Alla kan inte vara superpatriotiska…

Mitt företag håller ju på att bygga världens högsta byggnad (den är redan världens högsta, men den är inte riktigt klar ännu). Just nu hjälper jag expert-teamet som ska skota byggnaden att köpa in tjänster och service. Upphandligen för teknisk service är nästan klar (den ska lämnas in om några veckor) och städning och säkerhet är de nästa stora tjänsterna som ska upphandlas.

Jag håller just nu på att få ihop upphandlingsdokumenten till observatoriet som vi ska ha på 124:e våningen. Det är kul, jag har aldrig skrivit upphandlingar för biljettsystem, stjärnkikningsteleskop och hemliga attraktioner förut. Jag vet att jag är partisk men tornet är verkligen kolossalt spännande att jobba för och kommer att bli något i världsklass, den saken är mer än säker. Min industri är ju fastigheter så jag kanske är lite arbetsskadad, men även på en personlig nivå tycker jag det ska bli jättespännande när tornet äntligen öppnar.

Direktören för observatoriet har ett jättesvenskt namn, ungefär som “Gustav Bergholm”, det kan liksom inte vara annat än svenskt (jag skriver inte ut hans riktiga namn, man vet ju aldrig vilka nutjobs som kanske läser här!). Han tog kontakt med mig via mail och jag såg fram emot vårt första möte nån gång förra veckan, då han klart och tydligt var jättesvensk.

Jag blev faktiskt lite besviken när vi sågs och det visade sig att han är andra generationens amerikasvensk, född i Kanada och uppvuxen i Chicago. Han pratar inte ett ord svenska och har ingen kontakt med familj i Sverige – han var inte ens säker på om han hade någon. Hans farfar var från Norrbotten och utvandrade till Amerika där han blev snickare i en guldgruva i Colorado, innan han flyttade vidare till Kanada.

Det kändes lite sorgligt att karln inte tagit bättre hand om sitt arv och inte ens kunde uttala sitt efternamn ordentligt. Han hade varit i Sverige nån gång på 70-talet men hade inga planer på att åka dit igen. Han var en snäll och vänlig man med pigga ekorreögon, men det var som sagt en besvikelse att han inte var mer exalterad över sin svenska bakgrund. Nåja. Alla kan ju inte vara superpatriotiska som jag!

Tandis, shopping och kissar

Jag har haft tandvärk länge i överkäken, men har inte kunnat gå till tandläkaren av olika orsaker. I onsdags kväll hade jag dock så ont att jag grät av smärta, och smärtan strålade dessutom ut i käken och upp i kindbenet och jag kunde inte sova. Hela min vänstra ansiktshalva var uppsvullen också. Så i torsdags, en helg innan lön, gick jag till tandläkaren. Det fick bli en ny mottagning då de bytt försäkringsbolag på jobbet och min gamla tandläkare täcks inte av den nya försäkringen.

Jag gick till North Carolina Dental Practice som ligger i Dubai Healthcare City i Oud Mehta (om någon av er letar efter en bra tandläkare i Dubai). Tandläkaren där är utexaminerad från Harvard, vilket kändes tryggt. Han var supertrevlig och mottagningen väldigt fräsch och modern. Förutom att han gjorde en rotkanalsfyllning utan att det ens kändes obekvämt, snackade vi om lösningar för de två mjölktänder jag fortfarande har kvar vid 28 års ålder (det kommer bli dyrt, fick ett kostnadsförslag på ca 30,000kr) samt mina visdomständer.

Jag har alla fyra visdomständer fullt utvuxna och min tidigare tandläkare rådde mig att ta ut dem då de tryckte på framtänderna och riskerade att mina andra tänder skulle bli “förvridna”. Men Harvard-tandisen sa att det inte alls behövs, “there are other ways for dentists to earn money, in my opinion” sa han bara.

