You are currently browsing the category archive for the ‘Bröllop’ category.
D och jag har som sagt omplanerat vårt bröllop. Det blev för mycket stress, press och ångest över det hela så vi avvaktar och hoppas på sommaren 2010 istället – 11 år efter att vi träffades.
Det har inte kännts rätt, det här med prasslig klänning, slöja, kyrkor, dessertviner och DJ. Jag har surfat tretusen bröllopsklänningar utan att någon riktigt fallit mig i smaken. Jag har inte kunnat bestämma mig till 100% för en lokal, och har heller inte kunnat fatta lite mindre beslut som om det skulle bli serverad middag eller buffe, om vi ska säga egna löften eller inte, vad för musik som ska spelas och så vidare. D kan ju inte ta de besluten ensam – jag får bara ångest av dem.
Vissa val har varit självklara, men det har kännts så otroligt svårt att sätta ihop allt och få nån slags helhetsbild.
Jag vill ha nåt med lite klass på, men jag vill inte att det ska vara stelt och formellt. Jag vill servera lyxig, smak-rik mat av god kvalitet, men inte choklad-räk-toast, lakritsspetsad hummer eller andra skräckexempel jag läst på förslag till bröllopsmenyer. Jag vill bjuda på mat och sprit men inte spendera en hel förmögenhet. Jag vill ha en jazzkvartett och även dans, men ingen svettig DJ. Jag vill ha en traditionell vigsel, men ingen kyrka. Jag vill ha en vacker klänning, men ingen bakelse och jag tänker inte spendera mer än ett par tusen på den.
Jag vill gifta mig i Göteborg, men inte i innerstan och jag vill inte hyra en hel herrgård. Jag vill såklart gärna fotografera bröllopet men vill inte ha stela, arrangerade bilder utan mer naturliga shots av familj och vänner som trivs, har roligt och är bekväma. Jag vill ha ett bröllop som är avslappnat, naturligt och där kärleken står i fokus – både den mellan oss, brudparet, och vår familj och våra vänner som vi står så nära och älskar så innerligt. Det måste vara en fest, på ett enkelt och naturligt sätt!
Så, vad kan det bli för bröllop? Hittills har det varit omöjligt att fundera ut hur det ska gå att passa ihop alla mina önskemål (som D för övrigt delar, på det stora hela – vi är lite oense om DJ’n bara).
…men nu vet jag PRECIS! Jag har hittat ”the wedding dress” som kostar ca 2,400kr. Jag vet hur jag vill ha mitt hår. Jag har hittat ett ställe. Jag har hittat en fotograf. Jag har ett hum om maten. Jag har förhoppningsvis en lösning på jazzkvartett vs. DJ-problemet. Jag tror jag vet hur vigseln ska bli… och allt detta kommer förhoppningsvis att ske inte bara i Göteborg, utan i hjärtat av mina uppväxttrakter, om allt klaffar.
Halleluja! Det kanske blir en gift kvinna av mig också!
Att välja bröllopsklänning är ett STORT dilemma, har jag upptäckt. Här är några av sakerna jag funderar på… all hjälp att lösa dem mottages tacksamt!
Min instinkt säger att jag inte vill ha en jättestor kjol à la balklänning. Jag tycker det är snyggare med lite mindre vidd på klänningen. Men å andra sidan, hur ofta får man ta i rejält med en klänning och ha en riktigt vid, bal-style sak? Och det kanske är bättre att jag med min tjockiskropp satsar på något med vidd? Eller ska man inte ha det om man är tjock?
Sen är jag inte så himla tänd på en helvit klänning. Jag vill absolut inte ha en färgad klänning, men har tänkt lite på nåt i champagne eller nåt åt det hållet. Men det kanske bara ser smutsigt ut?
