You are currently browsing the category archive for the ‘Arabvärlden’ category.
Månen har synts
Månkommittéen har sagt sitt och Eid al Fitr började igår här nere i Arabemiraten, vilket jag var tacksam för. 4 dagar ledigt, fantastiskt! Nu är alltså Ramadan över och man kan äta öppet och leva normalt igen, skönt.
Jag och D har varit duktiga och gjort en massa grejer här hemma. Vi har:
- Hängt upp gardiner i sovrummet (komplicerat ståltrådssystem från Ikea, så det tog ett tag och några svordomar)
- Flyttat på vår gigantiska Buddha-tavla från vardagsrummet till sovrummet
- Jag har storstädat min garderob (två svarta sopsäckar fulla med kläder, skor och väskor som ska skänkas till välgörenhet, ytterligare en säck med trasiga, söndriga eller slitna saker som ska slängas)
- Dammsugit och moppat alla golv
- Dammat och torkat av alla ytor och pinaler
- Jag har grundmålat två dukar till två nya tavlor
- Tvättat överkast, mattor, lakan och andra stora grejer
- Städat köket
Igår lagade D sin goda lasagne som vi åt med sallad och en flaska rödvin. Det blev en flaska rödvin till i vårt myslysta vardagsrum medans vi lyssnade på musik och bara snackade. Härligt, vi kan ju aldrig dricka vin ihop annars eftersom vi aldrig är lediga tillsammans, en av oss jobbar alltid nästa dag.
Idag har vi inte gjort så jättemycket mer än att fixa frukost och städa undan i köket, men nu ska jag tvätta fönster och jag tror D ska ta sig an sin garderob och rensa precis som jag gjort. Jag tänkte göra mina nyttiga muffins senare idag och kanske går vi ut och käkar eller så går vi på bio lite senare.
Resan till bergen i Hatta hinner vi dessvärre inte med, det är synd för jag ville verkligen åka dit. Men kanske gör vi det nästa gång vi får besökare istället.
Imorgon börjar min 3-dagars arbetsvecka, den kommer bli intensiv med en dag full av möten på tisdag och på både onsdag och torsdag har jag dagen späckad med förhandlingar för världens högsta byggnad. Men det gör ju inget, det är ju helg snart igen!
Idag är den sista arbetsdagen på veckan och jag ser inte bara fram emot helgen utan även de två dagar ledigt jag får på söndag och måndag på grund av Eid al Fitr, festligheterna i slutet av Ramadan. Att själva Ramadan snart är över ska också bli skönt. Här kommer en liten summering om hur det fungerar med fastemånad i Arabemiraten – allt enligt min egen erfarenhet och information under de senaste två åren i Dubai, jag blir gärna rättad om någon som är muslim läser detta och tycker jag har fel!
Som bekant så fastar man under Ramadan som sympati för de fattiga. Många förbereder för Ramadan genom att någon månad innan börja fasta någon dag i veckan, och sakta trappa upp fastandet fram tills Ramadan börjar. Min chef gör det, till exempel. Han fastar även en dag i veckan året om för att “det är bra för ens karaktär”.
Fastan innebär att man inte får äta eller dricka under dagen (inte ens ett glas vatten), alltså från soluppgången. Fastan bryts varje dag under solnedgången med “Iftar”, som börjar på olika sätt i olika delar av världen. Här nere i Arabemiraten är det traditionellt att bryta fastan med en dadel och en kopp arabiskt kaffe (som bryggs på kaffebönor, kardemumma och saffran). Detta följs av en festmåltid.
De flesta hotell och restauranger här nere har särskilda Iftar-buffeer under Ramadan som både muslimer och icke-muslimer kan besöka. Varje moskée har också vanligtvis ett Iftar-tält där man samlas efter bönen för att bryta fastan tillsammans, jag tror dock att bara muslimer är välkommna där. Den Iftar som bjuds på moskéer är oftast enklare och gratis. Det är också vanligt att folk har Iftar hemma och bjuder hem folk under veckorna att bryta fastan tillsammans med dem.
