Veckan på världens högsta byggnad har varit underbar. Jag älskar hela grejen – allt från att numera kunna rutten genom Dubai Malls bilparkering till den hemliga ingången till tornet via en brandtrappa, till alla galna möten med galna människor till alla behind-the-scenes-grejer jag får vara med om. Ena stunden letar jag efter specifikationer på visslor på nätet för att nästa minut tjingsa på Jimmy Carter (f.d. president i USA) som kom förbi och kollade in stället.

Jag har jobbat som tusan men å andra sidan tror jag att jag imponerat på generaldirektören och skaffat mig en given plats i teamet. Kontoret är ironiskt nog i källaren, synd med tanke på utsikten vi kunde haft! Men det är klart att det är utsikten som är the commodity, och inte kan vi förvaltare sitta och humma på den inte.

Jag har kommit fram till en insikt om mitt liv och varför jag känner mig både stressad, rastlös och som om jag aldrig får nånting gjort i mitt privatliv. Jag får aldrig någon lugn tid längre. Under tidigare perioder i mitt liv kunde jag lätt ägna någon timme åt att läsa senaste Marie Claire med en kopp te eller prova ut nya klädkombinationer eller andra totalt meningslösa men avkopplande aktiviteter.

Jag minns inte senaste gången jag läste Marie Claire. Jag köper varje utgåva men hinner aldrig läsa dem, om jag inte går ner till poolen, vilket jag bara börjat göra nyss på grund av det extrema vädret här nere över sommaren.

Jag har fortfarande en bilaga från The National i söndags ihopvikt i min Mulberry för att jag så gärna ville läsa en artikel där i (men har inte hunnit). Jag har så många idéer till tavlor jag vill måla och små projekt här hemma, som jag aldrig hinner fullborda.

Jag har inte träffat mina kompisar i Dubai på hur länge som helst och har inte varit på ett networkingevent på säkert 6 månader. Kort och gott så är det astråkigt och jag känner hur bristen på “egen tid” får mig att krypa på väggarna.

Mina veckodagar innebär att jag klämmer in så mycket arbete som möjligt innan jag måste åka hem och mata katterna (vilket på sätt och vis är bra, innan vi hade katter satt jag på kontoret till 8-9 nästan varje kväll). Kommer hem, matar dem, slänger in en tvätt, viker en tvätt, rensar kattlådan, lagar middag, äter middag, laddar diskmaskinen, säger hej till D när han kommer hem, går och lägger mig. Kul.

Mina helger ägnas mest åt universitetet (lektion fredag eftermiddag), att plugga, att städa och eventuellt ett poolbesök. Det är ju inte fy skam att kunna ligga vid poolen på helgen men eftersom jag tycker det är så otroligt tråkigt att sola egentligen (jag vill ju mest bara bli brun) så är det inte direkt avkopplande.

Nåja, jag ska inte klaga. Men jag önskar att jag fick tid att göra mer egna grejer, pula med lite projekt och fila på saker jag vill skapa, som mina tavlor och bokidéer jag får ibland och så vidare. Kanske när jag flyttar till Sverige..?