You are currently browsing the monthly archive for april 2009.
Ett litet PS-inlagg fran min Blackberry for att saga grattis pa fodelsedagen till fina Vivi som fyller ar idag!
Ville aven beratta att jag har blivit kallad till mote nasta vecka med Generaldirektoren on site pa projektet (jag skickade ivag min CV imorse). Fingers crossed…
Det har varit mycket på senaste. Vår hyresgäst i England har försvunnit, en massa stora banktransaktioner ska betalas samtidigt i olika länder, vi har omförhandlat hyran, jag studerar till två tentor för min masters (en äger rum imorgon!), det är mycket att göra på jobbet och så vidare.
Nåväl, det löser sig förhoppningsvis med allting.
Det händer iallafall grejer på jobbet. Ni kanske minns att jag berättat att det anställts en ny Generaldirektör för vad som ska bli ett nytt dotterbolag inom min koncern, som ska ta hand om ett speciellt projekt vi håller på att bygga? Han sitter som jag tidigare skrivit på min lycka. Det finns ett jobb hos honom som jag skulle göra vad som helst för att få – ett drömjobb för vem som helst i min industri. Mer än så kan jag inte riktigt avslöja.
Jag har dock inte haft nån aning om hur jag skulle kunna nästla mig in hos Generaldirektören och få jobbet. Det visade sig dock, som det oftast gör, att det fanns en organisk lösning på det hela.
Generaldirektören pratade med min chef och undrade om det skulle gå för sig att han helt enkelt norpade mig från chefens team. Detta skedde utan min vetskap. Chefen sa nej, han behöver mig i sitt team.
Chefen berättade detta för mig och Chris, en konsultkompis som jobbar med Generaldirektören, bekräftade att det var så det hela gått till. Jag var jättebesviken över att en sån himla stor chans skulle gå mig miste på grund av min chef och hans vägran att släppa mig.
Jag pratade med chefen för nån vecka sedan. Förklarade att det inte är så att jag inte trivs med mitt nuvarande jobb eller med att arbeta för honom, utan att det har potentiella jobbet för Generaldirektören helt enkelt är ett drömjobb som jag inte kan släppa. Det vore inte bara en professionell ambition som skulle gå i uppfyllelse om jag fick det, utan även en personlig, och så vidare. Han sa i stort sett att det var hans egen chef som sagt nej men att det kanske kunde ändras nån gång i framtiden – väldigt ”non-committal”, som man säger.
I förrgår hade jag ett möte med Chris då jag trots allt är involverad lite på armslängd i det här nya projektet. Jag åkte och träffade honom ”on site”, en byggarbetsplats som skulle bli min nya arbetsplats om jag fått jobbet.
Chris visade mig runt vad som ska bli ett nytt kontor och även lite runt om det nya projektet. Det var bara en snabbtur, han ska ge mig en ordentlig rundtur nästa vecka, men det var nog för att jag skulle bli superexcited. Jag gick och var superglad för att få vara involverad ens, och superarg för att jag mist min chans att få arbeta där permanent, om vartannat.
När jag kom tillbaka till mitt eget kontor, berättade jag för chefen att jag besökt det nya projektet samma dag. ”Did it make you want to work there?” sa chefen och flinade. Jag satte mig ner och sa ”Yes it does, and I can’t believe you’re making this opportunity pass me by”. Det var ett direkt påhopp i den arabiska arbetskulturen. Chefen var chockad över min ”emotionella reaktion” (ganska naturlig tycker jag!).
Vi snackade iallafall om saken och jag förklarade återigen hur mycket det skulle betyda för mig om jag fick den här chansen, vilken fantastisk grej det skulle vara. Han kan inte förstå varför jag skulle vilja lämna ett jobb där jag sköter ALLT till förmån för ett arbete på ”bara ett projekt”, men han fattar ju inte att det här är Projekternas Projekt och ja… mer än så kan jag nog inte avslöja för er, men det är ett sjujäkla projekt! Chefen jobbar ju i samma industri som mig, han borde fatta det.