Sen fortsätter ätandet ofta natten igenom, ironiskt nog är det många som går upp i vikt under fastemånaden på grund av de stora festmåltiderna varje kväll. Naturligtvis är det olika i olika hushåll, vissa går och lägger sig efter Iftar och sover till första bönen vid fyra på morgonen, varefter de äter något snabbt innan solen går upp igen. Vissa andra äter hela natten igenom och sover in på dagen. Alla muslimer jag träffat gör det på olika sätt enligt deras familjs dygnsrytm.
Man behöver inte fasta om man är sjuk, gravid eller ett litet barn. Om man inte kan fasta på grund av att man till exempel är sjuk, tar man oftast igen det efteråt. Så om du blivit magsjuk under de två första veckorna och därmed bara kan fasta de två sista veckorna av Ramadan, kan du fortsätta fasta i två veckor till efter Eid för att “komma ifatt” så att säga.
Hela det muslimska samhället arbetar “Ramadan hours” vilket betyder att de flesta muslimer bara jobbar till runt två på eftermiddagen. Företag, butiker och statliga instanser stänger oftast runt samma tid. Många går hem och sover fram tills Iftar, andra kanske förbereder för sin Iftar, besöker familj och vänner, ber etc. Den vanliga hälsningen under Ramadan är “Ramadan Kareem”.
Vi som inte är muslimer arbetar normala arbetstider och det finns på de flesta arbetsplatser designerade områden där vi får äta bakom lyckta dörrar. På mitt jobb får vi äta medhavd eller inköpt mat i vårt lunchcafé, det öppnar tidigare och stänger senare under Ramadan så att man kan gå ner dit och ta sig en kaffe eller ett glas vatten om man vill. Men man får smussla med det, det vore till exempel inte acceptabelt att förvara sin smörgås på skrivbordet fram tills lunch utan man får smussla med saker i påsar och försöka vara så diskret som möjligt. Många icke-muslimer fastar också men de får fortfarande arbeta vanliga arbetstider.
Det är absolut inte okej att äta framför folk. Det finns inga skyltar eller så men det är bara allmänt vedertaget att det gör man inte. Ungefär som att man inte går naken på stan. Det är bara nåt som ingen gör trots att det egentligen inte finns några allmänna uppmaningar uppspikade om att man inte får det.
Kaféer och restauranger kan ansöka om särskild licens att hålla öppet under dagarna, och får de licensen får de servera mat och dryck till icke-muslimer, men de måste täcka för fönster etc. så att det ser stängt ut från utsidan, och så att ingen som går förbi kan få syn på nån som sitter och äter och dricker. De flesta kaféer och restauranger har dock stängt. I mitt bostadsområde finns till exempel nästan tio kaféer och restauranger men under Ramadan har bara en varit öppen och där får man bara köpa take-away. Matbutiker har dock öppet som vanligt och behöver inte täcka för fönster och dörrar.
Ramadan pågår alltså i en månad och förutom det här med ätandet ska man även avhålla sig från sex och det är förväntat av en att man skänker till välgörenhet för att återigen visa sympati för de som inte har det så bra som en själv. Ramadan är en helig månad och det är en av pelarna inom islam, så det är en viktig tid för alla muslimer.
Eid al Fitr signalerar alltså slutet på fastemånaden och firas med stora mått. Det är lite som jul, alla firar på nåt sätt, oftast med mat och presenter. Den vanliga hälsningen under Eid är “Eid Mubarak!”. Butiker, restauranger etc. har specialerbjudanden och det skjuts av fyrverkerier och allt möjligt. Bäst av allt är ju också att vi får ledigt från arbetet, muslim eller inte.
Ledigheten i Dubai avgörs när månen skymtas utav Månkomittéen i Saudiarabien (som jag alltid tyckt låter som nåt ur Harry Potter!). Den första skärvan av en “ny” måne skall skymtas för att man ska veta att Eid har börjat (egentligen är det väl början på en ny månad som skymtas, det vill säga slutet på Ramadan). Om månen skymtas på lördag får vi ledigt på söndag och måndag, skymtas den inte förrns på söndag får vi ledigt på måndag och tisdag. Så det gäller att hålla koll på nyheterna i helgen.
Det debatteras mycket bland muslimer om när Eid ska börja egentligen, för nuförtiden kan man ju med astronomiska beräkningar fastställa när den nya månaden börjar, oavsett om man faktiskt kan se månen eller inte. Men enligt tradition ska man ha sett den “nya” månen med blotta ögat så det är allmänt vedertaget att varje muslim kikar upp i skyn för sig själv och börjar Eid när de kan se månen, som ju alltså sker på olika dagar runt om i världen.
