You are currently browsing the monthly archive for januari 2009.
Tro nu inte att jag sitter här och tycker jag är nån slags modeexpert som ser det som ett uppdrag att bemöda resten av världen med sina åsikter, o nej. Det är inte alls jag och inte heller vad jag aspirerar till att vara.
Som många andra ”vanliga människor” tycker jag om att inspireras av nya årstider och säsonger. Jag är en människa som välkommnar förändring och förnyelse – så här års vill jag bläddra i nya H&M-katalogen, fönstershoppa och drömma om hur fantastiskt snygg jag skulle bli i just det där plagget eller med den där väskan.
Det är ju trots allt i ens fantasi som man är allra snyggast, inte sant (och som alla storlekar passar perfekt!)? Så varför inte spendera lite tid i fantasin några gånger om året, och se ut precis så där som man vill se ut? Inga foträta skor, bekväma byxor eller skönt slappa tröjor – nej, nej, full glamour med fylligt hår, fräsch make-up, snygga ben, killer heels och en i’ll-kick-your-ass-bag, med fotblåsor från nya skor, nylon-noppror samt kaffefläckar på skjortan så långt borta som möjligt.
Vi har ju dock ingen H&M-katalog här nere (och inget vidare inspirerande säsongsmode heller, så här års får vi det som inte sålde på sommarrean i Europa och USA), så jag inspireras via nätet. Jag har dessutom – mitt i ökenstormarna här nere i Arabemiraten – utvecklat lite vårkänslor. Tänk att om några månader få skutta omkring i nya vårskor, en fräsch trenchcoat och med en bunt tulpaner med sig hem!
Det här är jag sugen på våren 2009, om jag hade fått uppleva en (om nån månad är det 30C igen, suck) samt sluppit betala räkningar:
Chloe's "Lucy"
Miu Miu, perfekt till jobbet
Sjal från Matthew Williamson
Fendi "Grosgrain" pumps, perfekta till jobbet
Oscar de la Renta "Raffia"
Miu Miu paljettflats
Igår var inte en bra dag. Jag blev väckt halv fyra av Cookie som tjöt och skrek. Jag hade ett möte med en rekryterare som var extremt irriterande. Jag fick värsta blodfyllda blåsan på undersidan av min högerfot på grund av att jag knallat omkring i ett par högklackade skor jag inte använt på länge, hela dagen. På jobbet var alla störande och ingen förstod hur mycket jag har att göra, utan ställde bara mer krav.
Jag hann inte äta lunch. Jag gick på ansiktsbehandling hos en ny terapeut (samma salong, min gamla slutade) och under ”extraction” (när de klämmer ens porer, en efter en, på ”orenheter” med hjälp av ett spetsigt metallinstrument (låter lite som en satanistisk ritual så här i skrift!)) gjorde det så otroligt ont att jag fick tårar i ögonen. Det var inte alls behagligt – jag vet att det inte ska vara det men jag vet också att det inte ska göra så ont att man knappt står ut.
Sen beställde jag hem mat (Wagamama) som de sjabblade bort till fel adress, trots att jag uppdaterat min address när jag ringde och beställde. Jag mådde illa och hade huvudvärk och var astrött. Sen fick jag ett surt email av chefens chef vid halv elva som pricken över iet. Då jag gick och lade mig.
Men idag är det bättre. Jag lyckades skämta bort problemet som chefens chef hade till min fördel, jag har bekväma skor på mig och har fått sova i nästan sju timmar, halleluja. Jag känner mig bättre till mods med karriärprospekt och har ätit en makalöst god vegetarisk ravioli till lunch, från det lokal organiska kaféet. Jag fick min lön idag (tre dagar efter alla andra på företaget, tack vare min ineffektiva bank) och känner att jag tar steg framåt på arbetet.
Jag har inga planer ikväll och längtar efter att få gå hem, laga god mat, ta det lugnt och kunna ringa bästa S och höra mig för om hennes nya liv i Dublin, dit hon flyttade häromveckan för att avsluta sin bachelors i marknadsföring.
Men nu ska jag rensa upp mitt skrivbord lite. Pappershögarna växer i takt med kaoset…
Bara några veckor efter att jag skrivit om min kärlek till Molton Brown och produkterna jag fick ge bort till tull-tanterna på Landvetter, dimper en finfin box med ett urval av Molton Brown-produkter ner på mitt skrivbord, courtesy allas vår söta Vivi. Tack så mycket vännen! Jag har aldrig luktat så gott!
