You are currently browsing the category archive for the ‘Relationer’ category.
På Wagamama i The Greens
Min söta sambo är med i Middle East Golfer Magazine just nu, en tre-sidig artikel om bara honom. Jag är mycket stolt! Han har visserligen medverkat i många golftidningar sen vi flyttade hit men det här var det största uppslaget hittills. Söt-D.
D i full sving
Jag har dragit mig lite för att skriva det här, för det känns som om jag kommer att förlora den lilla cred jag har bland mina singel-vänner, men så har jag ju en obotlig och oförklarlig drift att vara ärlig och rättfram i den här bloggen, så jag tänker inte hymla med mina bekymmer längre!
Jag är helt totalt, otroligt, tröstlöst jättedeppig för att D inte är här. Jag vet – det är töntigt, osjälvständigt, barnsligt, omoget, tröttsamt och en hel del annat. Men så är det. Jag är 28 år gammal och är hängig för att D inte kommer hem varje kväll. Jag är van vid att komma hem till bara katterna efter jobbet, jag är van vid att fara omkring och fixa med städning, tvättning etc. själv, jag är van vid att äta middag själv och roa mig själv – men jag är inte van vid att han inte kommer hem och att vi inte sover ihop.
Jag, som alltid stoltserat med att vara självständig och “minsann inte beroende av en man”, är väl (som tur är) ännu inte beroende av honom ekonomiskt eller praktiskt (jag hanterar minsann slagborren på egen hand), men jag har sedan den 1 juli då han åkte upptäckt att jag är emotionellt beroende av honom, BIG TIME.
Det har väl inte hjälpt heller att jag gått igenom typ mitt livs värsta svacka väldigt nyss och att vi dessutom hade det jättebra precis innan han åkte – det skapade inte precis ett bra startläge att “lämnas” i ett sårbart tillstånd. Hade jag varit mitt vanliga kavata jag och vi småbråkat lite innan han åkt, ja då hade det nog varit andra bullar.
Och sen har jag varit sjuk när han varit borta också, vilket bidrog ännu mer till deppigheten. Det är ju aldrig roligt att vara sjuk själv.
Jag kan riktigt höra S’ röst i huvudet. “ja, nu vet du hur vi singel-brudar har det JÄMT”,och visst har hon rätt. Det brukade hon säga när jag till exempel skulle hälsa på hemma hos henne i Queens Park i London, där hon bodde längst upp i ett hus med en mycket snäv och vinglig trappa. Jag släpade alltid väskor och baggage upp för trappan (jag kom ju från landet där mitt och D’s hus låg) högljutt klagandes på att det inte fanns nån bärhjälp i form av en man (läs D) som man kunde lura att dra upp skiten.
Så fort det yttrades snäste S meningen ovan, “ja, nu vet du hur vi singel-brudar har det JÄMT! Det är minsann ingen som hjälper oss upp för trappan med grejer, NÅNSIN! Vi får ALLTID göra allt själva!” Det var lite därför jag inte riktigt ville erkänna att jag verkligen inte kan bärga mig tills han kommer hem, och att jag känner mig halv utan honom – det är så….pinsamt. Och o-kreddigt.
Det är dessutom lite ironiskt eftersom vårt liv tillsammans inte direkt är “life on the edge” – en kväll för mig själv framför teven ser ut ungefär likadant som en kväll med D framför teven. Men så är det väl – the heart grows fonder….
Sen läste jag underbara göteborgaren Jonas blogg (den världsberömda reklamaren och fantastiska fotografen som skriver alldeles underbart – ja, det finns bara ett ord för hans sätt att skriva och det är ett engelskt ord, “poignant”), där han beskrev tomheten då hans sambo och två små söner åkt hem till Sverige en månad innan honom, och han skulle tillbringa en månad hemma i Oz utan dem, med följande ord:
“Jag hade bytt all världens stillhet mot lite barnaskrik, en kastad tomat eller ett par fiskpinnar i dvd-spelaren.”