Han försökte även övertyga mig om att jag borde ha tålamod och vänta för Generaldirektören ”har inte börjat rekrytera ännu”. Okej… så han har anställt en Finanschef, en Verksamhetsdirektör och en Säkerhetschef… men han rekryterar inte?
Det hela slutade med att chefen ringde mig senare samma dag och sa att han pratat med Generaldirektören om mig. Det verkar som om han vill anställa mig men han vill se min CV först. Så den har jag nu slipat på i två timmar innan jag ska gå in till jobbet (jag borde egentligen ha använt den tiden till att plugga!).
Jag litar inte riktigt på min chef och har en svag föraning om att nåt annat kanske är i görningen, men hur som helst så har jag ju inte råd att förlora den här chansen till att arbeta på ett av världens mest spännande projekt, så jag ska maila iväg CV’n idag.
Jag vet att jag är bäst på det jag gör i den här regionen (Mellanöstern), så jag vet att de inte skulle kunna rekrytera någon annan utifrån till att göra det jag gör. Jag har ju dessutom erfarenhet av min arbetsgivares system, processer, känner redan alla nyckelpersoner och så vidare vilket är en klar fördel.
Det som talar emot mig är väl att Generaldirektören vill anställa så få människor som möjligt för att hålla kostnaderna nere, och skulle nog inte behöva en heltidstjänst för det jag gör nu. Anställer han mig så får jag nog göra nåt annat också, kanske kombinera kontrakt med nån bit av verksamheten. Rollen han skulle anställa mig för är alltså inte 100% definierad; han vet bara att han behöver bra folk och har än så länge rekryterat ”the best of the best” inom vår industri här ute.
Jag gissar att hans strategi är att få tag i välkvalificerade personer först, och kanske distribuerar arbetsuppgifterna sen beroende på hur verksamheten struktureras och vilka ”skillsets” som finns inom gruppen. Hur som helst så vill jag bli en av de där personerna!
Wish me luck, everyone…
D och jag har som sagt omplanerat vårt bröllop. Det blev för mycket stress, press och ångest över det hela så vi avvaktar och hoppas på sommaren 2010 istället – 11 år efter att vi träffades.
Det har inte kännts rätt, det här med prasslig klänning, slöja, kyrkor, dessertviner och DJ. Jag har surfat tretusen bröllopsklänningar utan att någon riktigt fallit mig i smaken. Jag har inte kunnat bestämma mig till 100% för en lokal, och har heller inte kunnat fatta lite mindre beslut som om det skulle bli serverad middag eller buffe, om vi ska säga egna löften eller inte, vad för musik som ska spelas och så vidare. D kan ju inte ta de besluten ensam – jag får bara ångest av dem.
Vissa val har varit självklara, men det har kännts så otroligt svårt att sätta ihop allt och få nån slags helhetsbild.
Jag vill ha nåt med lite klass på, men jag vill inte att det ska vara stelt och formellt. Jag vill servera lyxig, smak-rik mat av god kvalitet, men inte choklad-räk-toast, lakritsspetsad hummer eller andra skräckexempel jag läst på förslag till bröllopsmenyer. Jag vill bjuda på mat och sprit men inte spendera en hel förmögenhet. Jag vill ha en jazzkvartett och även dans, men ingen svettig DJ. Jag vill ha en traditionell vigsel, men ingen kyrka. Jag vill ha en vacker klänning, men ingen bakelse och jag tänker inte spendera mer än ett par tusen på den.
Jag vill gifta mig i Göteborg, men inte i innerstan och jag vill inte hyra en hel herrgård. Jag vill såklart gärna fotografera bröllopet men vill inte ha stela, arrangerade bilder utan mer naturliga shots av familj och vänner som trivs, har roligt och är bekväma. Jag vill ha ett bröllop som är avslappnat, naturligt och där kärleken står i fokus – både den mellan oss, brudparet, och vår familj och våra vänner som vi står så nära och älskar så innerligt. Det måste vara en fest, på ett enkelt och naturligt sätt!
