Underbara oktober

Härligt, nu har min favoritmånad börjat! Jag älskar oktober. Jag tänker till och med försöka skaffa ett barn som blir fött i oktober, så stor är min kärlek till denna månad (innan ni idiotförklarar mig helt och hållet så kan jag meddela att jag vet att det är praktiskt taget omöjligt att planera in ett barn på det sättet, men det hindrar en ju inte att försöka nån gång i januari/februari, “ifall att”?!).

Kärleken har naturligtvis att göra med att jag är höst-fantast. Under oktober får man som höst-fantast uppleva det allra vackraste och skönaste vädret på hela året, och på köpet får man den där grymma känslan av nystart och man får börja använda jacka och stövlar/boots och känna sig som en på-nytt-född människa i sin nya get-up. Man kan börja vira in sig i mysiga halsdukar och ha på sig mjuka tights och tjocka sockar. Luften utomhus är härligt klar och naturen är gudomligt vacker och färgsprakande.

Oktober har dock inte riktigt samma charm här nere i öknen som den har hemma i Sverige. Här är det fortfarande 40 grader i skuggan och trots att det blir svalare för varje dag som går är det fortfarande samma gamla ökendamm som virvlar runt. Det är fortfarande palmblad och poolpartys som gäller tyvärr. Men jag ska inte klaga – det finns säkert de som skulle hugga av sin vänstra arm för att få fly höstkylan till förmån för värmen här nere. Men jag skulle trots det mycket hellre befinna mig i Sverige just nu. Tänk att få andas lite höstluft och känna lukten av våta löv och övermogna äpplen…

OS i Rio

Gud vad kul med OS i Rio de Janeiro! Jag var nästan helt säker på att Madrid skulle ta det men så blev det brassarna iallafall. Gött för dem! Undrar vad jag gör år 2016? Då är jag 35 år…förhoppningsvis sitter jag i mitt hem i Sverige med barn springandes runt benen!

Sommar-OS 2016

Alla kan inte vara superpatriotiska…

Mitt företag håller ju på att bygga världens högsta byggnad (den är redan världens högsta, men den är inte riktigt klar ännu). Just nu hjälper jag expert-teamet som ska skota byggnaden att köpa in tjänster och service. Upphandligen för teknisk service är nästan klar (den ska lämnas in om några veckor) och städning och säkerhet är de nästa stora tjänsterna som ska upphandlas.

Jag håller just nu på att få ihop upphandlingsdokumenten till observatoriet som vi ska ha på 124:e våningen. Det är kul, jag har aldrig skrivit upphandlingar för biljettsystem, stjärnkikningsteleskop och hemliga attraktioner förut. Jag vet att jag är partisk men tornet är verkligen kolossalt spännande att jobba för och kommer att bli något i världsklass, den saken är mer än säker. Min industri är ju fastigheter så jag kanske är lite arbetsskadad, men även på en personlig nivå tycker jag det ska bli jättespännande när tornet äntligen öppnar.

Direktören för observatoriet har ett jättesvenskt namn, ungefär som “Gustav Bergholm”, det kan liksom inte vara annat än svenskt (jag skriver inte ut hans riktiga namn, man vet ju aldrig vilka nutjobs som kanske läser här!). Han tog kontakt med mig via mail och jag såg fram emot vårt första möte nån gång förra veckan, då han klart och tydligt var jättesvensk.

Jag blev faktiskt lite besviken när vi sågs och det visade sig att han är andra generationens amerikasvensk, född i Kanada och uppvuxen i Chicago. Han pratar inte ett ord svenska och har ingen kontakt med familj i Sverige – han var inte ens säker på om han hade någon. Hans farfar var från Norrbotten och utvandrade till Amerika där han blev snickare i en guldgruva i Colorado, innan han flyttade vidare till Kanada.

Det kändes lite sorgligt att karln inte tagit bättre hand om sitt arv och inte ens kunde uttala sitt efternamn ordentligt. Han hade varit i Sverige nån gång på 70-talet men hade inga planer på att åka dit igen. Han var en snäll och vänlig man med pigga ekorreögon, men det var som sagt en besvikelse att han inte var mer exalterad över sin svenska bakgrund. Nåja. Alla kan ju inte vara superpatriotiska som jag!