– och då insåg jag att det inte är töntigt att sakna sin familj, det är naturligt och helt på sin plats! För det är ju faktiskt vad D är efter tio år ihop – familj (dock petar han inga fiskpinnar i dvd-spelaren, tack o lov, men äter dem gärna mellan ett par skivor toast med lite vinäger och salt).
Så där har ni det – den tuffa Epo är deppig för att hon är utan sin sambo i tre veckor (one down…two to go!).
Patetiskt? – kanske. Men kärlek är det iallafall
Fina, fina D på vår balkong i eftermiddags.
Jag har lite ångest. Jag har fått anledning på senaste att fundera på hur folk uppfattar mig, och särskilt människor som inte känner mig så väl.
En tjej här ute som jag känner rätt väl, och som var inbjuden till min födelsedagsfest (inte samma tjej som hade sex på Jumeirah Beach!) och som jag umgåtts med en hel del, fyllde år häromdagen – 27, lika gammal som mig. Hon hade en ganska stor fest på en klubb här i Dubai, men bjöd inte mig. Jag fick i efterhand reda på att i stort sett alla i vår gemensamma krets var bjudna, utom jag. Det är knappast ett misstag för vi höll på att mejla om lite andra grejer när hon höll på att planera festen – det är inte som om hon kunde glömt bort att jag fanns, tillfälligt.
Vi är ju kanske inte bästisar men jag kände mig sårad när jag fick reda på att hon inte bjudit mig. Det enda skälet jag kan komma på för att hon inte skulle bjuda mig är att hon är mega-ovän med en gemensam kompis till oss, som hon inte heller bjöd. Utan att skriva för mycket så är jag väldigt god vän med den här gemensamma kompisen. Kanske trodde hon att det skulle bli konflikter om hon bjöd mig – men det verkar lite långsökt. Det är nog helt enkelt så att jag inte lever upp till vad hennes kompiskriterier nu än må vara. Anyway. Jag vill inte vara barnslig och starta upp nånting genom att ta upp det med henne, men samtidigt tänker jag inte anstränga mig för att hålla kontakten något mer.
Sen finns det en annan tjej, som kom på min födelsedagsfest, och som är gift med en kollega till mig. Jag och D har gått på middagar med dem, vi har varit hemma hos varann och umgåtts en del sen vi flyttade hit. Jag skulle klassa henne som en vän. Senast vi var ute, för ca 1 månad sedan, berättade hon för mig att hon har ett stort problem med alkohol och att hon ofta stannar hemma från jobbet och sitter hemma och super hela dagarna. Hon har haft det jättejobbigt och vi pratade om det, jag lyssnade och försökte erbjuda råd och hjälp. Jag sa till henne att ringa mig när som helst hon kände att hon behövde prata och lovade att inte berätta för någon. Det har jag inte heller, har inte ens nämnt det för hennes man (som jag jobbar med varje dag) eller D.
Hon hade också en födelsedagsfest nyligen men bjöd inte heller mig. Jag fattar inte varför. Vi är liksom kompisar och återigen bjöd hon andra, långväga vänner som jag också känner och det var på det sättet jag fick reda på att jag återigen inte var bjuden. Skäms hon för det hon berättade för mig – vill hon inte att jag ska se henne full? Eller är det ännu en diss?
Jag fattar inte vad jag gör för fel. Det är tur att jag har andra vänner här ute som är som vanliga vänner och bjuder mig på partyn och är helt normala. Men att två personer som jag trodde var mina vänner inte bjuder mig på deras födelsedagsfester kan inte vara en slump – det måste vara något fel på mig?
Jag tror inte att intrycket jag ger stämmer särskilt väl med hur jag är som person. Jag tror att de flesta som träffar mig för första gången misstar min ganska tystlatna person for att vara stel, konservativ och korrekt. Och även om jag har de dragen, särskilt i min arbetsroll, så är det verkligen inte intrycket jag vill ge av mig som person.
Jag skulle verkligen inte beskriva mig själv som ”sprallig” eller ”galet crazy” – nej. Jag är den som helst inte genar igenom mörka gränder (till skillnad från bästa vännen S, till exempel – att hon aldrig blivit rånad under vara ca 10 år i London ihop är helt otroligt), som bokar saker i förväg och som kommer i god tid till incheckningsdisken på en flygplats.
