Jag har tappat all respekt för min chef. I flera månader har vi tillsammans jobbat för att förbättra system och processer, men har hela tiden stött på motstånd från en viss avdelning. Det är den avdelningens direktör jag är osams med. Vi organiserade ett möte med samma direktör och hennes team, mitt team, jag samt min chef närvarande, för att diskutera vårt samarbete (som snarare kan defineras som ”motarbete”). Mötet tog plats igår. Min chef och jag har förberett oss sedan veckor tillbaka och även diskuterat vår strategi. Ämnet gäller något som jag och mitt team jobbar med dagligen, därför är det viktigt att det fungerar på smidigast möjliga sätt för alla parter.Direktören är släkt med företagets ägare, och även bästa vän med min chefs chef. Så hon har en hel del ”osynlig makt”. Ingen vågar säga emot henne eftersom hon har makten att kunna viska i de egentliga makthavarnas öron. Men jag har extremt svårt för att acceptera saker jag tycker är fel, så jag har – vilket antagligen inte är ett särskilt smart move karriarsmässigt för mig, men jag har slutat bry mig – faktiskt börjat kritisera henne.

Under mötet var hon sitt vanliga, ”mogna” jag. Ett av mina huvudproblem med hennes avdelning är att allt tar sån jäkla tid. De har sagt att de ska processa sin del av ett visst system inom 3-5 dagar. Min assistent satt uppe till över elva kvällen innan mötet och räknade ut ett average på hur lång tid de tar på sig för olika processer. Snittet på hur lång tid de sitter på dokument från det datum vi ger dem all information, ligger på mellan 18,7-21,8 arbetsdagar. Lägg till det att dokumenten efter det ska till mellan 4-8 personer för att godkännas, och vad som ska ta max 2 dagar tar helt plotsligt 1-2 månader att göra klart. Under tiden kan resten av min avdelning inte göra annat för att serva vara kunder än att rulla tummarna.

När jag berättade att vi räknat ut en snitt-tid för direktören var hennes svar ”men det är bara för att ditt team tar så lång tid på sig att svara på frågor”. Och det var det. Ingen diskussion, inga frågor. Min tanke bakom att presentera dessa fakta var faktiskt inte att peka finger utan att säga ”det här tar för lång tid, hur kan vi tillsammans se till att vi fixar detta snabbare?”. Jag är villig att gora vad som krävs, vare sig det har med hennes eller mitt teams arbetssätt att gora, men jag får aldrig nån tydlig forklaring. Men jag orkade inte ens nämna det, jag blev så trött på hennes attityd. Hade hon varit lite mognare hade jag bett henne om exempel på hur vi kan jobba snabbare för att underlätta för henne, men jag hade tappat all ork att debattera vid det laget.

Hon förklarade också att hon ”inte vill peka finger, men att jag inte har några problem med något annat team, bara ditt”. Okej. Det där var ju inte alls att peka finger. Och det beror förstås på att jag är helt dum i huvet? Jag har inte heller problem med någon annan avdelning eller person; säger inte det oss att problemet kanske ligger emellan oss? Men nej, så mogna kan vi inte vara. Nu ska vi leka i en sandlåda och kasta lerpajer på varann!

Ett annat stort problem jag har är att mitt team måste följa den här avdelningens processer. De finns dokumenterade på vårt intranät. Vi ser till att vi följer processen till punkt och pricka för att vi ska kunna nå slutresultat så fort som möjligt. Men avdelningen skickar hela tiden tillbaks våra papper och ber om mer information eller att vi producerar samma information i ett annat format, och så vidare. Det finns inget sätt för oss att undivka detta då inga önskningar om särskilda format eller listor över information som måste ges finns med i deras processdokument. Så de kan be oss om vad de vill, när de vill, trots att vi alltid följer deras process. Detta leder naturligtvis till en massa förseningar, vilket leder till att vi inte kan ge våra kunder service snabbt nog.

