Det är på sätt och vis spännande tider på jobbet just nu. Min chef har lagt fram tretusen olika förslag till senior management på hur vi kan spara pengar genom att omstrukturera. Men han är ju inte dum (inte på det sättet, åtminstone!) så självklart innebär vartenda förslag att han får mer ansvar och en bättre lön. Han har dessutom komplicerade planer på hur han ska ta med sig mig till varenda ny direktörsposition han tänkt ut till sig själv. Jag tackar och tar emot, jag jobbar gärna för honom i en omstrukturerad organisation eller för ett annat företag, men jag tänker inte ropa hej förrns vi är över ån.

Och om det verkar konstigt att jag ena dagen spyr galla över min chef, for att nästa dag vara hans kumpan i nya projekt, så får jag väl förklara att jag inte har några problem med honom egentligen – jag blir bara lite trött på honom ibland. Han är en klassisk Essex boy och har många irriterande ovanor. Han har en masters degree och många imponerande positioner med några av världens största företag, men det spelar liksom ingen roll när han säger saker som ”the whole kitchen is full of flippo’s! I can’t go in there!” (hela köket är fullt med människor från Filippinerna och han vågar inte gå in) eller när han gömmer sig under bordet i mötesrummet när en direktör knallar förbi som han inte vill prata med (ja, seriöst!).

Så, min chef är alltså väldigt barnslig, rasistisk och dessutom en klassisk Essex-boy. Jag kommer bra överens med honom (jag bodde ju i Essex i nio år liksom!) men ibland blir jag väldigt, väldigt trött på honom. Rasism är någonting jag inte klarar av. Jag har svårt för orättvisor i allmänhet men rasism är något jag i synnerhet har stora problem med. Det är liksom mer än orättvist.

Chefen är väldigt lojal mot ”andra engelsmän”. Det inkluderar även mig, svensken. Faktum är att jag tror att jag är den han är mest lojal till på hela avdelningen. Det är nämligen bara min kollega F som förutom chefen är britt. Dock härstammar F från Pakistan, liksom många engelsman gör nu för tiden, och har ljusbrun hy. Jag är ju som alla vet inte engelsk, men eftersom jag bott där så länge, pratar bättre engelska än engelsmännen själva samt har vit hy, känner min chef att han står mig närmre än F. Så är det. Jag är vit och det är inte F, och i chefens ögon gor det mig mer engelsk än F, trots att jag flyttade dit när jag var 18 och F är född där (samt att jag har ett svenskt pass och F ett brittiskt!). Fantastiskt korkat, eller hur?

Så fort min chef säger saker om mig som till exempel ”that’s because she’s english” brukar jag påpeka att jag faktiskt är svensk och att jag tar andra påståenden som en förolämpning. Chefen brukar skratta och tycka det är hysteriskt roligt, men jag tror faktiskt inte att han ännu fattat att vad jag säger är en direktförolämpning mot hans nation, alltså att jag skäms för att bli kallad engelsk. Ja ja, one of these days kommer det väl att klarna!

Chefen har också ett väldigt irriterande drag att inte kunna sitta på hemligheter. Jag skickade en gång ett upprört mail till honom angående ett misstag som HR gjort med beräkningen av mina semesterdagar. Det var ju inte superhemligt men inte heller nåt som jag ville ha utropat i högtalarsystemet precis. Två dagar senare hade jag ett möte med en av våra konsulter som under hela mötet retade mig för mitt semesterdags-problem.Hur hade den informationen hamnat där? Chefen, såklart!

Jag och mina kollegor har börjat utnyttja det faktum att chefen inte kan hålla tyst. Så fort vi lite informellt vill sprida information eller kanske starta ett rykte, berättar vi det för honom. Det bästa är att säga att det är konfidentiellt. Om någon skulle komma tillbaka och säga ”jag har hört detta och detta via er chef, vart har ni fått det här ifrån?” är det nämligen bara att idka att man inget vet. Chefen skulle aldrig kunna erkänna att han röjt en hemlighet, och kommer ändå aldrig ihåg vem som sagt vad.

Sen har vi det här med hans älskarinnor. Chefen är på intet sätt någon fräsching, men han lyckas ändå skaffa den ena supersöta (filippinska) älskarinnan efter den andra. Hans fru och tre barn träffar han knappt eftersom han i regel går ut med vänner och bekanta varje dag efter jobbet. Jag skulle inte brytt mig om att ens ha en åsikt, om det inte var så att han tar med sina älskarinnor till jobbgrejer som branschträffar och informella cocktailkvällar. Det tycker jag verkligen är osmakligt. Ena dagen ska jag dricka drinkar med hans älskarinna Rosalie, nästa dag står jag och skakar hand med hans fru och skämtar med hans ungar när jag stöter på dem i köpcentrumet.

Jaja, each to their own…

Hur som helst så kan jag inte låta bli att komma bra överens med chefen. Hans barnslighet, rasistiska åsikter och älskarinnor till trots, så är han överlag en hyfsad chef. Jag kan säga åt honom att ”piss off” eller att han behöver lugna ner sig, och det är alltid skönt att ha ett sånt förhållande med sin chef. Han lämnar mig att utföra mitt arbete som jag vill och ger mig den friheten eftersom han litar på mig. Det uppskattar jag också, micro-management är aldrig roligt. Och naturligtvis är det smickrande att bli respekterad av en så pass mäktig och respekterad man som min chef.

Vad jag än tycker om honom som person, samt hans personliga val, så är det kul att jobba för honom. Det händer åtminstone oväntade saker, hela tiden!