Men samtidigt så är jag rätt impulsiv och spontan när tillfälle ges, jag tar blixtsnabba beslut utan att tänka på konsekvenser, älskar nya upplevelser, tycker om att träffa nya människor, jag är öppen & tillmötesgående och tycker inte om att fastna i rutiner. Jag är en rätt varm person med liberala åsikter och trivs bäst i fria sammanhang, inte under formella former. Jag är hyfsat social och intelligent. Jag tror att de flesta av mina vänner tycker att jag är rätt rolig och en bra kompis – även om jag naturligtvis också har min beskärda del av fel & brister att tampas med.
Så varför kan jag inte dela med mig mer av den varma delen av min personlighet? Uppfattas jag som snobbig eller skrytsam på grund av min ”jag-skäms-inte-för-att-jag-är-framgångsrik”-attityd? Eller är det min korrekta skolengelska som gör att jag verkar up-my-own-ass? Eller är det faktum att jag presenterar mig som gift (när någon frågar) här i Dubai pga. min och D’s situation, i kombination med att i stort sett ingen i min ålder här ute är gift, som ger skenet av att jag inte är intresserad av att ha kul?
Jag fattar inte alls. Hur som helst så känner jag mig sårad, besviken och ledsen. Men nåja, jag har aldrig haft vänner i kvantitet – de jag har är få men mycket goda och det är precis så jag föredrar det också. Jag får trösta mig med det, även om jag känner mig som en loser just nu.
Förresten har jag googlat mig fram till en diagnos ang. min magsjuka – jag tror jag har en tarminfektion. De ytterst äckliga symptomen stämmer till punkt och pricka. Skall dock boka tid hos en läkare imorgon, jag har ju privat sjukförsäkring och allt (gratis via jobbet!). Lika bra att utnyttja den!
I söndags var jag med D på ett av hans industrievent, en årlig ‘PGA Middle East’ middag med prisutdelning etc. Det var lounge suits & cocktail dresses, champagnemottagning på klubbhuset och femrätters middag med årgångsviner. Maten var verkligen jättegod – det var anka, tryffel, foie gras, saffran, stek, champagnesorbet och chokladfondant… inte allt i samma rätt, förstås. Jag och D blev sådär lagom halvfulla och hade faktiskt jättekul. Golfproffs kanske är ganska stela på banan, men jag har ännu inte varit på ett golfevent som varit tråkigt. Det finns många karaktärer inom golf… bad one’s and good one’s!
Sen dess har jag jobbat, fast trots att jag har tretusen miljoner saker att göra gick jag från jobbet lite tidigare idag. Ibland har jag så mycket att göra att det knappt spelar nån roll om jag jobbar hårt eller inte; jag är ändå alltid efter numera. Idag var en sån dag – och även min chefs första dag efter sin whistle-stop-world-tour. Så vid halv fyra gick jag hem och softade på soffan med Ollie, en kopp te och ett Sex & the City-maraton. Gotta love dvd-boxsets…
Jag är inne i en konsumptionsperiod just nu och har en helg av shopping planerad. Det kanske verkar som om jag shoppar ideligen, men så är det faktiskt inte. Jag tittade igenom min garderob häromdagen och allt är ju banne mig slitet, urtvättat eller söndrigt. Det är ett stort hål i min gröna favoritkofta från GAP, min svarta kofta är mer grå, mina favoritskor i beige lack med peeptoe är också helt sönder och två andra par skor är beyond repair. Sen har nästan fem bh-ar gått sönder inom loppet av två veckor… vet inte vad jag gjort!
Så i helgen blir det en garderobsuppfräschning som heter duga! Jag ska köpa underkläder, skor, några nya sommarklänningar samt köpa upp mig på baskläder på GAP. Jag behöver nya koftor, linnen, mysbyxor – allt sånt är GAP verkligen bäst på. Fantastisk kvalitet och oftast ett jättebra urval av modeller och färger. Sen ska jag hem och rensa min garderob. Ut med det gamla och in med det nya.