Så, vad kan det bli för bröllop? Hittills har det varit omöjligt att fundera ut hur det ska gå att passa ihop alla mina önskemål (som D för övrigt delar, på det stora hela – vi är lite oense om DJ’n bara).
…men nu vet jag PRECIS! Jag har hittat ”the wedding dress” som kostar ca 2,400kr. Jag vet hur jag vill ha mitt hår. Jag har hittat ett ställe. Jag har hittat en fotograf. Jag har ett hum om maten. Jag har förhoppningsvis en lösning på jazzkvartett vs. DJ-problemet. Jag tror jag vet hur vigseln ska bli… och allt detta kommer förhoppningsvis att ske inte bara i Göteborg, utan i hjärtat av mina uppväxttrakter, om allt klaffar.
Halleluja! Det kanske blir en gift kvinna av mig också!
Vilken svordom använder du mest? ”Shit” och ”bloody hell” säger jag ofta. Dock svär jag aldrig på arbetet, vilket säkert leder till att folk tror att jag är jättepryd. Det är jag inte, jag tycker bara att det inte hör hemma på en arbetsplats.
Hur många resväskor äger du? Två stycken. En mörkblå Samsonite som jag fick på min student, som jag har rest till både England och Dubai i (och diverse semestrar, till New York och Italien bland annat). Sen har jag en olivgrön resväska från Benetton som är jättesmidig och liten, den använder jag mest nuförtiden. Man behöver nämligen inte vika sig dubbel för att släpa på den och jag har aldrig övervikt med den väskan eftersom den är så liten att jag knappt kan få med mig det jag behöver, nevermind extragrejer. Det gäller att känna sig själv!
Skulle du hellre ta bilden än vara med på bilden? Jag skulle mycket hellre ta bilden.
Om du vann på lotto, vad är det första du skulle köpa? En bostad i London, Göteborg och New York. En stuga i norra Sverige. Ett sommarhus vid nan sjö i Italien. En brassarbåt och lägenhet med skärgårdsutsikt samt sommarhus i Småland till mamma och H. En motorcykel, ett hus, en ny bil och en hund till pappa. En bostad och en bil till min bror. Typ sånt. Och en affärslokal i Bromölla till Eva P.
Vilken CD ligger i din CD-spelare just nu? Min CD-spelare är också DVD-spelare samt radio, och just nu har jag radion på.
Vilken är världens bästa artist/grupp just nu? Jag orkar inte engagera mig längre.
När var senast någon stötte på dig? En kompis till en kompis som heter Daniel och har en möbelbusiness. Han har alltid sagt att han tycker jag är vacker, intelligent och snäll, och föreslår jämt att jag följer med honom hem och lagar en italiensk måltid i hans kök, naken. Men jag har ju rynkiga D!
Använder du huvtröjor? Ja, har ofta på mig det som myskläder hemma. Dock helst med dragkedja fram så de är lätta att dra på och av. Kan bli hysteriskt varmt hemma hos oss.
Hur många syskon har du? Ett, min lillebror som fick ett nytt jobb idag! Han är snart 25 år gammal och är Sveriges roligaste man. Tänk er Björn Gustafsson och Robert Gustavsson i ett två meter långt, John Cleese-liknande paket. Ungefär så. Familjen har alltid sagt att han borde söka till nån Teaterskola. Istället jobbar han med dykeriteknik. Jag är mycket stolt över honom.
Är du blyg inför det motsatta könet? Nej.
Vilken film kan du alla replikerna till? Pulp Fiction.
Äger du några band t-shirts? Ja, en Red Hot Chilli Peppers, en David Bowie och en U2.
När flög du senast? På nyårsdagen.
Läser du för skojs skull? Ja, självklart.
Försöker du alltid lära dig nya saker? Ja, jag tror det är det enda sättet att på riktigt leva ett ”rewarding” liv.