Denna Ramadan blir den tredje jag får vara med om i Dubai. Det är en intressant upplevelse att få vara med om Ramadan i ett muslimskt land, och jag är tacksam för att jag får chansen. Mycket inom islam handlar ju om rättfärdighet och att leva ett “rent” liv och det respekterar jag verkligen. Jag tycker det är imponerande att ha en högtid som pågår en månad som ska symbolisera sympati för de som har det sämre än en själv. Det har vi inte riktigt inom kristendomen på samma sätt, eller hur?
Idag har jag läst några artiklar och sett program om Dubai som publicerats i England. De handlar till större delen om Dubais ”baksida” dvs. klasskillnader, rasism och så vidare.
Just den här artikeln i The Independent har fått mycket uppmärksamhet här nere.
I stort sett allt som skrivs är sant. De flesta labour camps här ute, där fattiga arbetare från subkontinenten huserar, är nog precis lika jävliga som han säger. Maids och Nannies behandlas som slavar av flotta hemmafruar. Inom den privata sektorn finns en tydlig hierarki där Emiratis styr, västerlänningar chefar och subkontinenten utför arbetet. Många expats är äckliga, inkompetenta svin som kommit hit för att dra nytta av allt detta och dra hem pengar medans nån annan utför själva arbetet åt dem. Allt är helt sant.
Men självklart är artikeln väldigt ensidig. Det går inte att ursäkta Dubai och hur det är uppbyggt – hade det inte funnits hundratusentals arbetare som byggde alla dessa tjusiga byggnader för 1,000kr i månaden, hade inte dagens Dubai existerat. Samhället bygger på klasskillnader, så är det.
Jag brukar kreditera mig själv med att ha ett samvete, ett gott hjärta och en hjärna. Har man det, är det som ex-pat här ute ofta svårt att förhålla sig själv till orättvisorna man ser dagligen. Det sker på alla nivåer – det är inte bara byggjobbare som behandlas illa utan även deras välutbildade landsmän som till exempel får mindre betalt än kollegor från England, USA eller Australien. Det är ett välkänt faktum.
Jag rättfärdigar inte hur Dubai fungerar och stöder det inte heller. Men samtidigt så har vi alla något gemensamt här i Dubai – jag, som kommer från ett välfärdsland där vi har rätt till gratis utbildning, sjukvård och lever i en fredlig demokrati, har kommit till Dubai av precis samma anledning som t.ex. en människa från Indien som inte haft råd att utbilda sig och levt i otänkbar fattigdom i hela sitt liv – för att göra våra liv bättre. Vi vill båda två arbeta, tjäna pengar, skapa en framtid som är bättre än vår nuvarande verklighet. Jag kan inte tacka nej till att förbättra min egen situation för att det finns människor som har det mycket värre; så länge min förbättring inte sker på grund av deras exploatering, såklart.
Jag kan inte ursäkta min existens. Jag har helt enkelt haft tur. Jag är född i ett av världens rikaste länder, har fått gratis utbildning och har fått varje chans och möjlighet som finns att dra nytta av det, vilket jag också gjort. En exempel-person från låt oss säga Indien har inte haft samma tur som mig. Men det betyder väl inte att jag måste säga nej till mina chanser? Vad hade exempel-personen från Indien gjort om nån sagt till honom ”Varsågod, här är en gratis utbildning och ett liv i den rikaste regionen på jordens yta, där det är fred, du kan flaxa mellan olika länder och leva enligt den bästa levnadssstandarden som finns. Du får alla förutsättningar att skapa dig ett rikt och hälsosamt liv.”. Hade han sagt nej tack? Skulle inte tro det.
I min situation är det enda man kan göra att försöka dra sitt strå till stacken, vilket går att göra på många olika sätt. Men det går inte att be om ursäkt för att man existerar, att man inte har det lika dåligt som andra. Vi vill alla förbättra vår situation, hjälpa vår familj och skapa en bättre framtid för våra barn. Dock är våra förutsättningar att göra så väldigt olika. De har de alltid varit, och dessvärre kommer det nog fortsatta vara så ett bra tag till. Tills dess får vi försöka hjälpa varann och göra så gott vi kan i situationen vi befinner oss i.
