You are currently browsing the monthly archive for februari 2009.
Klicka på länken nedan till ett holländskt varuhus hemsida. Vänta tills sidan laddats klart och du kan se produkterna. Vänta sedan lite till och se vad som händer… det är coolt!
Temperaturen i Dubai börjar stiga igen. För nån månad sen var det 20-25 grader, nu är det runt 27-30 varje dag. Det är dock tack o lov ganska torrt fortfarande. Jag vet inte exakt vad luftfuktigheten ligger på, men det är tydligt att det inte är 80-90% som det kommer att vara om några månader. Då är det runt 45 grader också. Något att se fram emot.
I övermorgon kommer min pappa och faster hit, de ska stanna i två veckor. Jag har verkligen längtat, jag har turen att ha en familj och släkt som står mig mycket nära och vi har ett väldigt naturligt sätt att umgås på. Det är inga obekväma stämningar, gammalt groll eller sura miner när vi träffas, vilket jag förstår kanske inte alltid är så vanligt i andras familjer (D’s familjeträffar är till exempel som ett avsnitt av Eastenders med intriger, vendettor och hemligheter, vilket är ironiskt eftersom de alla kommer från det riktiga East End också!).
Hur som helst, nu har jag dammsugit, bäddat min fasters säng (hade tänkt att pappa skulle få soffan, vi har en jättebekväm bäddsoffa nämligen) och ÄNTLIGEN tvättat trehundra tvättar. Vår tvättmaskin gick sönder för ca en vecka sedan men igår blev den efter mycket om och men fixad, så nu har den – bokstavligt talat – gått varm två dagar i rad. Jag och D måste kört sju tvättar på två kvällar, och vi har fortfarande värsta tvättberget kvar. Vi är väldigt bra på att skapa tvätt.
Får nog sluta svamla nu, klockan är kvart i elva och jag ska dra mig till sängs. D är på Dubai Tennis Championship med sin kollega. Vi skulle egentligen gått tillsammans, men så råkade jag boka in en leverans till ikväll (balkongfåtöljerna jag köpte i veckan) så jag fick stanna hemma och vänta på den. Men så har jag ju supermysiga balkongfåtöljer också, så jag är inte ledsen för det (plus att jag varit på Wimbledon och det har inte D, tennis-fanet, så jag vinner iallafall).
Adios!
… Alex Schulman är i Dubai på semester just nu. Ganska underhållande. Hotellet han tyckte så mycket om, Royal Mirage, heter egentligen ”The One and Only Royal Mirage” och ligger precis jämte Palmen där vi bodde förut. Det är verkligen superfint. Annars bodde han också på Bab Al Shams, en av mina absoluta favoritresorts på jorden, samt på the Montgomerie som ligger ett stenkast från där jag bor nu. Kul att läsa om nån annans upplevelser av det jag ser varje dag!
Idag känner jag mig fantastiskt snygg, om en tjockis med två finnar i ansiktet får lov att säga så. Jag har på mig en vit kjol (knälängd), en randig tröja med rosett på (vit och persikofärgad), min nya, supersnygga, beiga kavaj med vit trimmning samt mina nya skor och min Miu-Miu.
Håret blev precis rätt imorse, fick i rätt mängd sea salt spray och luggen ligger precis där den ska. Har på mig mina älsklingsörhängen från H&M och fick till och med ihop sminket som det skulle. Mina ben och fötter är bruna (just idag bryr vi oss inte om resten av kroppen, okej?!). Vissa dagar är snyggdagar, så är det bara!
Tumultartade tider på senaste.
Jag har hela veckan varit upprörd eftersom jag varit övertygad om att jag skulle få sparken på jobbet. Små tecken har kommit hela tiden, och jag har i vanlig ordning överanalyserat dem och tyckt att det är helt bergsäkert att jag kommer att bli sparkad på grund av besparingar på företaget. Har inte skrivit så mycket om det tidigare eftersom jag inte vill oroa nån hemma.
Just idag var det särskilt illa, och jag gick omkring med en hård knut i magen och smärtor runt hjärtat, som jag alltid får när jag är jättestressad. Min chef har ställt in ledighet jag haft inbokad nästa vecka och det ovanpå allt annat som hänt skriker ”DU KOMMER ATT FÅ SPARKEN” i mina öron.