I England måste man vara registrerad hos en tandläkare för att få lov att använda dem. Men de har de inte tillräckligt många tandläkare på NHS (statliga systemet) för att kunna ta emot nya registrationer, så det är jättesvårt att få tag i tandläkarvård, och privatvården är hysteriskt dyr. Så under de åren jag bodde i England gick jag fortfarande till tandläkaren i Olskroken hemma i Göteborg. Det blev ju inte så jätteofta så jag känner att jag åsidosatt tandhälsan vilket ju inte är bra alls.

Jag var så nöjd med min behandling hos Harvard-tandisen (och det faktum att 80% av kostnaden täcktes av försäkringen) att jag gick tillbaks dit på fredag morgon för att få en professionell “teeth-clean”, något jag inte gjort på säkert 7 år. Välbehövt, med andra ord. Det kostade nästan 900kr och täcktes inte av försäkringen, med vad fan, jag ser det som en investering!

Harvard-tandisen berömde mig iallafall för min tandhälsa och sa att jag har väldigt fina tänder för att vara 28 år gammal, och god munhygien. Det kändes jättebra att få höra. Han talade även gott om svensk tandvård och sa att han arbetat med många svenska forskare under sin professur på Harvard, vilket jag också blev stolt över, av någon underlig anledning.

Det känns bra att ha fått iordning på tänderna! Nu har jag dock en ihålig tand i ena käken, som inte kan fyllas/täckas helt förrns om ca 3 veckor. Men det är okej. Det gör åtminstone inte ont längre, mer än att jag är lite öm i kindbenet.

Efter tandis åkte jag till Wafi Centre, ett köpcentrum som ligger runt hörnet från mottagningen, som jag inte besökt förut. Det är byggt i egyptisk stil och ligger jämte ett hotell som ser ut som en pyramid. Very Dubai… Eftersom jag var där hyfsat tidigt på morgonen (i Dubai går folk knappt utomhus innan lunch, köpcentrumen är som mest busy mellan typ 19-24) var det knappt en människa på hela köpcentrumet, så jag kunde strosa runt med mina rena tänder och äta lunch i lugn och ro. 

Köpte ett par fantastiska svarta byxor, de är så perfekta att jag funderar på att köpa ett par till exakt likadana att ha att byta med. De är höga i midjan, plattar till magen, är lagom långa (jag är tjock och lång, svårt att få tag i byxor då, antingen är de breda & korta eller långa & smala), snygga veck på och helt supersköna att ha på sig (som mysbyxor ungefär).

Ni kanske undrar vad jag ska med ett par svarta byxor till här ute i hettan, men faktum är ju att jag spenderar större delen av min tid på ett luftkonditionerat kontor där svarta byxor blir väl använda.

Köpte också en vit tunika med snyggt origami-mönster på bröstet, en rosa top till jobbet, en perfekt “boyfriend-cardi” i gråmelerad cashmere och en jättefin, broderad blommig top som påminner mig om Dalarna. Känner mig helnöjd, hittade verkligen saker som jag tror blir väl använda och älskade! Eftersom jag inte haft råd att shoppa på så länge har jag verkligen tänkt på vad jag behöver också, då känns det extra roligt att köpa några saker eftersom det inte är något slöseri utan saker man verkligen behöver.

I helgen hade jag och D nåt så ovanligt som en ledig dag ihop under lördagen. Vi åt en jättelång frukost och satt och diskuterade livet över svenskt kaffe och dagstidningar, sen var vi duktiga och städade, tvättade och åkte och handlade. Vi har inte handlat ordentligt på säkert en månad så kvittot var på nästan 2,500kr – men då hade vi köpt ett nytt strykjärn också samt mycket basgrejer. ALLT var slut hemma.

Vi köpte en ny kattlåda och lite nya kattleksaker också, och åkte hem och lagade en engelsk roast dinner och slappade tillsammans. En jättemysig dag faktiskt, trots att vi mest var praktiska. Jag somnade på soffan en stund medans jag läste en tidning och D lagade mat, och vaknade av att Casper låg på min mage och sov, Ollie låg draperad över mina ben och D pussade mig på pannan. Fantastiskt sätt att vakna på!