Orättvisorna existerar världen över, inte bara i Dubai. Dock är orättvisorna väldigt tydliga här eftersom allt ställs på sin spets – de glassiga höghusen som omges av jobbare i blåa overaller som tjänar 1,000kr i månaden. Det ursäktar inte, don’t get me wrong, men allt är inte dåligt i Dubai. Det skapas nya lagar för att förbättra situationen och det följs upp med böter, rättegångar och annat. Jag tror inte att Dubais styre gör det for att vara snälla, utan för att de inser att de måste bli sedda som en ansvarsfull stat med västerländska human rights-principer om de ska kunna fortsätta utvecklas och stödjas av väst, något de måste för att undvika att gå tillbaks till en liten fiskeby igen. Hur som helst får man hoppas på att det i slutändan leder till ett bättre liv för de underpriviligerade.
Om ni är intresserade kan ni läsa mer här:
Storbritanniens regerings svar på pressutdömningarna
BBC video från ett hemskt labour camp ägt av Arabtec, en av de största byggföretagen här ute
Arabtec organiserar några dagar efter BBC’s dokumentar en egen visning av ett labour camp
Vi besökte guldsouken som ligger i Deira, "gamla" Dubai, där det också ligger en tygsouk.
Det finns även en kryddsouk, där försäljarna kan det svenska ordet för "rökelse".
Från hamnen kan man ta en traditionell båt som kallas "abra" över "the Creek" for 1 dirham (ca 2 kronor). The Creek är hamninloppet som förre sheiken, Sheikh Zayed, nuvarande sheikens pappa, drog igenom Dubai för att öka möjligheterna till handel. Han pratas ofta om att vara "Dubais fader".
Vi besökte också Bastakiya som ligger bakom soukerna, där man får uppleva den anrika Arabiska arkitekturen, och där finns också små museer att besöka med anknytning till Dubais kultur.
Man och skor utanför Dubai Mosque.
En så här fin sjal köpte mamma till mig på tygsouken!
Ser inte den arabiska sångaren Amr Diab väldigt mycket ut som Freddie Ljungberg i den här nya Pepsi-reklamen som går på Dubais alla tv-kanaler just nu?
”Allah Ala Hobak Enta” heter låten, det betyder tydligen nåt i stil med ”Guds kärlek är så vacker” på arabiska. Förresten så tycker jag verkligen om den här låten, ska se om jag kan ladda ner hans album!
Det är hemskt på jobbet just nu.
Dagligen ställs jag inför dilemmat: Ska jag göra det som är moraliskt och professionellt rätt, som jag inte kommer få nån uppskattning för och som jag kanske förlorar jobbet på i slutändan, eller ska jag gå emot hela mitt ”belief-system” och göra något som jag vet är fel, men som antagligen betyder att mitt jobb är säkrat?
Det är så otroligt svårt för mig att göra något som jag vet är jättefel. Jag har aldrig arbetat i en miljö förut där man aktivt uppmuntras att skylla ifrån sig, peka finger och allmänt anklaga folk för saker. Jag har vägrat att sänka mig till den nivån och har istället , mitt dumma fån, tagit ansvar, inte skyllt ifrån mig, täckt andras misstag istället för att belysa dem och på så sätt gjort vad jag tycker är rätt.
Men nu har hela skiten kokat över och allt väller liksom ut igen. Folk står inte för sitt ord, om det inte är nedskrivet, och låtsas att de aldrig hört talas om konversationer jag vet att vi haft.
Jag tänkte för mig själv igår : Om jag stod mellan valet att antingen jobba kvar där jag är nu, som det är nu med alla lögner och backstabbings, fast med min lön dubblad, eller jobba nån annanstans där jag fick respekt, uppskattning och god kamratskap, fast med samma lön som nu eller lägre – vad skulle jag välja?
Valet var superenkelt – den lägre lönen på stället där jag fick respekt och var uppskattad. Det fick mig själv att inse hur dåligt jag mår av att arbeta på nuvarande stället där jag nästan blir tvingad att kompromissa med moraliska regler.
Imorgon är det jag som bombarderar rekryterarna med mitt CV.