Om ni liksom jag avgudar den gamla hederliga kanelbullen, finns det en liten skiva av himmelriket på Starbucks just nu.
Deras nya cinnamon swirl is to die for.
Eat it. Immediately.
Idag är min inre duktiga flicka glad och nöjd, för jag har varit relativt duktig.
Jag gick upp i lagom tid, uvilad och pigg. Det kändes bra på universitetet, jag förstod allting och lyckades bidra till diskussioner och även ifrågasätta då och då. Just ”sustainability” är inte så jättesvårt än så länge – visst är det rapporter, fördrag och kommissioner man måste komma ihåg, men på det stora hela så är det ett ganska enkelt ämne. När vi pratade om återvinning berättade jag att man i Sverige till och med källsorterar inne på MacDonalds – jag berättar det för folk lite då och då, och får alltid förvånade reaktioner!
Här hemma har jag sen jag kom hem städat toaletter, skurat katttoaletten, rensat och plockat, hängt tvätt och laddat diskmaskinen. Har även varit och handlat samt lagat middag till mig och D – kycklinggryta gjord på kokosmjölk, teriyaki, vitlök, ingefära, broccoli och svamp. Det blev supergott.
Så ja, jag känner mig nöjd och tillfreds. Imorgon hade jag tänkt ligga vid poolen en stund och sola min vita kropp, men vi hade en massiv sandstorm idag så vädret kanske inte tillåter det. Om inte ska jag ta tag i lite projekt här hemma och sedan gå till kontoret en stund.
Jag har verkligen försökt på senaste att låta helger vara helger, och inte gå in till jobbet. Men nu har jag så astronomiskt mycket att göra, och kaoset på mitt skrivbord gor det inte precis lättare att beta sig igenom det. Ingens skrivbord ser ut som mitt – jag har högar med papper och dokument och pärmar överallt. Och även om jag inte precis är nån ordningsnisse så tycker jag inte om att ha det så oorganiserat på jobbet. Jag vill kunna plocka fram dokument och information med en gång, inte behöva säga ”I‘ll come back to you” för att jag helt enkelt inte hittar det jag behöver.
Det är dessutom en kritisk tid på jobbet just nu, jag har lite inofficiellt fått ett större team att sköta och fått mycket god feedback in writing från chefens chef. Han ger i stort sett aldrig nånsin god feedback och särskilt inte in writing, så jag känner att nu måste jag verkligen visa vad jag går för, annars blir jag aldrig befodrad.
Och jag har siktet inställt på ett superspännande jobb om 6 månader nånting… men mer om det en annan gång. Nu ska jag ta mig ett stooooort glas vitt vin och äta upp ett helt paket jordgubbar framför Sex & the City-boxen jag fick av D i julklapp.
Jag önskar er alla en fin, avslappnande och produktiv helg!
Idag utvärderade jag en upphandling från ”Bin Ladin Group”…. Iihk!
Så, vart tog den här veckan vägen? Kan knappt tro att det är torsdag igen, veckans sista arbetsdag.
Under de senaste dagarna har jag och D jobbat hårt med Cookie. Vi har läst taktiker på nätet och implementerat dem.
Till att börja med leker vi så mycket vi bara kan med Cookie om kvällarna (och Ollie). Och det är inte bara passiv lek utan vi kutar från rum till rum i lägenheten med olika saker som han jagar, och vi håller på i timmar (vi kör skift).
Blir han trött under lektiden så är vi där och petar på honom. Om han somnar väcker vi honom, allt för att han ska vara så trött som möjligt när vi går och lägger oss, så han sover hela natten igenom.
Till sist så ignorerar vi honom bara när han gapar och skriker. För om vi skulle ryta till eller gå och plocka upp honom, skulle han se det som om hans skrik och gap till sist fått den effekt han vill ha – uppmärksamhet.
Cookie är dessutom inte rädd för nånting. Han älskar vatten, så mycket att han gärna sitter inuti duschkabinen när vi duschar. Som ras är tydligen arabian maows väldigt orädda och nyfikna – det är en ökenkatt som bara finns i Arabemiraten, som utvecklats till tuffa katter för att stå ut med klimatet här nere (det är vad som sägs iallafall).