Jag tycker att hallå, det här är pappersexercis, varför ska våra kunder vara de som lider i slutändan, för att ni inte kan bestämma er för vad för information ni behöver, och ge oss klara och koncisa direktiv? Det sket Direktören också fullständigt i. ”Det är mycket välkänt inom vårat företag att process A fungerar på sätt B” var hennes svar. Jag undrade varför de inte kan inkludera dessa ”välkända processer” (som mina kollegor som jobbat här i 2,5 år aldrig hört talas om!) i deras processdokument på intranätet, så att vi kan undvika missförstånd? Det ville Direktören inte prata om utan viftade bort det som detaljer som hon inte har tid att disktuera med ett lowlife som mig.

Men vet ni vad det värsta av allt var? Min chef drog undan allt stöd för mig, mitt i mötet. Trots alla våra förberedelser, höll han med Direktören om allt. Jag satt där som Chef med två direktörer (kollegor) och en senior direktör (min chef) men ingen av dem stöttade mig eller försökte hjälpa mig när Direktören attackerade mig personligen. När Direktören klagade på att jag aldrig följer rätt process, och jag bad henne förklara vad rätt process är och vad jag gjort för fel, och direktören sa att ”det borde du veta” och vägrade skriva ner det på ett papper, tittade jag uppgivet på min chef. Vet ni vad han sa till henne? ”Vi ska aldrig mer följa fel process, det lovar jag dig” som om Direktören haft rätt och jag är helt dum i huvet som inte fattar något jag aldrig fått förklarat eller ens nämnt för mig! Hennes avdelning har aldrig berättat att vi gjort saker och ting fel – men ändå förväntar de sig att vi ska fatta det? Helt otroligt.

Direktören sa att från och med nu så kan vi inte heller skicka iväg dokument till hennes avdelning, som vi gör ca 10-20 gånger om dagen (det handlar om tillstånd för olika projekt). Från och med nu måste vi ringa dem först, läsa upp dokumentet och se till att vi har svarat på deras frågor i informationen vi skickar. Okej. Tror ni att de kommer att tänka på precis alla frågor de har rörande ett kontrakt värt 150 miljoner kronor, på rak arm sådär över telefon? Särskilt när de inte har en aning om hur vår industri fungerar, eftersom det är min avdelning som är experterna. Men vi tillåts liksom inte att vara det. Dessa krav är så fantasiskt ologiska och opraktiska att det kryper i mig bara jag tänker på det.

Hur mycket tid kommer min och hennes avdelning att slösa på detta? Är det inte lättare att vi skickar över informationen och de får ställa frågor (inom rimlig tid, inte efter 21 arbetsdagar!), eller att de ger oss en lista på typisk information de behöver, så att vi kan fixa det innan vi ens skickar iväg dokumenten? Nej då. Vi måste ringa och läsa upp alla dokument, som kan variera i längd från 2-150 sidor. I kid you not. Detta är vad människan vill och min chef tyckte helt plötsligt, mitt i mötet, att detta var en jättekäck idé.

Jag fattar fan inte vad som hände med min chefs hjärna. Uppenbarligen måste han ha fått lite smisk uppifrån och nu är även han rädd för att ifrågasätta Direktören, övernatt. Jag hade förväntat mig precis allt som Direktören kom ut med, men jag hade inte räknat med att min chef skulle svika mig. Så jävla ruttet att jag blev helt förstörd. Jag gick in i arkivrummet och grät i fem minuter efteråt. Kände mig väldigt barnslig men jag kunde inte hjälpa att tårarna brände bakom ögonlocken efter mötet. Jag kände mig så otroligt utsatt och ensam.

Det hade varit en annan grej om chefen hade sagt innan mötet att vi måste ändra strategi, vi har fått piskan uppifrån och måste gå med på vad hon säger eller köra lite ”bad cop/good cop”. Men att göra en 360 mitt i mötet, utan att jag blivit informerad först, är jävligt fegt. Han har använt mig som scapegoat. Gubbjävel. Tur för honom att han efter mötet flög till Kuala Lumpur.

Men på söndag är han tillbaks och då är det jag som sätter mig ner och frågar honom vad som hände egentligen. Jag orkar inte ens bry mig om mitt jobb står på spel (det första de gör i arabvärlden när de inte är nöjda med en är att ge en sparken och avsluta ens residensvisum); kan jag inte göra ett bra jobb på grund av en Direktör med napoleonkomplex på en annan avdelning, kan jag lika gärna sluta jobba här. Jag inser att det är en barnslig attityd, men hey, så blir det när man jobbar i en barnslig miljö.