Men jag pratade till sist med min chef, som har lyckats lugna ner mig lite. Dock har jag svårt för att lita på honom, för på typiskt emirati-vis ger han aldrig direkta ja och nej-svar utan talar i gåtor. Jag är därför fortfarande inte helt säker på hur det ser ut i framtiden, dock tror jag inte att jag kommer bli sparkad just här och nu, vilket ju är skönt.
Att jobba för Emiratis har sina utmaningar. Både min chef och chefs chef är alltså födda och uppvuxna i Dubai, vilket inte bara ger dem särskilda privilegier utan även en helt annan syn på livet än mig.
När man kommer till Dubai, tror jag att det först slår en hur pass ”västerländskt” det är. Dubai är väldigt accepterande av oss icke-muslimer och icke-araber. Så ens första intryck är nog att det är ett ganska fridfullt ställe där man som västerlänning inte stöter på några större besvär.
Så är det till viss del. Men när man skrapar under ytan, eller som jag har bott här i 1,5 år och arbetar både för ett arabiskt företag samt för Emiratis, märker man attt de kulturella skillnaderna trots allt är enorma.
I stort sett ALLT här nere handlar om personliga relationer. Jag, som alltså arbetar som Kontraktschef, kan berätta att kontrakt inte ens har 1% av betydelesen som personliga förhållanden har här nere. Om ägaren till vårt företag, en mycket, mycket mäktig man, bestämmer sig för att anlita sin kompis lilla pytteföretag för att ta sig an ett av våra jätteprojekt, spelar det ingen roll att vi precis avklarat en upphandlingsprocess som tagit ca ett år och skrivit på kontrakt samt inköpsorder till ett annat företag – det är ägarens företag som gäller.
Kontraktet vi skrivit på kan vi i stort sett riva itu, och ingen skulle ens komma på tanken att stämma oss för då är det ju de som ”tappar ansikte”, och skulle även riskera framtida business med andra företag eftersom Dubai i stort sett styrs av ett gäng mäktiga män som tar en shisha tillsammans i ett majilis nånstans och bestämmer vem som ska få göra business och inte.
Och i den situationen kan man inte klaga på att pytteföretaget inte gör vad de ska, för svaret man får är att vi ”obviously aren’t managing them well enough” (att pytteföretaget inte har kompetenta anställda, en företagslicens eller erfarenhet av det arbete vi bett dem utföra är ju en helt annan sak!).
Ett annat praktexempel på kulturskillnader som jag stöter på dagligen, är att man inte får kritisera. Om jag till exempel har en rapport som jag behöver chefens chefs underskrift på, kan jag jaga honom i dagar utan att få tag på honom, eftersom han kommer och går lite som han vill (han är ägarens halvbror).
När jag väl får tag på honom, undrar han varför jag inte bett honom skriva på rapporten tidigare. Om jag då förklarar att ”du har ju inte varit på ditt kontor, jag har jagat dig via din sekreterare i dagar” skulle det ta hus i helvete. Han skulle skrika och gorma och säga ”jag har varit här hela tiden, varför är du inkompetent, varför kan du inte ens få en rapport underskriven i tid” (jag vet detta av bitter erfarenhet).
Istället får jag svara nåt i stil med ”åh, jag är hemskt ledsen att jag inte sett till att få den påskriven i tid, det är verkligen helt mitt fel” fastän både han och jag vet att det inte alls är så. Och nu snackar vi i en situation då det bara är han och jag där, det är ingen annan som lyssnar. Men så är det, jag får inte ens insinuera att han är skyldig till att ha gjort nåt fel, ens om vi båda två vet att så faktiskt är fallet.
Oftast tycker jag mest att allt detta är ganska lustigt, jag kan inte låta bli att vara smått road av vilket spel det är – att leva här nere är bokstavligt talat som att leva i en sandlåda, både kulturellt och geografiskt.
