Det har varit helt galet på senaste. Ena dagen gråter jag mig till sömns för att allt är så jobbigt och min chef hela tiden insinuerar att jag sitter i riskzonen när det kommer till uppsägningar (chefens chef hade uttryckt missnöje); för att nästa dag känna mig nöjd med att ha fått specifik och mycket god feedback från min chefs chef och andra direktörer.

Att jobba här är som att jobba i en såpa. Det är intriger, hemliga möten, allianser och konflikter.

En av direktörerna på min avdelning är tjenis med chefens chef. Chefens chefs engelska är bristande och han har dessutom väldigt lite tålamod och lyssnar sällan på en. Hur som helst hade chefens chef bett den här direktören att prata med mig om mitt jobb, och ge mig lite ”reassurance”.

Direktören och jag satt i ett mötesrum i nån halvtimme och pratade om saken. Jag förklarade helt ärligt att jag arbetar väldigt hårt och är besviken över att vägen framåt som tidigare var utstakad (min befodran) nu har försvunnit med alla besparingsåtgärder. Jag förklarade att min karriär är viktig för mig, samt att känna mig uppskattad och omhändertagen.

Han förklarade att det är viktigt att inte pressa chefens chef eller hota honom med att sluta för att få en lönehöjning (något min chef ofta gör, han har varit på väg att sluta hur många gånger som helst) för till slut kommer han att säga ”ok, sluta då!”. Han förklarade också att chefens chef ville att jag skulle veta att jag inte är i riskzonen och att han alltid ”tar hand om dem som gör ett gott arbete för honom” och ”klarar sig igenom stormen”.

Tydligen har chefens chef också fått för sig att jag och min kollega F har nån slags ”brittisk maffia” tillsammans med chefen (hur många gånger ska jag behöva förklara att jag inte är engelsk, egentligen?! Lika bra att börja köra på svensk brytning! Att prata bra engelska gör mig ju uppenbarligen inga tjänster…). Chefens chef ville försäkra sig om hur lojal jag är mot min chef egentligen och att jag inte kommer att sluta om chefen slutar; att vi inte är i maskopi.

Som sagt, att jobba här är lite som att sitta på ö-rådet på Robinson!

Jag sa iallafall att jag gärna stannar kvar här och att det inte finns ett annat företag jag hellre jobbar för, vilket är sant. Men för att stanna en längre tid måste jag ha en sporre som driver mig framåt och jag tänker inte jobba här i flera år till utan att bli ”omhändertagen”, det vill säga befodrad.

Tydligen hade direktören tagit det meddelandet tillbaka till chefens chef, som varit nöjd och sagt att jag är ”okej”, vilket i besparingstider är lika med ”du har ett jobb som du inte kommer att bli sparkad ifrån under närmsta tiden”. Och det är ju skönt att veta.

Dock är det definitivt nåt i görningen – det låter ju onekligen som om de planerar att sparka min chef. Han har skapat sig en del fiender på senaste också, så det är nästan väntat. Dock har han nyligen ställt ett ultimatum till sin chef och krävt att de befodrar honom, annars slutar han av egen maskin.

Nåja, vi får se.

Gästen Jenny åkte hem igår efter en vecka i Dubai. Hennes kompisar (och resesällskap) bodde hos sin kompis i Lakes som ligger fem minuter från där jag bor, vilket hade varit smidigt tror jag. De verkade ha haft kul i Dubai och Jenny var verkligen jättesnäll och trevlig. Vi har tänkt ses i Göteborg över jul över en fika eller nåt. Roligt med nya vänner, även om de inte bor i Dubai.

I torsdags hängde jag med henne och hennes vänner ut. Först var det lite förfest i Lakes och sen gick vi till en bar och vidare till en nattklubb. Jag har verkligen inte klubbat på år och dar men det var kul att dricka cocktails och dansa lite, även om det mest var housemusik och jag är en rätt utstuderad rn’b-brud.

Nåja, kul var det även om jag var lite utslagen dagen efter. Nu ska jag samla energi inför ett möte jag precis blivit kallad till med vår nya CEO. Det blir första gången jag träffar honom, ska bli kul. Jag hoppas jag ger rätt intryck…