Så det funkar inte att spraya honom med vatten eller försöka skrämma honom när han tjuter, och därmed få honom att associera skriken med någonting negativt. Däremot fungerer ignorering väldigt bra, samt att ge honom uppmärksamhet, beröm och kelning när han är tyst (så att han associerar att vara tyst med något bra).
Hittills har vi bara ignorerat honom i 48h och natten som just gått var den bästa hittills – han var väldigt tyst och fin. Hurra!
Naturligtvis ska vi även kastrera kattstackarn, men som skrivet igår så kan vi ju inte göra det förrns om några veckor. Så nu gäller det bara att hoppas att vår nya teknik håller i sig tills dess…
Lilla kattpojken Cookie har sedan han frisknat till från en influensa hamnat mitt i puberteten. Han har försökt hoppa på Ollie några gånger utan framgång (hon morrar och skakar av honom, och om inte det funkar biter hon honom i halsen – inget sexuellt intresse där inte!) och har helt plötsligt hur mycket energi som helst. Vi leker aktivt med honom i timmar och han får ändå inte nog.
Han har markerat sitt revir några gånger genom att kissa på en hög med ren tvätt och även kissa på en badrumsmatta, men det har gått att tvätta ur så har inte varit så hemskt farligt. Han kissar inte på stora grejer som sängar, soffor och vår dyra vardagsrumsmatta till exempel, och det är ju skönt (ta i trä).
Men värst är skrikandet. Han somnar oftast med oss på kvällarna, men vaknar klockan fyra varje morgon och gapar och skriker jättehögt. Det är inget fel på honom, jag tror det är en pubertal grej. Han har så mycket energi och behöver aktiveras och skriker och gapar på uppmärksamhet. Men han slutar aldrig, och han skriker högt.
Vi har inbyggda insektsskärmar i våra fönster, en skjutbar plastram täckt av ett fint metallnät. Cookie har tagit för vana att klättra upp i skärmen när han inte får tillräckligt med uppmärksamhet vid fyra på morgonen. Han hänger där, längst upp vilket är ca 3 meter ovanför golvytan (jag vet för jag har mätt fönstren för att kunna köpa tillräckligt långa gardiner) och hänger och slänger och tjuter och skriker.
Detta leder till att varken jag eller D kan sova. Det är omöjligt att somna under tjutandet, och till och med jag, som annars sover som en sten, vaknar av samma tjutande när det börjar igen vid fyra på morgonen. Vi är jätteoroliga för att vi stör grannarna – det är väldigt lyhört i vårt hus.
Naturligtvis måste vi kastrera Cookie-the-terror-cat väldigt snart. Vi hade helst gjort det innan puberteten, men vi kunde inte göra det innan vi åkte hem över jul eftersom en operation plus två veckor på katteri skulle varit för stressigt för honom (vi trodde ju dessutom att han var en kattflicka). Han fyllde 6 månader medans vi var borta. När vi kom hem var han ju sjuk och fick åka till veterinären på grund av det, som rådde oss att vänta i någon månad efter att han blev frisk med att boka in operationen, återigen för att inte stressa honom i onödan.
Jag skulle kunna leva med tjutandet i några veckor till, tills han kan opereras, om jag visste att det definitivt skulle sluta när han kastrerats. Men efter att ha googlat diverse tekniker på hur man kan få katthanar att tjuta mindre, har jag förstått att om man inte kastrerar innan puberteten börjar, kan tjutandet bli ett inlärt beteende som han aldrig slutar med.
Jag fasar för det. Tjutandet är ungefär lika gällt och skär igenom benmärgen på samma sätt som en kolik-bebis som skriker – det är totalt omöjligt att ignorera. Och som sagt, han håller på timme ut och timme in, slutar bara när han leker eller sover.
Men det är ju inte ett alternativ att ge bort honom, självklart måste vi lösa problemet så att han mår bra och får sina behov tillgodosedda och att jag och D samtidigt kan sova och leva ett normalt liv (och inte störa våra grannar).
Någon som har några käcka tips?