Jag är också lite sugen på att köpa ett billigt skåp och ha i sovrummet. Det ska vara ett skåp med glaspaneler, inuti vilket jag ska ha mina allra finaste väskor, skor och smycken. Det känns så fel att mitt enda diamantsmycke (som jag fick av D på min 19:e födelsedag), mina dyra & vackra väskor, mina konstverk till skor samt andra vackra saker ska ligga undangömda i en tråkig garderob, eller som i smyckenas fall, på en badrumshylla. Vårt sovrum är ju ändå ganska stort och även ett större skåp skulle lätt få plats. Om det är billigt så slipper jag få ångest och D andnöd över att slösa pengar på något så onödigt (det kostar ju en del att frakta en möbel hem till Sverige eller England igen, så vi får liksom antingen köpa snorbilligt eller svindyrt och när vi flyttar hem antingen slänga, sälja eller frakta…). Ja, ett billigt skåp är nog en bra idé!
D och jag är förresten inne i en bra fas just nu. Det har varit lite upp och ner på senaste, ska erkännas. Jag tror att jag haft lite bröllopsnerver. Jag vet att han är rätt, men samtidigt är giftermål en så stor sak för mig att jag nästan får andnöd när jag tänker på det. Men vi verkar ha klarat oss igenom den krisen också. Sen är mitt och D’s förhållande ganska passionerat – på gott och ont. Ena dagen grälar vi så att tallrikar och glas viner, i nästa är vi så söta mot varann att nära vänner ber om sickbags. Jag skulle inte klara av att bo ihop med en supersnäll ja-sägare, jag behöver stimulans i form av lite mothugg och nån som biter tillbaka när jag får mina värsta pms-slängor. Och det får jag väl betala lite för också. Men tänk vad tråkigt med nån som inte grälar tillbaka när man pms-muckar!
Sen är det så svårt att döma om det är ”rätt” – jag träffade ju D när jag var nyss fyllda 18. Nu är jag visserligen hästgamla 27 år, men jag har inte riktigt erfarenhet nog att veta om det är helt och hållet rätt eller inte. Vissa dagar är jag supersäker, andra inte. Den sanna kärleken finns där men ibland tvivlar jag på praktiken. Kommer han nånsin att ändra alla de där jobbiga ovanorna? Finns det nån man (eller kvinna!) som inte har jobbiga ovanor och kräver jag därmed för mycket? Vad kan man acceptera att leva med och inte? Kan jag leva med att han kanske alltid kommer att lämna det frusna brödet ute efter att bara ha tagit en skiva?
Men så finns det mer intima, privata skäl som gör att jag litar på min magkänsla och satsar på giftermål. Jag har en tendens att välja med hjärnan och inte hjärtat ibland (och att överanalysera!), vilket är jättebra i min karriär men inte när man väljer livspartner. Så giftasplanerna går framåt med stormsteg. Nu hoppas vi på att jag och D håller sams tills nästa sommar (och gärna därefter)!
Och min kompis Jonathan bekräftade idag att han kan ta hand om Ollie medans vi är på turné i England och Sverige… phew. Det fanns ju ingen ledig plats över hela sommaren när jag kollade med katteriet i typ April. Nu kan vi äntligen boka våra biljetter… can’t wait!
Minidramat med D löste sig. När jag kom hem vid halv åtta hade han insett sitt misstag och bad om ursäkt. Vi åkte till Ikea samma kväll och bytte benen, käkade middag och plockade upp lite småsaker som jag glömde dagen innan. Inga fler draman. Jag var nog lite tuff mot honom också. Det är ett fel hos mig; jag blir lätt väldigt fördömmande när jag är arg.Skrivbordet är nu på plats i extrarummet och jag spenderade gårdagkvällen med att möblera om, för att få plats med allt. Fick till det riktigt bra, tycker jag själv! Det är väldigt ”Ikea” men det får det vara med tanke på att vårt liv här i Dubai bara är tillfälligt.