Tycker du att killen borde bjuda på första dejten? Man borde dela tycker jag. Fast innerst inne skulle nog 99% av alla kvinnor bli väldigt förtjusta om killen insisterade på att bjuda, inklusive jag.
Kan du kasta macka? Jajamen.
Vad har du med dig in på bion? Cola light. Och popcorn om jag inte redan precis ätit.
Vem var din favoritlärare och varför? Jag tror det var min historialärare i gymnasiet. Han var den enda läraren jag nånsin haft som insåg att jag inte var dum i huvet, utan bara skoltrött och att jag hade lite påfrestningar runt om i mitt liv som ledde till att skolan inte var min främsta prioritet. Och sen gav han mig MVG också, trots att jag inte ens närvarade på hälften av hans lektioner.
Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet? Jag tror inte jag hade något favoritämne, allt var rätt tråkigt. Jag tyckte om italienska, dock var min lärare en riktigt sur gammal kärring som jag inte hade mycket till övers för. Historia var roligt på grund av ovanstående fråga.
Gillar du att flyga? Nej, det är jobbigt.
Vilket personlighetsdrag är ett måste hos en partner? Han måste vara snäll, riktigt hjärtesnäll liksom. Snällhet är den absolut mest attraktiva egenskapen hos en människa, tycker jag. Det spelar ingen roll om de är roliga, generösa, hjälpsamma etc. om de inte är snälla.
Är dina dagar fullbokade och stressiga? Ja, för det mesta.
Hamnade du ofta i trubbel för att prata under lektionerna? Nej. Jag var aldrig på lektionerna, det var mitt problem! Under högstadiet var jag väl mer närvarande men då skickade vi mest lappar och brev, pratade inte så mycket.
Hur gammal blir du nästa födelsedag? Fullkomligt lastgamla 28.
Är du petig när det kommer till stavning och grammatik? Ja, verkligen. Men det betyder så mycket. Jag är övertygad om att mina framgångar på karriärsfronten delvis beror på att jag är så bra på att föra mig i tal och skrift. Folk tror att det betyder att man är intelligent, vilket det inte gör, men det gynnar ju en.
Tror du på liv på andra planeter? Ja, absolut. Vi är inte ensamma.
Tror du att Gud är man eller kvinna? En mörkhyad kvinna med jättebröst, som Jonas Gardell säger!
Hur valde dina föräldrar ditt namn? Genom att ett annat par med samma namn som mina föräldrar satt in en annons i GP om att de fått en ”Linda” innan jag föddes. Sen valde de mina mellannamn från släktnamn och satte ihop dem med ena mellannamnet först, ”för det lät så fint i den ordningen”. Av den anledningen blir jag ideligen kallad ”Ms Elin” och har livet igenom fått producera papper och bevis på vad jag egentligen heter för diverse myndigheter och instanser. Utomlands sätter man nämligen inte mellannamn först!
Gillar du senap? På en grillad korv är det ett måste. Och senapssill är den absolut godaste sillen, tveklöst. En klick senap i köttbullesmeten är ju också mumma.
Vad säger du till dig själv när allt känns svårt? ”Det ordnar sig”, min pappas mantra.
Skulle du någonsin hoppa fallskärm? För några år sen skulle jag det. Numera vet jag inte, det verkar vara att utmana ödet lite.
Tycker du om att krama folk? De e la gött.
Vilka böcker, om några har fått dig att gråta? Många, men jag kommer inte på vad de heter på rak arm.
Vad är du allergisk mot? En massa saker.
Får du dåligt samvete efter du ätit kött? Ibland. Men kött är ju gott.
Kind hearts are the gardens;
Kind thoughts are the roots;
Kind words are the flowers;
Kind deeds are the fruits.
Mosque in Deira
Streetlife in Deira
Arabisk vy
Upplyst Burj Al Arab sedd från Madinat Jumeirah
Kamelen "Kamal"
Jag har tänkt mycket på Sverige på senaste och hur mycket jag verkligen längtar efter att få bo i Sverige igen. Hade jag kunnat välja fritt hade jag nog flyttat hem imorgon. Men jag är lite låst här, inte mot min vilja, men på grund av åtaganden som min masters-utbildning och arbetet.