Idag har vi varit med katterna hos veterinären på morgonen. Ollie skulle bara vaccineras och kollas över, men Casper får stanna där hela dagen då han ska steriliseras idag, lilla gubben. Jag och D känner oss hemskt elaka som utsätter honom för en operation och en hel dag i bur hos veterinären, men vi försöker intala oss att det är för hans bästa, vilket det ju är.

Så ja, det var min helg det. Just nu jobbar jag och längtar tills jag kan åka iväg och hämta Casper hos veterinären. Han har inte fått äta sen igår, stackarn, så ikväll ska han få festmat och bli ompysslad, lilla sötkatt.

Over and out!

Tillbaka

Hoppas ni haft en fin midsommar.

Tack för responsen under min period av tystnad – det kändes gott att få så fina och uppmuntrande ord. Jag må inte ha “Sveriges största blogg” men jag har något som är ännu bättre – läsare som verkar tycka om mig!

Tystnaden har kommit på grund av alla extrema händelser i mitt liv på senaste. Frasen “det är mycket nu” har varit vältummad, kan man lugnt säga. Individuella saker kan man ta itu med, men när allt liksom händer på en gång eller i tätt följd, kan det bli svårt att handskas med. I mitt fall kändes det som om den enda lösningen var att skala ner och fokusera mer på det absolut kritiska.

Under de senaste månaderna har jag blivit hotad av nedskärningar på jobbet, fått en 20% lönesänkning (över natt, retroaktiv också), varit på väg att flytta, förhandlat med hyresvärden om hyressänkning, skrivit två tentor och två projekt till universitetet, fyllt 28, fått besök av mamma, pappa, faster, bror och kusin, jobbat dag och natt, haft ekonomiska problem, haft en hyresgäst i England som rymde och inte betalade hyran i tid, inte haft råd att göra nåt annat än att hålla mig, D och katterna vid liv, haft en toalett som gått sönder tre gånger, varit utan teve och telefon i två veckor, fått kravbrev från CSN för ett gammalt studielån som jag redan betalt, mitt pass har gått sönder och ambassaden har sjabblat bort det nya, mitt bankkort fungerar inte och min bank drog in min “overdraft facility” över natt på grund av vem min arbetsgivare är, min chef har sett till att jag inte får mitt drömjobb som jag blivit personligen efterfrågad för, jag har fått semester indragen och så vidare…

Vissa saker är ju inte särskilt hemska, tvärtom så har ju t.ex. besöken varit jätteroliga, men som sagt, när allt annat jobbigt händer på en gång så blir det slut dags att säga stopp. Jag försöker verkligen ha en positiv inställning till livet men på senaste har det inte varit lätt. När man redan känner sig låg blir det ju dessutom ännu svårare att handskas med nya saker som händer.

Nu känns det lite bättre. Jag har bara två dagar kvar innan våra ekonomiska bekymmer är över (för den här gången!), vi har betalt hyran, hittat en ny hyresgäst i England och att spendera tid med min familj under de senaste månaderna har varit mumma. Särskilt den senaste månaden då min lillebror bott här, det har verkligen varit super. Vi har inte spenderat så lång tid tillsammans sen han var femton och jag arton (jag flyttade ju till England tre månader efter min 18:e födelsedag, för att aldrig komma hem igen annat än på besök) och på den tiden hade vi inte direkt nån kvalitetstid ihop utan jag gjorde min grej och han sin, på grund av ålderskskillnaden antar jag.