Jag älskar dagar som denna. Jag känner mig lugn, trygg, säker, kompetent… om bara alla dagar vore så här, och om bara jag visste hur de blir så här bra. Inga osäkerheter, ingen ilska, ingen irritation på alla idioter jag måste ha att göra med dag in och dag ut. Vanligtvis kan det vara svårt att hålla inne med allt och vara en lugn, professionell person mitt i kaoset. Men inte idag. Gött mos.
Min helg var en bra blandning av att få saker gjorda och att bara vara hemma.I torsdags gick jag och D på bio och såg ”Body of Lies” med Russell Crowe och Leonardo DiCaprio. Jag tyckte mycket om filmen – kul också med lite shots från Dubai, mitt företags logo samt vårt mest uphaussade projekt (världens högsta byggnad) var faktiskt i bild flera gånger.
I fredags var jag på universitetet för den första föreläsningen om ”Sustainability” – det gick bra, föreläsaren var helt okej och jag fattade det mesta. Jag är dock lite orolig för om jag klarar det eller inte, jag vet inte riktigt vart ribban ligger eftersom jag aldrig studerat på masters-nivå förut.
Sustainability är ett intressant ämne. Det handlar om hur ens agerande idag påverkar framtida generationer, alltså handlar det mycket om miljöfrågor, avfall och så vidare. Att räkna ut hur till exempel tillverkandet av en produkt påverkar vår miljö är en intressant fråga bara det.
Man måste räkna på så många variabler och det finns inga definitiva parametrar för något egentligen – hur mycket energi går det åt att ta fram råmaterialet (säg järn) och hur räknar man ut påverkan på miljön av att extrahera det råmaterialet från dess naturliga miljö?
Det är bara en liten variabel i en jättelång radda av saker man måste tänka på – energin konsumerad när man framställer produkten, utsläpp under produktionstiden, transport av produkten, energi konsumerad under marknadsföring/köp/användandet av produkten, om den kan återvinnas eller inte – alla exempel på olika variabler. Intressant, och krångligt.
Efter uni fick jag skjuts av en ny uni-kompis, Simon, till Mall of the Emirates, där jag handlade två ljuslyktor (totalt onödigt, men de var fina) och åkte hem. Försäljarna här ute är helt fantastiska, särskilt i butiken jag handlade i, ”Marina” (de har jättevackra, orientaliskt exotiska möbler – tänk mörka träskåp, vackra tyger osv).
Jag stod och tittade på en trälykta och försäljaren kom fram och sa ”This is very nice m’am – an antique, unique piece”. Jovisst. En antik, unik lykta som fanns i 5 exakt identiska exemplar, och som alla hade en prislapp på där det tydligt stod ”Made in China”. ”Antik” my ass…
I fredags kväll skulle jag och D på fest hos en kompis, men jag mådde lite illa och hade ont i magen, så jag stannade hemma och byggde ihop vår nya byrå istället, som vi köpte häromveckan. D gick på festen ensam. Det tog mig hundra år att bygga ihop skiten, men som vanligt blev jag förundrad över Ikeas förnurlighet. De tänker verkligen på allt.
I lördags var jag hemma hela dagen – skönt. Jag åt frukost på balkongen med katterna, läste Daily Mail som jag köpt för dyra pengar dagen innan, och pulade hemma. Jag fick äntligen ordning på kaoset i vårt sovrum, med hjälp av den nya byrån. Hittills har vi haft kläder överallt. Ovanpå kartonger, inuti resväskor, hängandes över stolar och så vidare, eftersom de inte fått plats i garderoben. Men nu kunde jag vika in allt fint och prydligt i min nya byrå, där det även fanns plats att reservera två små mini-lådor att husera mina clutch-bags. Det blev jättebra!
Allt kom liksom på plats i sovrummet, Buddha-huvudet (köpt på Indiska för 99kr) och en av de nya ljuslyktorna blev jättefina ovanpå byrån; jag kunde packa ur de två sista flyttkartongerna och helt plötsligt fick vi jättemycket yta, trots jättebyråns intågande. Nu fattas det bara att sätta upp gardinerna också (de är knallrosa! D’s pris för att släppa iväg mig själv att köpa gardiner 
), så blir det superfint där inne – redo för ett ”hemma hos”-reportage här i bloggen, tror jag minsann!
Nu ska jag arbeta hårt och få iväg lite rapporter, fakturor och inköpsordrar innan dagen är slut och jag kan gå hem och fortsätta organisera hemmet. Adios!
Senaste kommentarer