Tumultartade tider på senaste.

Jag har hela veckan varit upprörd eftersom jag varit övertygad om att jag skulle få sparken på jobbet. Små tecken har kommit hela tiden, och jag har i vanlig ordning överanalyserat dem och tyckt att det är helt bergsäkert att jag kommer att bli sparkad på grund av besparingar på företaget. Har inte skrivit så mycket om det tidigare eftersom jag inte vill oroa nån hemma.

Just idag var det särskilt illa, och jag gick omkring med en hård knut i magen och smärtor runt hjärtat, som jag alltid får när jag är jättestressad. Min chef har ställt in ledighet jag haft inbokad nästa vecka och det ovanpå allt annat som hänt skriker ”DU KOMMER ATT FÅ SPARKEN” i mina öron.

Men jag pratade till sist med min chef, som har lyckats lugna ner mig lite. Dock har jag svårt för att lita på honom, för på typiskt emirati-vis ger han aldrig direkta ja och nej-svar utan talar i gåtor. Jag är därför fortfarande inte helt säker på hur det ser ut i framtiden, dock tror jag inte att jag kommer bli sparkad just här och nu, vilket ju är skönt.

Att jobba för Emiratis har sina utmaningar. Både min chef och chefs chef är alltså födda och uppvuxna i Dubai, vilket inte bara ger dem särskilda privilegier utan även en helt annan syn på livet än mig.

När man kommer till Dubai, tror jag att det först slår en hur pass ”västerländskt” det är. Dubai är väldigt accepterande av oss icke-muslimer och icke-araber. Så ens första intryck är nog att det är ett ganska fridfullt ställe där man som västerlänning inte stöter på några större besvär.

Så är det till viss del. Men när man skrapar under ytan, eller som jag har bott här i 1,5 år och arbetar både för ett arabiskt företag samt för Emiratis, märker man attt de kulturella skillnaderna trots allt är enorma.

I stort sett ALLT här nere handlar om personliga relationer. Jag, som alltså arbetar som Kontraktschef, kan berätta att kontrakt inte ens har 1% av betydelesen som personliga förhållanden har här nere. Om ägaren till vårt företag, en mycket, mycket mäktig man, bestämmer sig för att anlita sin kompis lilla pytteföretag för att ta sig an ett av våra jätteprojekt, spelar det ingen roll att vi precis avklarat en upphandlingsprocess som tagit ca ett år och skrivit på kontrakt samt inköpsorder till ett annat företag – det är ägarens företag som gäller.

Kontraktet vi skrivit på kan vi i stort sett riva itu, och ingen skulle ens komma på tanken att stämma oss för då är det ju de som ”tappar ansikte”, och skulle även riskera framtida business med andra företag eftersom Dubai i stort sett styrs av ett gäng mäktiga män som tar en shisha tillsammans i ett majilis nånstans och bestämmer vem som ska få göra business och inte.

Och i den situationen kan man inte klaga på att pytteföretaget inte gör vad de ska, för svaret man får är att vi ”obviously aren’t managing them well enough” (att pytteföretaget inte har kompetenta anställda, en företagslicens eller erfarenhet av det arbete vi bett dem utföra är ju en helt annan sak!).

Ett annat praktexempel på kulturskillnader som jag stöter på dagligen, är att man inte får kritisera. Om jag till exempel har en rapport som jag behöver chefens chefs underskrift på, kan jag jaga honom i dagar utan att få tag på honom, eftersom han kommer och går lite som han vill (han är ägarens halvbror).

När jag väl får tag på honom, undrar han varför jag inte bett honom skriva på rapporten tidigare. Om jag då förklarar att ”du har ju inte varit på ditt kontor, jag har jagat dig via din sekreterare i dagar” skulle det ta hus i helvete. Han skulle skrika och gorma och säga ”jag har varit här hela tiden, varför är du inkompetent, varför kan du inte ens få en rapport underskriven i tid” (jag vet detta av bitter erfarenhet).

Istället får jag svara nåt i stil med ”åh, jag är hemskt ledsen att jag inte sett till att få den påskriven i tid, det är verkligen helt mitt fel” fastän både han och jag vet att det inte alls är så. Och nu snackar vi i en situation då det bara är han och jag där, det är ingen annan som lyssnar. Men så är det, jag får inte ens insinuera att han är skyldig till att ha gjort nåt fel, ens om vi båda två vet att så faktiskt är fallet.

Oftast tycker jag mest att allt detta är ganska lustigt, jag kan inte låta bli att vara smått road av vilket spel det är – att leva här nere är bokstavligt talat som att leva i en sandlåda, både kulturellt och geografiskt.

Nåja, det rör mig inte att bli utskälld för helt störda saker eller att arbeta i en av världens mest byråkratiska företagskulturer. Det som jag har svårt att fixa är när det snackas ”resursbesparingar”, det vill säga sparkningar. Man får ingen förvarning, utan allt sker på en eftermiddag.

Du blir kallad till ett möte med HR, du får sparken, sen får du gå hem. När företaget bestämt sig för att du inte gjort nåt fuffens, får du din sista lön, oftast ca en månad. Ditt visum ställs in efter en månad, så du har helt enkelt mindre än en månad på dig att skaffa ett nytt jobb. Hinner du inte det, måste du lämna landet eftersom du inte längre har ett sponsrat visum. Helt galet. Ingen anställningstrygghet alls.

Jaja, min strategi going forward är att göra ett så bra jobb som möjligt och helt enkelt vara väl behövd, det är väl det bästa sättet att se till att man inte blir bortbesparad på.

Sayonara!