Jag förundras ofta över svenskar som ojar sig över livet i Sverige och att det är så tråkigt, grått och mesigt. Svenskar tycker liksom inte om Sverige, verkar det som. Jag kan inte annat än att skaka på huvudet. Jag vet inte om gemene man i Sverige vet om vilken tur de har som får leva i ett så priviligerat land som Sverige där man får tänka och agera fritt, där man är försäkrad för i stort sett allt, där föräldrar kan spendera år med sina barn när de är nyfödda och arbetsdagarna är kortare an de flesta andra i-länder i världen.
Sverige, det pyttelilla landet i norr som tar ansvar för sina medborgare, är världsledande på teknik och miljöfrågor, har en hjärtsnörpande vacker natur och är en förebild för många andra länder i levnadsstandard och sociala frågor. Hur kan ni inte älska stället? Och svenskarna, med sin lagomhet, mellanmjölk, sin knutna näve i byxfickan och campingsemestrar varje sommar?
Jag kan knappt bärga mig tills jag får flytta hem och titta på Rapport, besöka skärgården, dricka tjärtjockt kaffe, bada i sjöar och klaga på slasket om vintern. Bo i sommarstuga, ha pelargoner på fönsterbrädet, sola ansiktet i vintersolen, klä vinterbleka ben i vårkjol och cykla ner och ta en glass på Avenyn.
Fan, ni har sån tur!
Jag skulle byta palmträden, hettan, dishdashe-klädda araber och sulaimanis mot slask, vårsol och påskris vilken dag som helst.
YES
Svensk natur
Mellanmjölk
Skärgården
Campingsemestrar
Avenyyyyyn
NO
Het öken
Dishdashas
Sulaimani (sött saffranste)
D och jag är verkligen experter på vardagsdramatik. I vårt liv är inget lugnt, det är alltid nåt på g.
Nu tror vi iallafall att vi lyckats lösa bostadsfrågan. Vi har ju varit på väg att flytta till en annan lägenhet som är mycket billigare än vår nuvarande, bara ett par hus bort. Dock har vi under tiden fortsatt att förhandla med vår nuvarande hyresvärd. Sista budet är att han sänker hyran med ca 100,000kr om året från och med 26 April, då nästa 6-månaders hyresbetalning ska in.
Vi har räknat på det hela. Vad hyresvärden nu budat är en hyra som ligger på samma nivå som hyresmarknaden. Hyran på det andra stället är lite lägre, men det finns anledningar till det. Och lägger vi på månadshyran vi skulle behöva betala här som straff för att vi brutit vårt kontrakt, samt flyttkostnader etc., sa tjänar vi ingenting på att flytta mot att stanna här till den lägre hyran. Så det ska vi göra, tror vi.
Både jag och D är jättelyckliga för att vi äntligen vet vart vi ska bo. Livet i limbo-land var inte roligt.
Idag har jag läst några artiklar och sett program om Dubai som publicerats i England. De handlar till större delen om Dubais ”baksida” dvs. klasskillnader, rasism och så vidare.
Just den här artikeln i The Independent har fått mycket uppmärksamhet här nere.
I stort sett allt som skrivs är sant. De flesta labour camps här ute, där fattiga arbetare från subkontinenten huserar, är nog precis lika jävliga som han säger. Maids och Nannies behandlas som slavar av flotta hemmafruar. Inom den privata sektorn finns en tydlig hierarki där Emiratis styr, västerlänningar chefar och subkontinenten utför arbetet. Många expats är äckliga, inkompetenta svin som kommit hit för att dra nytta av allt detta och dra hem pengar medans nån annan utför själva arbetet åt dem. Allt är helt sant.