Nåja, det rör mig inte att bli utskälld för helt störda saker eller att arbeta i en av världens mest byråkratiska företagskulturer. Det som jag har svårt att fixa är när det snackas ”resursbesparingar”, det vill säga sparkningar. Man får ingen förvarning, utan allt sker på en eftermiddag.
Du blir kallad till ett möte med HR, du får sparken, sen får du gå hem. När företaget bestämt sig för att du inte gjort nåt fuffens, får du din sista lön, oftast ca en månad. Ditt visum ställs in efter en månad, så du har helt enkelt mindre än en månad på dig att skaffa ett nytt jobb. Hinner du inte det, måste du lämna landet eftersom du inte längre har ett sponsrat visum. Helt galet. Ingen anställningstrygghet alls.
Jaja, min strategi going forward är att göra ett så bra jobb som möjligt och helt enkelt vara väl behövd, det är väl det bästa sättet att se till att man inte blir bortbesparad på.
Sayonara!
I helgen har jag shoppat igen (skor, hudvårdsprodukter, en kavaj, jobbskjorta och lite billiga glas på rean på Zara Home) samt varit hos frisören. Jag känner både min frisör och colourist så pass väl nu att de vet hur jag vill ha det, vilket är skönt. Jag håller på att spara ut mitt hår så det är inte jättelätt att få det att se snyggt ut medans det får växa, men min frisör har alltid bra idéer så jag litar på henne och hon gör lite som hon vill. Jag tycker det ser helt ok ut!
Lilla Casper kom hem till oss i torsdags, D hämtade honom på vägen hem från jobbet. Han är en väldigt gosig, nyfiken liten sak. Han påminner väldigt mycket om Cookie faktiskt. Dock är han till skillnad mot Cookie helt vit, och kan faktiskt vara lite svår att få syn på ibland. Han är tyst, och av någon anledning är hans favoritställen att sova på ett vitt täcke samt en vit filt och en vit kudde, där han smälter in som en liten snöleopard. Han kommer väl överens med Ollie, vilket är skönt. Vi lät dem successivt spendera mer tid tillsammans och idag, bara två dagar efter att Casper flyttade in här, har de spenderat en hel dag ihop ensamma (när jag var hos frisören) utan problem.
Imorgon väntar arbetet. Hade en hyfsat produktiv vecka förra veckan, ska försöka få en massa gjort den här veckan också så jag slipper känna stress när min pappa och min faster är här. De kommer på fredag morgon denna veckan, ska bli jätteroligt! Jag blir visserligen tvungen att åka till universitetet samma eftermiddag, men sen har jag lite ledigt i veckan så vi får kompensera.
Annars har jag pratat med mamma, alltid skönt att höra av familjen hemma. Jag önskar på sätt och vis att jag kunde flytta hem och vara med dem alla, men jag måste avsluta vad jag kom till Dubai för innan det blir så. Jag vill ha min masters under bältet innan jag åker hem, och gärna få det där jobbet jag siktar på. Jag kan inte säga så mycket om jobbet av sekretesskäl, men om jag får det kommer jag aldrig ha några problem att få jobb nånstans i hela världen, put it that way. Jobbet är för ett dotterbolag till min nuvarande arbetsgivare, och kommer att tillsättas under de kommande 6 månaderna. Det finns en man som kan ta beslutet att anställa mig, och honom träffade jag förra veckan. Watch this space…
Igår var en bra dag rent materialistiskt. Min nya vän från Miu Miu anlände (I love NetaPorter, beställde i lördags (alltså från England) och den låg på mitt skrivbord i måndags kväll! Här snackar vi bra service!) och den är fantastisk. Precis rätt ”säckighet” och den är feminin utan att vara prålig. En vit väska är perfekt här ute i värmen också, jag har oftast på mig ganska ljusa kläder så det hela känns mycket somrigt.
Efter allt som hände med Cookie har jag ”gjort om” i stort sett hela balkongen, allt för att den ska vara så trevlig som möjligt och locka ut mig dit. Annars har det inte kännts roligt att vara där ute iom. att det var där Cookie föll till sin död. Nu finns det iallafall jättefina växter där ute och jag ska slänga våra gamla och asfula balkongmöbler (köpta på Dubais motsvarighet till Ica Maxi) till helgen. De påminner mig om Cookie och är dessutom alldeles för stora för balkongen.
