honom om hjälp eftersom jag varken har körkort eller bil själv (det ska det dock bli ändring på snart, fy fan att vara beroende av någon annan, vad det än gäller).

Dessutom använder han som argument att han redan varit i Karama, på Ibn Battuta Mall samt Mall of the Emirates idag och köpt kläder till sig själv, för att han ska slippa köra ännu mer. Så det är uppenbarligen helt okej att köra bil på sin ledig dag, så länge det gagnar endast honom och inte oss båda eller enbart mig?

Jag vet inte vad jag ska säga, men det känns ledsamt och besvikande att hans lediga tid prioriteras högre än min. Eller är det bara jag som läser in för mycket i det hela?

Nåja, nu kan han sitta därhemma och njuta av att slippa köra bil, ensam. Jag stannar kvar på kontoret och prickar av min att-göra-lista, så att jag kan åka iväg till Ikea imorgon efter jobbet (får ju gå tidigare för att undvika rusningstrafiken).

Själv är banne mig bäste dräng. Särskilt när det kommer till chauvinistiska, brittiska, bortskämda män. Får se om saker och ting blir bättre för honom om 6 månader när jag har eget körkort och egen bil. Slår vad om att hans manliga stolthet får sig en törn när jag inte längre behöver honom för någonting .

Jag skulle lätt kunna leva utan honom. Jag tjänar mer än honom och skulle enkelt kunna klara av existerande hyra, räkningar och i stort sett allt annat i livet på egen hand – jag sköter redan teknik, alla saker som görs hemma, finanserna, katten, min karriär osv. Undrar om det skulle funka likadant för honom? Vem ska koppla ihop hans hemmabiosystem och dator om jag inte är där; vem ska se till att räkningarna betalas i tid, att det finns mat i kylen och att köttfärsen är tinad innan vi ska börja laga spaghetti och köttfärssås? Kanske blir det så att det är han som kommer till mig och ber om hjälp istället? Det skulle vara intressant… sucker.