Nyheterna på arbetet i torsdags var en enda stor besvikelse. Mötet på eftermiddagen med personalavdelningen innefattade inte några nyheter om “the merger” eller andra spännande saker, utan ett erbjudande om att hjälpa till på ett av våra stora projekt som håller på att gå lite snett, på helgerna, mot övertidsersättning. Det låter kanske positivt, men för ett team som förlorat 60% av sina medarbetare, med en arbetsbörda som vuxit med kanske 200% under samma period, var det inte så där jättespännande. Vi arbetar redan på helger, remember – gratis!

Min chef drog ut på lidandet angående vad han skulle med kontraktschefen till in i det allra sista, till slut visade det sig att han vill ha en till kontraktschef till samma projekt som de behöver extra hjälp till. Jag var, och är, jättebesviken. Loppet är väl inte slut än men jag funderar starkt på att skita i att ens nå i mål, eftersom jag inte har nån aning om vart målet är eller om jag ens är kvalificerad att nå dit i min chefs ögon. Nåja, jag fortsätter väl att “bide my time” tills jag hittar nåt bättre eller tills min chef bestämmer sig för att belöna mitt hårda arbete. Eller kanske tills grisar flyger i skyn.

Mitt liv som ensam hemma är än så länge helt okej (D är just nu i Göteborg och dricker öl & käkar pizza med min bror och far, alternativt besöker min farmor och får äta hallon och jordgubbar från hennes trädgård. Nej då, jag är inte alls mörkgron av avund.). Som sagt blir det ju inte så stor skillnad på mitt normala liv vs. tre veckor utan D, för vi har ju ändå ingen ledig tid ihop. Men lite annorlunda är det.

Jag har på grund av vår pissdåliga hyresagentur i England som inte kan få ihop hyreskontrakt, hyror och annat (jo, hyresgästen är kvar men än så länge har agenturen suttit på hyran i nästan tre veckor och skickar irriterade mail om papper jag måste skriva på, utan att svara på ett enda av mina mail där jag frågar VILKA PAPPER eftersom jag skrivit på, scannat och mailat tillbaks allt de bett om) inte kunnat gå ut och shoppa och roa mig som jag tänkt.

Däremot har jag målat två små tavlor (det var verkligen mumma för själen!)- tafatta försök då jag inte hade rätt penslar för att få till detaljen och inte tillräckligt mycket vit färg – och jag har druckit te, kollat på filmer och serier som jag gillar men inte D (typ hela min Charles Dickens-box, jag älskar kostymdrama!) och pratat med nära och kära hemma.

Nästa helg har jag bokat tid hos frisören, som jag inte varit hos sen i februari. Japp, gott folk, mitt hår har växt och frodats i en oresonlig, ofärgad röra i snart ett halvår. Det ni. Det ser, för att uttrycka mig helt ärligt, för jävligt ut. Dessvärre kunde de inte få ihop min “colourist” och “stylist”, som det så käckt heter, på samma dag så i helgen ska jag bara färga det. Mitt hår är av relativt god kvalitet och ganska oljigt, så jag behöver oftast inte klippa det så ofta. Jag prioriterar färgningen nu och så får jag väl klippa det följande helg eller nåt.

Men nog om mina vardagsbestyr, nu ska jag hänga en tvätt, leka lite med katterna och sen göra mig en kopp the och slänga upp några skopor Chunky Monkey framför “Atonement” med Kiera Knightley, som jag inte sett. Efter det ska jag hoppa i säng och drömma sött tills imorgon då det är dags för en ny arbetsvecka. Njut av er söndag!