Jag har dragit mig lite för att skriva det här, för det känns som om jag kommer att förlora den lilla cred jag har bland mina singel-vänner, men så har jag ju en obotlig och oförklarlig drift att vara ärlig och rättfram i den här bloggen, så jag tänker inte hymla med mina bekymmer längre!

 

Jag är helt totalt, otroligt, tröstlöst jättedeppig för att D inte är här. Jag vet – det är töntigt, osjälvständigt, barnsligt, omoget, tröttsamt och en hel del annat. Men så är det. Jag är 28 år gammal och är hängig för att D inte kommer hem varje kväll. Jag är van vid att komma hem till bara katterna efter jobbet, jag är van vid att fara omkring och fixa med städning, tvättning etc. själv, jag är van vid att äta middag själv och roa mig själv – men jag är inte van vid att han inte kommer hem och att vi inte sover ihop.

 

Jag, som alltid stoltserat med att vara självständig och “minsann inte beroende av en man”, är väl (som tur är) ännu inte beroende av honom ekonomiskt eller praktiskt (jag hanterar minsann slagborren på egen hand), men jag har sedan den 1 juli då han åkte upptäckt att jag är emotionellt beroende av honom, BIG TIME.

Det har väl inte hjälpt heller att jag gått igenom typ mitt livs värsta svacka väldigt nyss och att vi dessutom hade det jättebra precis innan han åkte – det skapade inte precis ett bra startläge att “lämnas” i ett sårbart tillstånd. Hade jag varit mitt vanliga kavata jag och vi småbråkat lite innan han åkt, ja då hade det nog varit andra bullar.

Och sen har jag varit sjuk när han varit borta också, vilket bidrog ännu mer till deppigheten. Det är ju aldrig roligt att vara sjuk själv.

Jag kan riktigt höra S’ röst i huvudet. “ja, nu vet du hur vi singel-brudar har det JÄMT”,och visst har hon rätt. Det brukade hon säga när jag till exempel skulle hälsa på hemma hos henne i Queens Park i London, där hon bodde längst upp i ett hus med en mycket snäv och vinglig trappa. Jag släpade alltid väskor och baggage upp för trappan (jag kom ju från landet där mitt och D’s hus låg) högljutt klagandes på att det inte fanns nån bärhjälp i form av en man (läs D) som man kunde lura att dra upp skiten.

Så fort det yttrades snäste S meningen ovan, “ja, nu vet du hur vi singel-brudar har det JÄMT! Det är minsann ingen som hjälper oss upp för trappan med grejer, NÅNSIN! Vi får ALLTID göra allt själva!” Det var lite därför jag inte riktigt ville erkänna att jag verkligen inte kan bärga mig tills han kommer hem, och att jag känner mig halv utan honom – det är så….pinsamt. Och o-kreddigt.

Det är dessutom lite ironiskt eftersom vårt liv tillsammans inte direkt är “life on the edge” – en kväll för mig själv framför teven ser ut ungefär likadant som en kväll med D framför teven. Men så är det väl – the heart grows fonder….

Sen läste jag underbara göteborgaren Jonas blogg (den världsberömda reklamaren och fantastiska fotografen som skriver alldeles underbart – ja, det finns bara ett ord för hans sätt att skriva och det är ett engelskt ord, “poignant”), där han beskrev tomheten då hans sambo och två små söner åkt hem till Sverige en månad innan honom, och han skulle tillbringa en månad hemma i Oz utan dem, med följande ord:

“Jag hade bytt all världens stillhet mot lite barnaskrik, en kastad tomat eller ett par fiskpinnar i dvd-spelaren.”

– och då insåg jag att det inte är töntigt att sakna sin familj, det är naturligt och helt på sin plats! För det är ju faktiskt vad D är efter tio år ihop – familj (dock petar han inga fiskpinnar i dvd-spelaren, tack o lov, men äter dem gärna mellan ett par skivor toast med lite vinäger och salt).

Så där har ni det – den tuffa Epo är deppig för att hon är utan sin sambo i tre veckor (one down…two to go!).

Patetiskt? – kanske. Men kärlek är det iallafall