Torsdagspoesi

Kind hearts are the gardens;

Kind thoughts are the roots;

Kind words are the flowers;

Kind deeds are the fruits.

Här blir det inga barn gjorda

Jag och D har pratat mycket om framtiden på senaste. Om vårt bröllop som vi skjutit upp för trettioelfte gången (nu planerat sommaren 2010) och vad det innebär, hur länge vi ska stanna här nere egentligen, om min enorma längtan efter Sverige och Göteborg samt det faktum att jag kanske inte kan bli med barn och att om det ens finns en chans så kommer den att drastiskt minska väldigt snart. Jag fyller ju banne mig 28 om två veckor. Vi vill båda hemskt gärna ha en så stor familj vi har råd med.

Det går inte att skaffa barn här nere om man inte är gift. Vi är ju bara skengifta, dvs. vi säger till alla arbetsgivare, hyresvärdar och officiella instanser att vi är gifta så att vi slipper få vår bostadssituation undersökt (det är ju alltså Sharia-lag här nere som gör att det är olagligt att bo ihop som ett par om man inte är gifta, och även om det är väldigt sällsynt så händer det att folk blir deporterade för just den anledningen) och vi har även varsin fake vigselring (som ingen av oss nånsin har på oss – min ger mig pinsamt nog en mörkgrön extraring på mitt finger!). Men skulle vi skaffa barn, skulle vi behöva bevisa giftermålet – jag har kollat upp saken.

Jag får till exempel bara läkarvard för min graviditet om jag är gift. Läkarvården är helt privatiserad så det är min arbetsgivare som bestämmer vilken vård jag får och när, om jag inte vill betala hutlösa priser själv. Saker som själva födseln känns ju mindre attraktiva att liksom göra ”på budget” det vill säga själv, hemma, ensam, utan läkarvård. Jag får bara den fantastiskt generösa tiden av 3 månaders mammaledighet (obetald) om jag är gift, och så vidare. Dubai är mycket byråkratiskt och man måste visa papper på allt.

Dessutom skulle jag hata att ha ett litet barn här nere. Jag vill inte ha en bebis utan att min mamma, pappa och alla andra finns runt hörnet och kan komma springandes och hjälpa mig. Jag vill inte ha ett barn som inte får träffa sin familj och släkt ofta, jag skiter i om ungen inte minns det senare i livet osv, det skulle inte kännas rätt för familjekära mig. Och jag vill framförallt inte föda här nere och jag vill inte att barnet växer upp här bland desalinerat dricksvatten, 50-gradig hetta och en sjukvård som uppmuntrar mjölkpulver istället för bröstmjölk för att de fått nåt researchcenter sponsrat av Nestle.

Ja, här har ni dem, alla fula fördomar på en och samma sida. Men vad fan, jag dricker det desalinerade dricksvattnet och sållar mig till skaran som accepterar undermålig sjukvård och ingen anställningstrygghet, för att jag väljer att utsätta mig för det. Att utsätta mitt eventuella barn för det, oskyldigt och nyfött, gör jag dock inte frivilligt.

Så, jag och D har kommit fram till följande:

– Jag tänker inte flytta härifrån, om jag inte blir tvungen, innan min masters är klar. Jag kan tänka mig att göra min dissertation på distans men alla föreläsningar och tentor och så måste jag göra klart här nere. Jag känner mig själv och vet att om jag lägger det på is blir jag aldrig klar med min masters. Det minskar mina chanser att få ett bra jobb i Sverige drastiskt och är även ett stort personligt nederlag. Jag borde vara klar med detta om ca ett år, sen är det bara the dissertation kvar.

– Vi kommer inte att gifta oss förrns våren/sommaren 2010 som tidigast.

– Om ett år, året då vi gifter oss (inshallah!) kommer jag att vara 29 år gammal.

– Kan en kvinna med PCO få barn när hon är 29 år gammal? Vem vet?!

– Om vi flyttar till Sverige ungefär samtidigt som vi gifter oss, måste jag först hitta ett arbete i Sverige och efter det måste D hitta ett arbete och vi måste hitta en bostad och så vidare, i Göteborg där det inte ens finns lägenheter till folk som stått på skumma listor i typ 20 år. Vi gillar ju iof. båda två att tälta…

– En graviditet tar ju som bekant 9 månader, och det är efter att man faktiskt blir gravid (om ni inte redan visste det!). Det är ju som sagt inte garanterat och om det blir så kommer det säkert att ta sin lilla tid. Mamma och pappa höll tydligen på med min lillebror i nästan två år, och det var inget fel på någon av dem. Men det är det ju med mig och mina cystor på äggstockarna.