Det skulle vara så gött, på ren göteborgska, och kunna knalla in på chefens kontor och säga ”Jag slutar”, se chocken i hans ögon och sedan säga ”Det är inte på grund av arbetsbördan, lönesäkningen eller stressen; jag slutar för att jag vägrar bli behandlad så här respektlöst och för att jag aldrig blir uppskattad här eller får stöd av dig”.
Jag har planerat ögonblicket så långt som till vad jag ska ha på mig.
Nu gäller det bara att hitta ett nytt jobb i den värsta jobbtorkan i Dubais historia. Off we go…
Min branschtidning här ute i Dubai ville göra en artikel med mig nyligen. Jag har svarat på deras frågor och fått artikeln godkänd av min chef, chefens chef, vår Group CEO samt vår PR-firma. Det har tagit två dagar. Deadline var idag. Fotografen är inbokad senare i veckan.
Det var krångligt att få ihop nåt som de kunde acceptera, men det gick till slut. Jag fick inte säga negativa saker om Dubai eller FM-marknaden här. Jag fick inte referera till mig själv utan var tvungen att säga ”vi” hela tiden. Jag fick inte jämföra Dubai med England. Jag fick inte insinuera att processerna här ute på nåt sätt är annorlunda mot resten av världen.
Idag hörde bruden (på mitt företag) av sig som hjälpt mig få artikeln godkänd, och berättade att de visst inte kan publicera artikeln trots allt, för att ingen som inte är Emirati får representera mitt företag i media. Det är ”policy”, alltså går det inte att ändra.
Jag blev naturligtvis skitsur. Dels kunde de ju sagt det innan, och dels har ju artikeln blivit godkänd av trehundra personer, och ska bara tryckas i en liten branschtidning, inte i nån nationell tidning eller nåt.
Tänk om ett företag sagt så i Sverige? ”Nej, bara svenskar får representera oss i media. Inga invandrare, tack.”
Jag vet ju att det är annorlunda här ute, och jag har accepterat att bli behandlad som andra klassens människa av att bara flytta hit och skaffa ett jobb. Men det gör ju definitivt att jag uppskattar den jämlikhet som ändå finns i Sverige, England och resten av de utvecklade länderna.
Tumultartade tider på senaste.
Jag har hela veckan varit upprörd eftersom jag varit övertygad om att jag skulle få sparken på jobbet. Små tecken har kommit hela tiden, och jag har i vanlig ordning överanalyserat dem och tyckt att det är helt bergsäkert att jag kommer att bli sparkad på grund av besparingar på företaget. Har inte skrivit så mycket om det tidigare eftersom jag inte vill oroa nån hemma.
Just idag var det särskilt illa, och jag gick omkring med en hård knut i magen och smärtor runt hjärtat, som jag alltid får när jag är jättestressad. Min chef har ställt in ledighet jag haft inbokad nästa vecka och det ovanpå allt annat som hänt skriker ”DU KOMMER ATT FÅ SPARKEN” i mina öron.
Men jag pratade till sist med min chef, som har lyckats lugna ner mig lite. Dock har jag svårt för att lita på honom, för på typiskt emirati-vis ger han aldrig direkta ja och nej-svar utan talar i gåtor. Jag är därför fortfarande inte helt säker på hur det ser ut i framtiden, dock tror jag inte att jag kommer bli sparkad just här och nu, vilket ju är skönt.
Att jobba för Emiratis har sina utmaningar. Både min chef och chefs chef är alltså födda och uppvuxna i Dubai, vilket inte bara ger dem särskilda privilegier utan även en helt annan syn på livet än mig.
När man kommer till Dubai, tror jag att det först slår en hur pass ”västerländskt” det är. Dubai är väldigt accepterande av oss icke-muslimer och icke-araber. Så ens första intryck är nog att det är ett ganska fridfullt ställe där man som västerlänning inte stöter på några större besvär.
Så är det till viss del. Men när man skrapar under ytan, eller som jag har bott här i 1,5 år och arbetar både för ett arabiskt företag samt för Emiratis, märker man attt de kulturella skillnaderna trots allt är enorma.
