Lilla kattpojken Cookie har sedan han frisknat till från en influensa hamnat mitt i puberteten. Han har försökt hoppa på Ollie några gånger utan framgång (hon morrar och skakar av honom, och om inte det funkar biter hon honom i halsen – inget sexuellt intresse där inte!) och har helt plötsligt hur mycket energi som helst. Vi leker aktivt med honom i timmar och han får ändå inte nog.

Han har markerat sitt revir några gånger genom att kissa på en hög med ren tvätt och även kissa på en badrumsmatta, men det har gått att tvätta ur så har inte varit så hemskt farligt. Han kissar inte på stora grejer som sängar, soffor och vår dyra vardagsrumsmatta till exempel, och det är ju skönt (ta i trä).

Men värst är skrikandet. Han somnar oftast med oss på kvällarna, men vaknar klockan fyra varje morgon och gapar och skriker jättehögt. Det är inget fel på honom, jag tror det är en pubertal grej. Han har så mycket energi och behöver aktiveras och skriker och gapar på uppmärksamhet. Men han slutar aldrig, och han skriker högt.

Vi har inbyggda insektsskärmar i våra fönster, en skjutbar plastram täckt av ett fint metallnät. Cookie har tagit för vana att klättra upp i skärmen när han inte får tillräckligt med uppmärksamhet vid fyra på morgonen. Han hänger där, längst upp vilket är ca 3 meter ovanför golvytan (jag vet för jag har mätt fönstren för att kunna köpa tillräckligt långa gardiner) och hänger och slänger och tjuter och skriker.

Detta leder till att varken jag eller D kan sova. Det är omöjligt att somna under tjutandet, och till och med jag, som annars sover som en sten, vaknar av samma tjutande när det börjar igen vid fyra på morgonen. Vi är jätteoroliga för att vi stör grannarna – det är väldigt lyhört i vårt hus.

Naturligtvis måste vi kastrera Cookie-the-terror-cat väldigt snart. Vi hade helst gjort det innan puberteten, men vi kunde inte göra det innan vi åkte hem över jul eftersom en operation plus två veckor på katteri skulle varit för stressigt för honom (vi trodde ju dessutom att han var en kattflicka). Han fyllde 6 månader medans vi var borta. När vi kom hem var han ju sjuk och fick åka till veterinären på grund av det, som rådde oss att vänta i någon månad efter att han blev frisk med att boka in operationen, återigen för att inte stressa honom i onödan.

Jag skulle kunna leva med tjutandet i några veckor till, tills han kan opereras, om jag visste att det definitivt skulle sluta när han kastrerats. Men efter att ha googlat diverse tekniker på hur man kan få katthanar att tjuta mindre, har jag förstått att om man inte kastrerar innan puberteten börjar, kan tjutandet bli ett inlärt beteende som han aldrig slutar med.

Jag fasar för det. Tjutandet är ungefär lika gällt och skär igenom benmärgen på samma sätt som en kolik-bebis som skriker – det är totalt omöjligt att ignorera. Och som sagt, han håller på timme ut och timme in, slutar bara när han leker eller sover.

Men det är ju inte ett alternativ att ge bort honom, självklart måste vi lösa problemet så att han mår bra och får sina behov tillgodosedda och att jag och D samtidigt kan sova och leva ett normalt liv (och inte störa våra grannar).

Någon som har några käcka tips?