– För att få dra nytta av Sveriges fenomenala föräldraförsäkring måste jag ha jobbat i ett år (tror jag)

– Så om vi inte vill ha barn i Dubai, flyttar till Sverige tidigast möjligt och väljer att inte skaffa barn medans vi är arbetslösa och bostadslösa, betyder alltså detta att det tidigaste datumet då vi ens kan börja försöka är typ 2012!

PANIK!!! Då är jag ju 31 år gammal och kommer aldrig bli gravid. Så vad gör vi?

– Gifter oss 2010 och börjar försöka i Dubai, föder i Dubai och flyttar sedan hem med barnet så fort som möjligt

– Arrangerar ett snabbisbröllop typ nu och börjar försöka 2010, föder i Sverige och så får väl D ta obetald pappaledighet medans jag arbetar och tjänar pengar (då det ju är lättare för mig att skaffa mig ett arbete i Sverige som är svensk och allt)

– Ett annat alternativ är ju att flytta tillbaks till England där både jag och D har lite sociala försäkringar att hämta ut

– Väntar på en organisk lösning?

Ah…. LIVET! Så förbannat komplicerat jämt! (men samtidigt underbart utmanande…)

Dubai utmanas av brittisk press

Idag har jag läst några artiklar och sett program om Dubai som publicerats i England. De handlar till större delen om Dubais ”baksida” dvs. klasskillnader, rasism och så vidare.

Just den här artikeln i The Independent har fått mycket uppmärksamhet här nere.

I stort sett allt som skrivs är sant. De flesta labour camps här ute, där fattiga arbetare från subkontinenten huserar, är nog precis lika jävliga som han säger. Maids och Nannies behandlas som slavar av flotta hemmafruar. Inom den privata sektorn finns en tydlig hierarki där Emiratis styr, västerlänningar chefar och subkontinenten utför arbetet. Många expats är äckliga, inkompetenta svin som kommit hit för att dra nytta av allt detta och dra hem pengar medans nån annan utför själva arbetet åt dem. Allt är helt sant.

Men självklart är artikeln väldigt ensidig. Det går inte att ursäkta Dubai och hur det är uppbyggt – hade det inte funnits hundratusentals arbetare som byggde alla dessa tjusiga byggnader för 1,000kr i månaden, hade inte dagens Dubai existerat. Samhället bygger på klasskillnader, så är det.

Jag brukar kreditera mig själv med att ha ett samvete, ett gott hjärta och en hjärna. Har man det, är det som ex-pat här ute ofta svårt att förhålla sig själv till orättvisorna man ser dagligen. Det sker på alla nivåer – det är inte bara byggjobbare som behandlas illa utan även deras välutbildade landsmän som till exempel får mindre betalt än kollegor från England, USA eller Australien. Det är ett välkänt faktum.

Jag rättfärdigar inte hur Dubai fungerar och stöder det inte heller. Men samtidigt så har vi alla något gemensamt här i Dubai – jag, som kommer från ett välfärdsland där vi har rätt till gratis utbildning, sjukvård och lever i en fredlig demokrati, har kommit till Dubai av precis samma anledning som t.ex. en människa från Indien som inte haft råd att utbilda sig och levt i otänkbar fattigdom i hela sitt liv – för att göra våra liv bättre. Vi vill båda två arbeta, tjäna pengar, skapa en framtid som är bättre än vår nuvarande verklighet. Jag kan inte tacka nej till att förbättra min egen situation för att det finns människor som har det mycket värre; så länge min förbättring inte sker på grund av deras exploatering, såklart.