Men självklart är artikeln väldigt ensidig. Det går inte att ursäkta Dubai och hur det är uppbyggt – hade det inte funnits hundratusentals arbetare som byggde alla dessa tjusiga byggnader för 1,000kr i månaden, hade inte dagens Dubai existerat. Samhället bygger på klasskillnader, så är det.
Jag brukar kreditera mig själv med att ha ett samvete, ett gott hjärta och en hjärna. Har man det, är det som ex-pat här ute ofta svårt att förhålla sig själv till orättvisorna man ser dagligen. Det sker på alla nivåer – det är inte bara byggjobbare som behandlas illa utan även deras välutbildade landsmän som till exempel får mindre betalt än kollegor från England, USA eller Australien. Det är ett välkänt faktum.
Jag rättfärdigar inte hur Dubai fungerar och stöder det inte heller. Men samtidigt så har vi alla något gemensamt här i Dubai – jag, som kommer från ett välfärdsland där vi har rätt till gratis utbildning, sjukvård och lever i en fredlig demokrati, har kommit till Dubai av precis samma anledning som t.ex. en människa från Indien som inte haft råd att utbilda sig och levt i otänkbar fattigdom i hela sitt liv – för att göra våra liv bättre. Vi vill båda två arbeta, tjäna pengar, skapa en framtid som är bättre än vår nuvarande verklighet. Jag kan inte tacka nej till att förbättra min egen situation för att det finns människor som har det mycket värre; så länge min förbättring inte sker på grund av deras exploatering, såklart.
Jag kan inte ursäkta min existens. Jag har helt enkelt haft tur. Jag är född i ett av världens rikaste länder, har fått gratis utbildning och har fått varje chans och möjlighet som finns att dra nytta av det, vilket jag också gjort. En exempel-person från låt oss säga Indien har inte haft samma tur som mig. Men det betyder väl inte att jag måste säga nej till mina chanser? Vad hade exempel-personen från Indien gjort om nån sagt till honom ”Varsågod, här är en gratis utbildning och ett liv i den rikaste regionen på jordens yta, där det är fred, du kan flaxa mellan olika länder och leva enligt den bästa levnadssstandarden som finns. Du får alla förutsättningar att skapa dig ett rikt och hälsosamt liv.”. Hade han sagt nej tack? Skulle inte tro det.
I min situation är det enda man kan göra att försöka dra sitt strå till stacken, vilket går att göra på många olika sätt. Men det går inte att be om ursäkt för att man existerar, att man inte har det lika dåligt som andra. Vi vill alla förbättra vår situation, hjälpa vår familj och skapa en bättre framtid för våra barn. Dock är våra förutsättningar att göra så väldigt olika. De har de alltid varit, och dessvärre kommer det nog fortsatta vara så ett bra tag till. Tills dess får vi försöka hjälpa varann och göra så gott vi kan i situationen vi befinner oss i.
Orättvisorna existerar världen över, inte bara i Dubai. Dock är orättvisorna väldigt tydliga här eftersom allt ställs på sin spets – de glassiga höghusen som omges av jobbare i blåa overaller som tjänar 1,000kr i månaden. Det ursäktar inte, don’t get me wrong, men allt är inte dåligt i Dubai. Det skapas nya lagar för att förbättra situationen och det följs upp med böter, rättegångar och annat. Jag tror inte att Dubais styre gör det for att vara snälla, utan för att de inser att de måste bli sedda som en ansvarsfull stat med västerländska human rights-principer om de ska kunna fortsätta utvecklas och stödjas av väst, något de måste för att undvika att gå tillbaks till en liten fiskeby igen. Hur som helst får man hoppas på att det i slutändan leder till ett bättre liv för de underpriviligerade.
Om ni är intresserade kan ni läsa mer här:
Storbritanniens regerings svar på pressutdömningarna
BBC video från ett hemskt labour camp ägt av Arabtec, en av de största byggföretagen här ute
Arabtec organiserar några dagar efter BBC’s dokumentar en egen visning av ett labour camp
Senaste kommentarer