Nu hoppas jag bara innerligt att min dator kommer imorgon som arrangerat. Jag kommer inte att kunna använda den så mycket med en gång då extrarummet är ockuperat i tio dagar från och med fredag morgon, då mina barndomsvänner anländer. Men jag kan iallafall få igång den och använda den att surfa med, innan jag får tid att installera allt på den ordentligt. Vore smidigt att slippa ha laptopen vid köksbordet permanent, särskilt när vi nu blir fyra personer i tio dagar framöver.
För övrigt såg jag en jättetunn liten kattunge som letade efter mat och kärlek utanför entréen till mitt kontor idag. Jag satt i ett möte och såg kissen genom fönstret. Det var hjärteslitande. Jag övertygade mig själv att inte gå ner och plocka upp kissen och ta med henne till en veterinär, men så fort jag gick tillbaks till mitt skrivbord tog lustarna över och jag sprang ut med en kollega, färdig att ta en taxi till närmsta veterinär.
Kissen hade dock försvunnit vid det laget. Tur var väl det, på sätt och vis. Min egen katt ska ju åka iväg en vecka imorgon p.g.a. kattallergikern Dr Johan – inte precis prima läge att ta sig an en krävande liten kattunge…
Åh, jag blir så trött.
Jag var på Ikea igår och lyckades frakta hem 1,5 kundvagn med varor (vi snackar nästan 10 asstora bärkassar) samt ett 160cm långt skrivbord alldeles själv via taxi. Jag tycker det var bra planerat & jobbat av mig och hade kanske tänkt mig att D skulle vara en smula tacksam över att han slapp åka till Ikea. Jag offrade ändå några arbetstimmar (gick tidigare) samt hela min söndagkväll på att ordna det (kom hem klockan nio).
Men nej då.
Idag kom jag nämligen på att jag köpt fel ben. Eller ja, fel och fel; jag har mätt om lite och benen som var 70cm och var föredragna men verkade korta, är bara 5cm lägre än höjden på mitt jobbskrivbord. Med andra ord är de inte alls för korta och är verkligen mycket snyggare än de jag köpte i slutändan. Eftersom jag inte packat upp de andra (högre) skrivbordsbenen ännu och de såldes separat till skrivbordet, tänkte jag åka till Ikea och byta dem. Borde vara enkelt eftersom jag vet att 70cm-benen finns i deras lager; jag klämde ju på dem igår.
D är ledig idag och jag tyckte det borde vara okej om vi åkte till Ikea tillsammans, då jag gjorde ”grovjobbet” igår helt själv. Vi behöver ju bara åka dit, knalla rätt in och byta benen (tar 10 minuter) och efteråt kunde vi äta middag och gå på bio i shoppingcentret som ligger vägg i vägg, som är nyöppnat och jättefräscht (jag upptäckte det igår); dessutom folktomt. Att gå ut och äta och gå på bio efteråt är ändå nåt vi brukar göra på måndagar när han är ledig och vi kan utnyttja bilen.
Jag fixade t.o.m. med chefen så att jag kunde gå tidigare från jobbet så vi skulle slippa sitta i rusningsköerna på Sheikh Zayed Road tillsammans med alla Sharjah-pendlare efter fem. Jag gjorde så för att slippa åka till Ikea ensam i veckan, då det skulle innebära att jag skulle vara tvungen att på nåt sätt släpa 15kg skrivbordsben ensam till kontoret, sen släpa dem till Ikea via en taxi och släpa nya 15kg ben hem igen, ensam.
Detta också under en vecka då jag redan har onsdag kväll uppbokad med en jobbgrej mellan 6-9, och behöver torsdag kväll till att lämna Ollie på katteriet och handla (via taxi) innan mina kompisar kommer (de landar på fredag morgon tjugo i åtta och jag ska – återigen – hämta dem med taxi). Jag behöver skaffa benen innan torsdag helst eftersom den nya datorn kommer då och vi har ingenstans att ha den om inte skrivbordet byggs ihop innan dess.