I stort sett ALLT här nere handlar om personliga relationer. Jag, som alltså arbetar som Kontraktschef, kan berätta att kontrakt inte ens har 1% av betydelesen som personliga förhållanden har här nere. Om ägaren till vårt företag, en mycket, mycket mäktig man, bestämmer sig för att anlita sin kompis lilla pytteföretag för att ta sig an ett av våra jätteprojekt, spelar det ingen roll att vi precis avklarat en upphandlingsprocess som tagit ca ett år och skrivit på kontrakt samt inköpsorder till ett annat företag – det är ägarens företag som gäller.
Kontraktet vi skrivit på kan vi i stort sett riva itu, och ingen skulle ens komma på tanken att stämma oss för då är det ju de som ”tappar ansikte”, och skulle även riskera framtida business med andra företag eftersom Dubai i stort sett styrs av ett gäng mäktiga män som tar en shisha tillsammans i ett majilis nånstans och bestämmer vem som ska få göra business och inte.
Och i den situationen kan man inte klaga på att pytteföretaget inte gör vad de ska, för svaret man får är att vi ”obviously aren’t managing them well enough” (att pytteföretaget inte har kompetenta anställda, en företagslicens eller erfarenhet av det arbete vi bett dem utföra är ju en helt annan sak!).
Ett annat praktexempel på kulturskillnader som jag stöter på dagligen, är att man inte får kritisera. Om jag till exempel har en rapport som jag behöver chefens chefs underskrift på, kan jag jaga honom i dagar utan att få tag på honom, eftersom han kommer och går lite som han vill (han är ägarens halvbror).
När jag väl får tag på honom, undrar han varför jag inte bett honom skriva på rapporten tidigare. Om jag då förklarar att ”du har ju inte varit på ditt kontor, jag har jagat dig via din sekreterare i dagar” skulle det ta hus i helvete. Han skulle skrika och gorma och säga ”jag har varit här hela tiden, varför är du inkompetent, varför kan du inte ens få en rapport underskriven i tid” (jag vet detta av bitter erfarenhet).
Istället får jag svara nåt i stil med ”åh, jag är hemskt ledsen att jag inte sett till att få den påskriven i tid, det är verkligen helt mitt fel” fastän både han och jag vet att det inte alls är så. Och nu snackar vi i en situation då det bara är han och jag där, det är ingen annan som lyssnar. Men så är det, jag får inte ens insinuera att han är skyldig till att ha gjort nåt fel, ens om vi båda två vet att så faktiskt är fallet.
Oftast tycker jag mest att allt detta är ganska lustigt, jag kan inte låta bli att vara smått road av vilket spel det är – att leva här nere är bokstavligt talat som att leva i en sandlåda, både kulturellt och geografiskt.
Nåja, det rör mig inte att bli utskälld för helt störda saker eller att arbeta i en av världens mest byråkratiska företagskulturer. Det som jag har svårt att fixa är när det snackas ”resursbesparingar”, det vill säga sparkningar. Man får ingen förvarning, utan allt sker på en eftermiddag.
Du blir kallad till ett möte med HR, du får sparken, sen får du gå hem. När företaget bestämt sig för att du inte gjort nåt fuffens, får du din sista lön, oftast ca en månad. Ditt visum ställs in efter en månad, så du har helt enkelt mindre än en månad på dig att skaffa ett nytt jobb. Hinner du inte det, måste du lämna landet eftersom du inte längre har ett sponsrat visum. Helt galet. Ingen anställningstrygghet alls.
Jaja, min strategi going forward är att göra ett så bra jobb som möjligt och helt enkelt vara väl behövd, det är väl det bästa sättet att se till att man inte blir bortbesparad på.
Sayonara!
Burj Dubai, världens högsta byggnad som mitt företag bygger ihop, är verkligen massivt nu. På bilden nedan (som jag tog från Al Khail Road) ser ni Burj Dubai och andra byggnader bredvid – de byggnaderna är ca 35 våningar höga. De ger en bra illustration av hur högt Burj Dubai verkligen är!
Officiellt världens högsta byggnad
Kamel redo för uppvisning ute på Al Hadeerah.
Strax innan man når bergen i Hatta kan man se den här vackra öknen.
Bab al Shams, ökenresort.
Sheikh Zayed Road, ful men väldigt Dubai. För 15 år sen var det öken här!
På kamelsafari med den skönlockade kamelen Kamal!
Eponine 
Senaste kommentarer