Men nu är det andra bullar. Jag älskar min bror så mycket, han har verkligen blivit en fantastisk vuxen människa som jag respekterar och beundrar om vartannat. Det var underhållande att väckas klockan fyra på morgonen av att lillebror kommer intrillandes genom dörren med en gapskrattande flygvärdinna, och även när han – i brist på annat att göra – sippat Dry Martinis på vår balkong sen fyra på eftermiddagen och dök upp helt askalas till mataffären där vi skulle ses och handla när jag slutade jobbet ca klockan sju. Men samtidigt fick vi ihop mycket umgänge och många sköna samtal så ja, det var verkligen mumma för själen!

Nu är det dock tyst och mycket lugnt hemma, och tystare lär det bli då jag och D ska semestera isär i år. Han åker iväg till England i tre veckor den 1 juli. Nej, vi ska inte semestra isär för att det är nån slags kris eller för att vi inte tål varann. Det är ett rent praktiskt arrangemang då ingen av oss hade hjärta att lämna in våra katter på katteriet så länge. En vecka eller två går väl an, men mer än tre veckor känns lite väl länge.

Så jag stannar nu hemma i Dubai ensam med katterna, medans D åker hem till London och hänger med sin familj och sina vänner. Han funderar på att ta en kortis i Göteborg också och hänga med min familj – det vore kul tycker jag! Lika bra han vänjer sig vid att vara där utan mig då vi förhoppningsvis bosätter oss i Götet permanent om några år.

Sen nån gång i Augusti åker jag hem till Sverige, och D stannar hemma i Dubai med katterna. Jag ska förhoppningsvis åka hem i tre veckor och eventuellt kombinera hemresan med en weekend i Barcelona. Skulle vilja klämma in London också men vet inte om jag hinner det. Något Dublin blir det inte då fina S redan har flyttat hem till Götet vid det laget – hoppas på kvalitetstid i vår gemensamma, vackra hemstad istället!

Det är ju tråkigt på sätt och vis att inte få tid ihop med D (vi har ju inte en enda dag ledig tillsammans i vardagen, då han jobbar helger) men samtidigt ska det bli skönt att vara i Sverige utan honom. Utan D blir det med tid för mig att slappa och kolla på svensk film och teve och jag kan bekymmersfritt prata svenska och bara göra ingenting ihop med alla nära och kära. Jag och lillebror kan ha maratonsessioner med Lara Croft utan att D sitter och sucker i ett hörn – såna grejer.

När D är med blir det lite mer aktivitetsbaserat och vi bränner alltid mer pengar på restaurangbesök och sånt när vi är nånstans ihop. Så jag ser min “ensamma” semester som en chans att få koppla av ordentligt och spendera kvalitetstid med alla jag håller av, utan att bränna så mycket pengar – det ska bli jätteskönt!

Dock är den resan ju två månader borta. Det känns inte så jättelångt bort faktiskt, för jag vet hur snabbt tiden kommer att gå. Jag har stora planer för hur jag ska spendera tiden då D är i England (måla stora och dramatiska tavlor, uppdatera min garderob, gå till frisören/massören/ansiktsterapeuten, titta på massvis av chickflicks/dokumentärer samt spela PS2 och äta skumma saker till middag!) och när han kommer tillbaks är det bara ett par veckor kvar till min egen resa. Det är verkligen en hägring där borta på horisonten.

Bonusen är ju också att när jag kommer hem från min semester anländer jag mitt i Ramadan, som är en rätt slapp månad då större delen av befolkningen inte är på kontoret. Den avslutas med Eid al Fitr som innebär tre dagars ledighet, då jag och D eventuellt åker iväg nånstans tillsammans. Efter det räknar jag med många besök av nära och kära igen innan det är dags för julsemester och ett nytt år med nya äventyr! Jag ser fram emot 2010, året då jag förhoppningsvis blir klar med min masters och även gifter mig.

Hoppas ni som fortfarande hittar hit väljer att fortsätta följa mig. Välkommna tillbaka!

Inget roligt

Näe, inget är speciellt roligt just nu. Lillebror är här vilket är trevligt men annars är allting bara tråkigt och jobbigt. Hoppas det blir ändring på det snart. Tills dess lägger jag bloggen på is.