Jag kan inte ursäkta min existens. Jag har helt enkelt haft tur. Jag är född i ett av världens rikaste länder, har fått gratis utbildning och har fått varje chans och möjlighet som finns att dra nytta av det, vilket jag också gjort. En exempel-person från låt oss säga Indien har inte haft samma tur som mig. Men det betyder väl inte att jag måste säga nej till mina chanser? Vad hade exempel-personen från Indien gjort om nån sagt till honom ”Varsågod, här är en gratis utbildning och ett liv i den rikaste regionen på jordens yta, där det är fred, du kan flaxa mellan olika länder och leva enligt den bästa levnadssstandarden som finns. Du får alla förutsättningar att skapa dig ett rikt och hälsosamt liv.”. Hade han sagt nej tack? Skulle inte tro det.

I min situation är det enda man kan göra att försöka dra sitt strå till stacken, vilket går att göra på många olika sätt. Men det går inte att be om ursäkt för att man existerar, att man inte har det lika dåligt som andra. Vi vill alla förbättra vår situation, hjälpa vår familj och skapa en bättre framtid för våra barn. Dock är våra förutsättningar att göra så väldigt olika. De har de alltid varit, och dessvärre kommer det nog fortsatta vara så ett bra tag till. Tills dess får vi försöka hjälpa varann och göra så gott vi kan i situationen vi befinner oss i.

Orättvisorna existerar  världen över, inte bara i Dubai. Dock är orättvisorna väldigt tydliga här eftersom allt ställs på sin spets – de glassiga höghusen som omges av jobbare i blåa overaller som tjänar 1,000kr i månaden. Det ursäktar inte, don’t get me wrong, men allt är inte dåligt i Dubai. Det skapas nya lagar för att förbättra situationen och det följs upp med böter, rättegångar och annat. Jag tror inte att Dubais styre gör det for att vara snälla, utan för att de inser att de måste bli sedda som en ansvarsfull stat med västerländska human rights-principer om de ska kunna fortsätta utvecklas och stödjas av väst, något de måste för att undvika att gå tillbaks till en liten fiskeby igen. Hur som helst får man hoppas på att det i slutändan leder till ett bättre liv för de underpriviligerade.

Om ni är intresserade kan ni läsa mer här:

Storbritanniens regerings svar på pressutdömningarna

BBC video från ett hemskt labour camp ägt av Arabtec, en av de största byggföretagen här ute

Arabtec organiserar några dagar efter BBC’s dokumentar en egen visning av ett labour camp

Life is weird and wonderful del 1

Tänk att det finns sex andra personer i Arabemiraten som just nu liksom mig laddar ner Strindbergs ”Hemsöborna”.

Wow.

Nästa steg på allas favoritflygbolag

https://eponineibild.wordpress.com/2008/07/07/jag-hatar-ryan-air/

I miss this town…

 

The smog and the traffic...

Pub culture

 

Park culture

 

Food culture

 

I even miss running after trains in this place...

Dalahästar och vikingahattar for everybody

En lite äldre man från Egypten anställdes på min avdelning för några månader sedan av min chef. Sedan han började arbeta här har han inte sagt ett ord till mig, han har inte ens introducerat sig vilket jag tyckte var märkligt. Men helt plötsligt, strax innan Eid, kom han över och utropade ”Linda, I will buy you a nice souvenir from Egypt!”, helt apropå ingenting, och gick sedan iväg utan att säga något mer. Jag hade ingen aning om att han skulle till Egypten över Eid och hade som sagt aldrig bytt ett ord med människan innan.

Idag kom jag in till jobbet lite tidigare och det var bara han och jag här. Först frågade han lite artigt när min semester börjar (hur visste han att jag ska åka iväg snart?) och skyfflade sedan bort till sitt kontor. Han kom nån minut senare tillbaka med ett paket som visade sig vara en dekorativ tallrik med bilder på sfinxer och texten ”Egypt” i guld längst ner. Så gulligt men också konstigt!

Nu känner jag mig manad att köpa något liknande till honom från Sverige.

Jag tror det är en kontinental grej. När min assistent var hemma i Filippinerna kom han tillbaks med en gåva till mig i form av en brevhållare gjord av flätade palmblad som det stod ”The Philippines” på. När min Lagerchef var hemma i Indien kom han tillbaks och gav mig en trästaty av två hästar som drog en droska. Gåvor från ens semester är inte precis kutym i England, förutom en och annan godispåse från tax-freen som man kanske tar med sig in och delar med sina jobbarkompisar som ett ”treat”.

Som sagt, nu känner jag pressen att köpa souvenirer från Sverige! Dalahästar och vikingahattar for everybody! Yay!