Jag är en blondin!

Jag ska till frisören nästa vecka, ett mycket efterlängtat besök då jag just nu har en nästan decimeter-lång, jättemörk utväxt. Jag har varit inne på förändringarnas spår och funderat på att bli brunett. Jag tycker chokladbrunt hår är så fint och jag känner mig mer som en brunett till personligheten, om vi nu låtsas att ens personlighet sitter i håret.

Då mitt blonda hår blir jättemörkt när det är vått så får mina nära och kära då och då se mig som brunett. Jag har faktiskt flera gånger fått spontanreaktioner som ”vad du än gör, färga aldrig ditt hår mörkt” och så vidare. När jag frågade D häromdagen, då vi simmade omkring i poolen, om vad han tyckte om att jag eventuellt skulle färga mitt hår mörkt sa han bara ”No way”. Folk verkar känna starkt inför min hårfärg när de får se mig i en lite mörkare nyans, vilket har fått mig att ”think twice”, som det heter.

Jag har iof. tyckt att vafasen, jag har ju gröna ögon och mörka ögonbryn, det skulle väl visst passa mig med brunt hår? Men nej. Jag använde mig precis utav Veckorevyns superroliga ”Kändisfrissan” och det är nog läge att inse faktum – jag är en blondin och kommer att förbli en sådan! Här får ni ett urval av mig i olika kändisfrissor:

I Gwyneth Paltrows frisyr, en hit tycker jag!

Detta är Kate Moss, fick mig att vilja klippa lugg igen. Ganska lik min nuvarande frisyr, mest rufsigt liksom.

Nicole Richie, jag ser lite väl "businessbitch" ut i detta tycker jag, lite för slätstruket, skulle aldrig orka med plattång och sån skit varje morgon heller. Tror man måste vara en pixie för en sån här frisyr, vilket jag är långt ifrån.

Detta är Jessica Simpson. Hair - no thanks, Boobs - yes please!

Lucy Liu. Jag blir nästan rädd för mig själv! Jag ser ut som en evil-doer!

En av Olsen-systrarna. Japp, det blonda är här för att stanna.

Jag x 4

Ser ut som ett troll. Måste gå till frisören!

Försökte se lite snygg ut

En lite gladare version

...och så tittar vi raaaakt in i kameran!

Flytten till Dubai – två år senare

Vårt mysiga sovrum i England...med min älskade fondtapet från Laura Ashley!

Nu är det officiellt 2 år och 3 dagar sedan jag och D lämnade England och flyttade hit till Dubai. I augusti 2007 hade jag fått mitt drömjobb (efter månader av väntan!) och vi bestämde tillsammans att vi skulle lämna vårt ganska trygga liv i England för äventyr i öknen. Det var ett ganska lätt beslut att ta då vi båda var trötta på vårt liv – jag var trött på livet i London City och D var trött på sitt jobb och pendlandet ut till förorten. Jag var 26 år gammal och kände att jag hade mer äventyr i mig; det kändes inte helt rätt att hamna i hela hus & familj-biten riktigt ännu.

Vi lämnade London på sätt och vis glada och upprymda inför framtiden, men samtidigt i sorg då min fina vän S fick världsomskakande nyheter bara någon månad innan vi flyttade. Om jag hade kunnat skjuta på flytten hade jag gjort det.

Bound for Dubai

Vi var skitnervösa där vi satt på Heathrow den 27:e september och ringde runt till diverse instanser – kollade så att agenturen som hyr ut vårt engelska hus hade fått allt de behövde, stämde av med vänner och bekanta, bekräftade att el & gaskonton och sånt var avslutade.

Vi hade en perfekt flygning till Dubai med Emirates över natt i ett plan med stjärnhimmel i taket som gnistrade när de släckte ner för natten. Vi åkte taxi längs med Al Khail Road från flygplatsen och såg alla beduinfamiljer samlas i sanddynerna i öknen runt eldar. För några hundra år sedan samlades de väl på kameler och satt på mattor runt glöden, nu för tiden tar de sig ut till öknen i sina Land Rovers och sitter i tältstolar och grillar, traditionen vid liv.

Glad D i poolen på vårt lägenhetshotell.

Vi bodde på ett av min arbetsgivares många lägenhetshotell i samma område som jag jobbar i, i en liten studiolägenhet. Det var fantastiskt mysigt faktiskt, nu när jag tänker tillbaka. Där bodde vi i en månad och när vi inte badade i poolen eller spelade basket (eller shoppade!) så satt vi över det lilla soffbordet med Gulf News, The National och 24/7 och letade lägenheter.

Den 1:a Oktober 2007 började jag mitt jobb som Kontraktschef hos en världsledande “property developer” med alla deras bostäder och kommersiella fastigheter i Dubai som portfölj. Min chef var en av de mest omtalade männen i min industri och jag jobbade i ett team med världsproffs inom sina områden. D fick efter bara ett par dagar i Dubai ett jobb genom kontakter som Head Pro på en golfklubb i ett grannemirat.

Vi hittade flat 301 i Al Tamr-byggnaden i Shoreline Apartments på Palm Jumeirah (längs med stammen på palmen) efter en månad. Vi kunde inte fatta att vi hade en trea med tillhörande privat strand! Det kändes så fantastiskt lyxigt och annorlunda mot vårt liv i England.

Vår underbara, privata strand på Palmen.

Vi fick besökare högt och lågt – först ut var bästa vännen S, som kom och hälsade på mitt i sin svåra sorg. Till jul kom mamma och H. Följande år kom D’s föräldrar, mina vänner S#2 och J från Norge och min lillebror. I år har vi haft mamma och H här igen samt pappa, faster, min lillebror, en kusin och en kompis kompis från Göteborg. I höst kommer D’s föräldrar igen och förhoppningsvis mina vänner S#2 & J igen från Norge samt Scott & Claire fran England. Nästa år hoppas vi på ännu fler besök!

S innan vår kamelsafari

Åren i Dubai har varit omtumlande, förtvivlande, fantastiska, upplysande, upplyftande, utbildande, vackra, hemska, sorgliga, längtande, svåra, jobbiga, tuffa men framför allt har de fått mig att växa och bli en större människa. Jag har fått en otrolig insikt i så många olika kulturer och en utbildning i att handskas väl med svåra situationer som jag aldrig kunnat studera mig till.

När jag lämnar Dubai för gott, när det nu blir, tänker jag göra det med en mastersutbildning, ett sparkapital och en sjujäkla massa erfarenheter i bagaget.

När jag flyttade hit ville jag arbeta för ett arabiskt företag och lära mig om den arabiska kulturen. Jag ville arbeta hårt och jag ville inte ta den enkla vägen. Jag ville ha det tufft. Jag blev erbjuden ett annat jobb i Dubai hos en brittisk firma som jag blev rådd av flera olika personer att ta då jag “skulle ha roligare” och “trivas bättre” där. Till och med D tyckte jag skulle ta det.

Jag på stranden på Palmen julen 2007

Men jag är, trots alla sömnlösa nätter, trots all hjärtklappning och trots alla gråtattacker så otroligt glad över att jag fått den här chansen att pusha mig själv till att fixa detta. Det har varit skittufft, men jag har fixat det. Hittills. Förhoppningsvis finns det mer kvar. Bring it on!