Jag har istället köpt två jättefina korgstolar. Eller, de är inte som stolar utan mer som fåtöljer. De är jättetunga, tjocka och bekväma, kompletta med öronlappar! Köpte bara två eftersom vår balkong är liten och vi har två små pallar man kan dra ihop runt vårt lilla bord om vi är fyra som sitter där ute. 90% av tiden är vi ju dock bara två. Korgstolarna går även att ha inomhus, så de är en investering som kommer få följa med hem till Sverige om/när vi bestämmer oss för att flytta hem igen.
D har också fått iordning på bil-dealen, så nu är vår svarta Ford Focus på väg. Han måste bara ordna lite papper till försäkringen, så är allt klappat och klart. Hoppas vi får den snart, så vi kan göra oss av med åbäket vi kör omkring med just nu. Ska bli jättekul med en nya bil! Äntligen! Den är som sagt rymlig för att vara ganska liten, med rejält bagage och en bra stereo. Och det känns som ett vuxet beslut att inte splasha ut på ”drömbilen” i ett osäkert ekonomiskt klimat som detta.
Och så har vi ju naturligtvis den bästa nyheten av alla, att vi hittat en liten ny familjemedlem. Vi håller på att försöka arrangera när han ska komma hem till oss. Fostraren bor i Arabian Ranches vilket ligger lite dumt till, ca 25 min bort från oss och mitt i en lång sträcka av rusningstrafik. Beroende på hur D jobbar åker vi nog och hämtar honom antingen imorgon kväll eller på fredag morgon. Hur som helst kan jag knappt bärga mig. Det blir ju inte en ny Cookie, men ett annat litet liv att lära känna och ta hand om.
Pappa och faster – jag hoppas ni är redo för lite kattungesgull när ni kommer hit nästa vecka!
Vi har hittat vår nya familjemedlem – han är helt vit och har ett blått öga och ett brunt öga. Han har inget namn ännu, så jag och D spånar. Han är ca 16 veckor gammal och påminde mycket om Cookie. Samma ras, Arabian Mow. Ska bli så roligt att få hem honom!
Jag och D var hemma hos en jättetrevlig amerikansk tjej idag, som är fostermamma till en liten kattunge vid namn Copper, ca 14 veckor gammal. Han blev upphittad på gatan och inlämnad hos en veterinär. Fostermamman ingår i ett nätverk av fostrare som hjälper Feline Friends med upphittade katter, eftersom Feline Friends inte har någon bas där katterna kan husera.
Copper var jättesöt. Som namnet kanske avslöjar var han ”ginger”, han hade alltså orange päls. En liten kelig, fluffig kattpojke med stora öron och jättestora tassar – mycket lik ett litet lejon faktiskt. Jag hade visioner om att jag och D skulle börja storböla så fort vi såg kattungen, men det gick över förväntan. Ingen av oss kände oss gråtfärdiga, utan satt i fostermammans soffa och kikade på Copper som vuxna människor. Copper kikade tillbaka som om han just sett två aliens kliva in i hans hem.
Vi ska titta på en kattunge till imorgon, en vit kattpojke som har två olikfärgade ögon som bor i Arabian Ranches, samt fyra ginger kittens i Dubai Marina. Sen tar vi vårt beslut om vilken av dem som känns mest rätt, alltså vilken som skulle platsa bäst med Ollie och som passar bäst in i vår lilla familj overall.
Så spännande att snart få en ny liten familjemedlem!
I något mer mörkbrun nyans i verkligheten. Stor är den, mycket rymlig, som en mindre weekendväska typ. Jag tycker mycket om den, men jag använder den inte nog och har tre andra mörkbruna läderväskor som jag använder mycket mer. Den är mycket lyxig, lädret är lent som på en skinnhandske, fodret är mörkbrunt och det finns en mindre ficka inuti. Jag tror jag har kvar the dustbag också.
Om ni är intresserade av att köpa den, maila mig på lindaengstrom@hotmail.com för mer detaljer. Jag bjussar på frakten via kurir. Om ingen är intresserad slänger jag ut den på eBay.
Senaste kommentarer