Jag vill också gärna ha något lite annorlunda, nåt som inte är precis som alla andras. Och det verkar som alla har en axelbandslös klänning. Vilket jag tycker är finast…
Dock är mina armar tjocka och borde egentligen inte visas i dagsljus. Men jag tror inte jag skulle känna mig särskilt vacker i en klänning med armar alt. en jacka eller sjal, det skulle kännas för påklätt. Och jag brukar oftast klä mig i saker som jag känner mig snygg i, snarare än om jag verkligen är snygg eller ej i dem. Så jag kanske kan tuta och köra på som vanligt? Eller ska man inte göra det med bröllopsklänningar?
Jag tror inte jag vill ha nåt släp. Det känns B. Och opraktiskt.
Jag tror inte jag vill ha någon slöja heller. Det känns återigen väldigt B.
…och ingen tiara.
En av mina bästa kroppsdelar är min rygg. Så jag funderar pa en klänning med lite djupare ryggringning, för att liksom ta till vara på mina tillgångar. Eller är det slampigt? Jag vill ju inte visa för mycket hud på mitt eget bröllop, men samtidigt så vill jag verkligen göra något lite annorlunda och något som spelar på det som är positivt med mitt utseende (vilket inte är mycket!).
Skor är absolut inget problem. Jag kan tänka mig många olika varianter, så länge de är höga, nätta och öppna. Fast man kanske borde ha lägre skor under ett bröllop – särskilt när man blir 1,80 i klackar, dvs. lika lång som blivande maken?
Hår och smycken är också kirrat.
Sen sista dilemmat – ska man sy upp klänningen eller köpa och eventuellt ändra lite på den? Jag hade hela tiden tänkt sy upp en klänning eftersom sömmerskor och tyg är så billigt här ute, plus att den ju säkert kommer att passa. Men då kanske man får dra in lite på hur många svårsydda finesser man vill ha, och det finns ju inget som garanterar att resultatet blir bra eftersom jag inte har någon mall att gå efter – bara diffusa idéer och min egen kropp att mäta efter, samt en rejäl språkbarriär att bryta mig igenom.
Gaaaaah!
I söndags var jag med D på ett av hans industrievent, en årlig ‘PGA Middle East’ middag med prisutdelning etc. Det var lounge suits & cocktail dresses, champagnemottagning på klubbhuset och femrätters middag med årgångsviner. Maten var verkligen jättegod – det var anka, tryffel, foie gras, saffran, stek, champagnesorbet och chokladfondant… inte allt i samma rätt, förstås. Jag och D blev sådär lagom halvfulla och hade faktiskt jättekul. Golfproffs kanske är ganska stela på banan, men jag har ännu inte varit på ett golfevent som varit tråkigt. Det finns många karaktärer inom golf… bad one’s and good one’s!
Sen dess har jag jobbat, fast trots att jag har tretusen miljoner saker att göra gick jag från jobbet lite tidigare idag. Ibland har jag så mycket att göra att det knappt spelar nån roll om jag jobbar hårt eller inte; jag är ändå alltid efter numera. Idag var en sån dag – och även min chefs första dag efter sin whistle-stop-world-tour. Så vid halv fyra gick jag hem och softade på soffan med Ollie, en kopp te och ett Sex & the City-maraton. Gotta love dvd-boxsets…
Jag är inne i en konsumptionsperiod just nu och har en helg av shopping planerad. Det kanske verkar som om jag shoppar ideligen, men så är det faktiskt inte. Jag tittade igenom min garderob häromdagen och allt är ju banne mig slitet, urtvättat eller söndrigt. Det är ett stort hål i min gröna favoritkofta från GAP, min svarta kofta är mer grå, mina favoritskor i beige lack med peeptoe är också helt sönder och två andra par skor är beyond repair. Sen har nästan fem bh-ar gått sönder inom loppet av två veckor… vet inte vad jag gjort!
Så i helgen blir det en garderobsuppfräschning som heter duga! Jag ska köpa underkläder, skor, några nya sommarklänningar samt köpa upp mig på baskläder på GAP. Jag behöver nya koftor, linnen, mysbyxor – allt sånt är GAP verkligen bäst på. Fantastisk kvalitet och oftast ett jättebra urval av modeller och färger. Sen ska jag hem och rensa min garderob. Ut med det gamla och in med det nya.