Men tror ni att mina planer – väl uttänkta, om jag får säga det själv – funkar? Nej, såklart de inte gör. Jag tror alltid att jag är rättvis och logisk innan jag involverar D; så fort han börjar motargumentera (vilket han alltid gör) går det åt pepparn direkt eftersom hans argument är så ologiska och opraktiska att jag fullständigt tappar all ork att debattera om eländet.
D säger först att planen är okej, för att sedan ringa mig 15 minuter innan han skulle kommit och hämtat mig och klaga på att han blir släpad till Ikea trots att han inte vill (det var ju därför jag frågade dig först, pucko – hur ska jag kunna veta att du inte vill när du svarar ”ja, det är okej”?), att vi kommer att fastna i rusningstrafiken, att detta är hans enda lediga dag, han är trött på att köra bil och så vidare.
Att jag går tidigare för att vi inte ska fastna i trafiken och att jag åkte till Ikea igår exakt samma tid utan att fastna, är inget argument som hjälper. Han slänger luren i örat på mig och jag bestämmer mig för att jobba över. Nu måste jag ju åka till Ikea imorgon; min enda chans då onsdag och torsdag kväll som sagt är uppbokade med saker jag inte kan ändra på.
Jag blir så ledsen och trött på D när sånt här händer. Han har liksom ingen känsla för att han också måste ge upp saker ibland för att vardagen ska funka; precis som när jag spenderar min fritid med att springa ärenden så att han ska slippa. Han har nån slags utopi-syn på sina lediga dagar. På hans lediga dagar ska han inte behöva göra några ”måsten”. Okej, visst sköter han typ disk och tvätt och sånt hemma, men han vägrar köra nånstans för att han gör det till och från jobbet 6 dagar i veckan annars.
Jag förstår att han inte vill göra det, vilket är varför jag åker och handlar efter jobbet eller på helger med taxi och försöker undvika be honom om skjuts på hans lediga dag. Jag gör även alla andra ärenden själv och via taxi, trots att de flesta gagnar oss båda. Det är kanske en gång per månad, max, som jag ber honom om hjälp eftersom jag varken har körkort eller bil själv (det ska det dock bli ändring på snart, fy fan att vara beroende av någon annan, vad det än gäller).
Dessutom använder han som argument att han redan varit i Karama, på Ibn Battuta Mall samt Mall of the Emirates idag och köpt kläder till sig själv, för att han ska slippa köra ännu mer. Så det är uppenbarligen helt okej att köra bil på sin ledig dag, så länge det gagnar endast honom och inte oss båda eller enbart mig?
Jag vet inte vad jag ska säga, men det känns ledsamt och besvikande att hans lediga tid prioriteras högre än min. Eller är det bara jag som läser in för mycket i det hela?
Nåja, nu kan han sitta därhemma och njuta av att slippa köra bil, ensam. Jag stannar kvar på kontoret och prickar av min att-göra-lista, så att jag kan åka iväg till Ikea imorgon efter jobbet (får ju gå tidigare för att undvika rusningstrafiken).
Själv är banne mig bäste dräng. Särskilt när det kommer till chauvinistiska, brittiska, bortskämda män. Får se om saker och ting blir bättre för honom om 6 månader när jag har eget körkort och egen bil. Slår vad om att hans manliga stolthet får sig en törn när jag inte längre behöver honom för någonting .
Jag skulle lätt kunna leva utan honom. Jag tjänar mer än honom och skulle enkelt kunna klara av existerande hyra, räkningar och i stort sett allt annat i livet på egen hand – jag sköter redan teknik, alla saker som görs hemma, finanserna, katten, min karriär osv. Undrar om det skulle funka likadant för honom? Vem ska koppla ihop hans hemmabiosystem och dator om jag inte är där; vem ska se till att räkningarna betalas i tid, att det finns mat i kylen och att köttfärsen är tinad innan vi ska börja laga spaghetti och köttfärssås? Kanske blir det så att det är han som kommer till mig och ber om hjälp istället? Det skulle vara intressant… sucker.
Eponine 
Senaste kommentarer