Idag kom jag in till jobbet och det första jag såg i min inbox var ett hej-då mail från vår Säkerhetsdirektör. Jag trodde först han skämtade, men det visade sig snabbt att vårt företag implementerat ”cost reduction measures” och sparkat folk från alla avdelningar. Vår Säkerhetsdirektör har alltså fått gå, och likaså har min kompis Trädgårdsmästerichefen samt två ingenjörer.

Jag har fått bekräftelse från min chef att jag och mitt team kommer att klara oss oskadda från den här första kullningen och även den andra som kommer att ske om några veckor. Det känns skönt, men samtidigt är det en hemsk stämning här just nu och jag känner mig upprörd å mina kollegors vägnar.

Säkerhetschefen hade inskrivet i sitt kontrakt att hans avgångsvederlag skulle ligga på tre månadslöner. Det har visat sig att vederlaget kalkyleras på ens baslön, alltså inte på summan man faktiskt får varje månad (som innehåller transport allowances, communciation allowances, housing allowance etc) och från den summan drar de av pengar för de ”allowances” man får när man börjar jobba här.

De inkluderar kostnaden för att transportera möbler och personliga saker från ens hemland, en klumpsumma man får att använda till att etablera sig i sitt nya hemland med, samt en del andra grejer. I mitt fall fick jag ju hela mitt hem ihoppackat och transporterat från England till Dubai via Bangkok Express, och klumpsumman jag fick när jag kom hit köpte vi nya möbler för (vi hade ju som vissa av er kanske minns lämnat saker som säng och matbord i England). De summorna är man återbetalningsskyldig för om man lämnar sin anställning inom två år efter första arbetsdagen, vilket jag tycker är rättvist. Men vad som inte är lika rättvist, är att detta är fallet oavsett om man går frivilligt eller ej! Helt otroligt.

Säkerhetschefen tjänade ju ingen dålig lön, men allt detta innebär att han knallade in till jobbet imorse som vanligt, fick sparken, och nu knallar härifrån med 3,600 dirhams på fickan istället för tre månadslöner (och utan ett jobb). 3,6000 dirhams är alltså ca 7,000kr – inte mycket när bara hans hyrbil kostar 5,000 varje månad!

Detta illustrerar verkligen hur osäkert det är att arbeta och leva i ett land utan riktiga lagar och förhållningar kring anställningstrygghet. De existerar, men när ens företag ägs av en person som också är en styrande regeringsmedlem, kan lagar och regler med lätthet viftas bort med hjälp av wasta. Jag är glad att jag klarat mig; att göra alla skitjobb åt min chef (läs: rapporter) har uppenbarligen gett avkastning, men det känns ändå lite osäkert. Kommer det att ske en tredje kullning? Ingen vet.

Mitt företag äger flera stora amerikanska företag och det är därför de fått dra åt spenderarbörsen. De amerikanska bolagens förluster har nu slutligen påverkat våra. Jag tror alla förstår varför detta måste göras, men att göra det över en dag är inte humant. De måste ta i åtanke att det påverkar folks leverne – inte alla har pengar spara och undansatta att kunna leva på i sådana här omständigheter, särskilt inte min f.d. kollega Säkerhetschefen som precis flyttat hit sin (hemma-) fru från USA och sålt sitt hus i Chicago för mindre än vad han köpte det för.

Jag är helt plötsligt enormt tacksam för mitt jobb och att jag har en bostad jag lyckats betala för. Att min befodran nu är ”frozen” tills vidare är inget jag tänker beklaga mig över.