Jag är också lite sugen på att köpa ett billigt skåp och ha i sovrummet. Det ska vara ett skåp med glaspaneler, inuti vilket jag ska ha mina allra finaste väskor, skor och smycken. Det känns så fel att mitt enda diamantsmycke (som jag fick av D på min 19:e födelsedag), mina dyra & vackra väskor, mina konstverk till skor samt andra vackra saker ska ligga undangömda i en tråkig garderob, eller som i smyckenas fall, på en badrumshylla. Vårt sovrum är ju ändå ganska stort och även ett större skåp skulle lätt få plats. Om det är billigt så slipper jag få ångest och D andnöd över att slösa pengar på något så onödigt (det kostar ju en del att frakta en möbel hem till Sverige eller England igen, så vi får liksom antingen köpa snorbilligt eller svindyrt och när vi flyttar hem antingen slänga, sälja eller frakta…). Ja, ett billigt skåp är nog en bra idé!
D och jag är förresten inne i en bra fas just nu. Det har varit lite upp och ner på senaste, ska erkännas. Jag tror att jag haft lite bröllopsnerver. Jag vet att han är rätt, men samtidigt är giftermål en så stor sak för mig att jag nästan får andnöd när jag tänker på det. Men vi verkar ha klarat oss igenom den krisen också. Sen är mitt och D’s förhållande ganska passionerat – på gott och ont. Ena dagen grälar vi så att tallrikar och glas viner, i nästa är vi så söta mot varann att nära vänner ber om sickbags. Jag skulle inte klara av att bo ihop med en supersnäll ja-sägare, jag behöver stimulans i form av lite mothugg och nån som biter tillbaka när jag får mina värsta pms-slängor. Och det får jag väl betala lite för också. Men tänk vad tråkigt med nån som inte grälar tillbaka när man pms-muckar!
Sen är det så svårt att döma om det är ”rätt” – jag träffade ju D när jag var nyss fyllda 18. Nu är jag visserligen hästgamla 27 år, men jag har inte riktigt erfarenhet nog att veta om det är helt och hållet rätt eller inte. Vissa dagar är jag supersäker, andra inte. Den sanna kärleken finns där men ibland tvivlar jag på praktiken. Kommer han nånsin att ändra alla de där jobbiga ovanorna? Finns det nån man (eller kvinna!) som inte har jobbiga ovanor och kräver jag därmed för mycket? Vad kan man acceptera att leva med och inte? Kan jag leva med att han kanske alltid kommer att lämna det frusna brödet ute efter att bara ha tagit en skiva?
Men så finns det mer intima, privata skäl som gör att jag litar på min magkänsla och satsar på giftermål. Jag har en tendens att välja med hjärnan och inte hjärtat ibland (och att överanalysera!), vilket är jättebra i min karriär men inte när man väljer livspartner. Så giftasplanerna går framåt med stormsteg. Nu hoppas vi på att jag och D håller sams tills nästa sommar (och gärna därefter)!
Och min kompis Jonathan bekräftade idag att han kan ta hand om Ollie medans vi är på turné i England och Sverige… phew. Det fanns ju ingen ledig plats över hela sommaren när jag kollade med katteriet i typ April. Nu kan vi äntligen boka våra biljetter… can’t wait!
D och jag diskuterade vår framtid häromdagen. Vi är väldigt säkra på att vi vill vara med varandra, våra respektive fel och brister till trots. Han är uppvuxen som ett bortskämt ensambarn och jag som en ansvarstagande storasyster. Det blir konflikter hela tiden. Men vi älskar och respekterar varandra och det känns som att läget hela tiden förbättras, vilket jag tycker är att komma ganska långt – längre än de flesta par. Vi är ju fortfarande lyckliga efter 9 år tillsammans, det tycker jag talar för sig självt faktiskt.
Vi har sannerligen kommit långt ifrån år 2000 då D stod i chock i vår nya lilla etta ute i Essex, över att jag vägrade stryka åt honom. Det tog nog några år att komma över den chocken (och fleratalet brända skjortor!), men nu skulle han inte drömma om att be mig stryka eller tvätta åt honom, tack o lov. Han brukar också trumpeta att hans framtida barn minsann ska få stryka, tvätta och städa själva, precis som jag och min lillebror fick göra. Det känns bra att han åtminstone insett att hans erfarenheter inte är de mest praktiska i livet.
Det är ju säkert väldigt skönt att ens mamma tvättar åt en (och stryker och hänger in i garderoben i D’s fall!) när man är 25 och prioriterar helt andra saker (D bodde hemma tills han var 28 och flyttade ihop med mig, dels för att han var turnerande golfproffs och inte var hemma så mycket, och dels för att det inte riktigt tillhör kulturen i England att flytta hemifrån lika tidigt som man gör i Sverige (dessutom finns det ingen 20-åring som har råd att göra det i London!)), men när man sen flyttar hemifrån är det ju bra att veta hur ens dyra lammullströja ska tvättas egentligen.
Det som känns allra bäst med mig och D, är att vi har väldigt lika drömmar, önskningar och mål. Vi tycker om att göra ungefär samma saker, vi gillar likadana grejer (vi beställer till exempel nästan alltid samma mat från en meny, utan att ens konsultera varann), vi värdesätter samma saker och vill komma till samma punkter i livet. Vi skrattar mycket, mysar mycket, stödjer varann, står vid varandras sida, älskar varandra innerligt, tycker mycket om varandras familjer och så vidare. Ja, det känns bra. Det känns bäst, faktiskt. Som livet ser ut just nu skulle jag inte kunna tänka mig att dela min framtid med någon annan än honom. Jag säger ”just nu”, för jag vet att bitter erfarenhet att omständigheter kan ändras – mina egna föräldrar skilde ju sig.
Så nu har vi bestämt oss för att gifta oss, ordentligt. Det blev inget romantiskt frieri, utan mer ett gemensamt beslut. Lite tråkigt kanske, men samtidigt ligger det väl i tiden! Först var tanken att det skulle bli ett vinterbröllop kring jul, men nu har det ändrats av olika orsaker så planen är att det ska bli av sommaren 2009. När vi åker hem till Sverige i sommar ska vi titta på lite olika ställen och bestämma ett datum som funkar. Vår största, gemensamma prioritet är att det blir en sjujädra fest. Vi vill bjuda så många av våra vänner och släktingar som möjligt och huvudsaken för oss är att de får så roligt som möjligt. Sen vill vi självklart ha en fin ceremoni också, men som sagt är prioritet nummer ett festen. Vi är båda väldigt familje-och kompiskära.
Jag har aldrig suttit hemma i mitt flickrum och drömt om ett vitt bröllop; faktum är att jag inte ens tänkt på hur jag skulle vilja ha det förrns vi nu bestämt oss för att gifta oss (igen). Jag har ingen aning om hur min klänning ska se ut eller färger på blommor och sånt. Klart är dock att det INTE ska bli ett ”tema-bröllop”. Jag läste på nån bröllopssida på nätet om tjejer som varit ute och plockat driftved och fiskenät att dekorera sina matbord med, och snackade om trämåsar ovanför honnörsbordet och gud vet vad… Usch, jag ryser! Självklart får alla göra vad de vill, men jag kan lova redan nu att någon driftved blir det banne mig inte på vårt bröllop.
Hur mycket anti-bridezilla jag än är så erkänner jag dock att det ska bli kul att planera, enbart för att vi äntligen har tillräckligt bra ekonomi nu att göra lite hur vi vill, utan att låna pengar eller be om bidrag från föräldrar och sånt. Jag ser fram emot att få vältra mig i idéer – kanske köpa ett par saftiga wedding-magazines och spåna lite. Och allra roligast ska det bli att få fira denna stora dag tillsammans med alla vi älskar och tycker om under ett enda tak, samlade från alla världens hörn och kanter. Så länge jag får min jazzkvartett blir jag mer än nöjd!
Eponine 
Senaste kommentarer