You are currently browsing the monthly archive for april 2008.
… att skriva här egentligen, men en liten uppdatering blir det.
Vännerna från Norge är ju här och vi är mycket upptagna med att uppleva Dubai. Eller ja, på dagarna jobbar jag (har även varit på konferens i två dagar denna veckan) men på kvällarna har vi haft väldigt roligt. Det är fint att ha dem här.
Jag har inte sovit mer än 4h per natt på typ hela veckan, så jag är rätt trött idag, näst sista dagen på arbetsveckan. Dock är kvällen den enda vi inte har något planerat fram tills att vännerna åker, så jag får jobba över lite för att kompensera för konferensen jag var på tidigare i veckan, samt förhindra att jag jobbar över imorgon då vi ska ut och fira min och ena vännens födelsedag på hemlig ort (D har arrangerat). Min födelsedag är inte förrns nästa vecka, men då har ju vännerna åkt.
Sen blir det brunch på fredag och party samma kväll – ännu ett firande av min och min väns födelsedag. Jag och D har bjudit in ca 30 personer men jag tror inte vi blir mer än 20 på festen. Lite svårt att uppskatta egentligen eftersom vissa nog tar med sig några kompisar och vissa ställer in sista minuten eller inte dyker upp, men jag hoppas det går på ett ut. För att ha bott här i bara 6 månader (utan att känna en kotte) och dessutom bjuda de flesta bara tre dagar innan festen, vore 20 personer inte dumt alls. Och det blir ganska jämn fördelning över män och kvinnor, singlar och par.
För detta ändamål (och framtida njutning!) har jag och D rustat upp balkongen lite. Nu har vi ett balkongbord med fyra stolar, som passar perfekt i den runda delen av vår balkong/terass. De är inte möblerna vi allra helst ville ha, men möblerna som var finast kostade 10,000 dirhams (20,000kr!) och de vi köpte, som var acceptabla, kostade 575 dirhams… så det billiga alternativet blev det. Har köpt en finfin duk att ha över det hemska bordet, lite ljuslyktor och mysiga kuddar för att hotta upp det lite. Kanske slänger upp några bilder på det hela nästa vecka.
Nej, nu ska jag iväg till en trädgårdsaffär och köpa lite blommor till fönsterlådorna, och sedan hem för att softa lite med mina vänner och förhoppningsvis gå och lägga mig hyfsat tidigt. Jag kommer nog inte att skriva här igen förrns nästa vecka nån gång, men jag uppdaterar mobilbloggen lite då och då om ni är nyfikna på vad jag har för mig…
Det var hjärteskärande svårt att lämna ifrån mig Ollie imorse. Katteriet kom och hämtade henne hemifrån runt elva; jag fick åka hem från jobbet och förbereda genom att få in henne i hennes lilla resebox. Det gillades inte. När jag väl fick ner stackarn skrek hon och kunde inte ens sitta upp eftersom boxen var för liten. Måste köpa en ny. Usch. Ångest.
Men sen dess har katteriet ringt och berättat att Ollie funnti sig tillrätta och allt är bra. Det är skönt, men skälet till ångesten är ju inte att jag tror att hon inte ska ha det bra – de tar säkert väl hand om henne – utan att hon ju inte förstår varför hon måste bli nerklämd i en jobbig plastbox och dessutom förpassad till ett katteri i över en vecka.
Bless her.
Jag undrar verkligen om jag nånsin ska ha några barn med tanke på hur vansinnigt fäst jag blivit vid en liten kisse på bara några veckor, och vilken enorm separationsångest både jag och D har nu när kissen ska vara borta i en vecka.
Anyway. Det behöver jag ju som tur är inte bestämma här och nu.
Nu ska jag iväg till Geant i Ibn Battuta Mall och handla mat inför att vännerna anländer imorgon. Det har mailats in i sista stund om diverse grejer. Ska även hem och sanera lägenheten. Städerskan kom igår och hemmet är rent och fint, men eventuella katthår måste sugas bort och förgöras, så att Dr Johan ska slippa nysa och gråta sig igenom sin vistelse i Dubai.
Förresten, ingen iMac idag heller. ”Vi har inte fått några leveranser på 2,4ghz men vi har fått 2,0ghz, den kanske du vill ha?” Eh, nej. Jag beställde en 2,4ghz i eran butik för två veckor sedan – varför kan ni inte beställa samma sak från Apple och se till att de levererar den? ”I don’t know m’am, maybe it’ll arrive in another two weeks time”.
Jag orkar inte ens bli upprörd över hur ineffektiva säljarna är på att acceptera mina pengar. Min konversation med dem idag är typisk för många saker i Dubai. Här är nämligen alla butiksbiträden endast kroppar och funktioner för synes skull; de betalas ingen ordentlig lön, får ingen ordentlig träning inom sitt yrke och har inga befogenheter eller ”makt” att ge kunden det där lilla extra (eller som i mitt fall, det kunden beställt). Så det är ju ingen idé att bli arg på biträdet. Men det är ändå frustrerande; jag vill ha min dator NUUUU!
Minidramat med D löste sig. När jag kom hem vid halv åtta hade han insett sitt misstag och bad om ursäkt. Vi åkte till Ikea samma kväll och bytte benen, käkade middag och plockade upp lite småsaker som jag glömde dagen innan. Inga fler draman. Jag var nog lite tuff mot honom också. Det är ett fel hos mig; jag blir lätt väldigt fördömmande när jag är arg.Skrivbordet är nu på plats i extrarummet och jag spenderade gårdagkvällen med att möblera om, för att få plats med allt. Fick till det riktigt bra, tycker jag själv! Det är väldigt ”Ikea” men det får det vara med tanke på att vårt liv här i Dubai bara är tillfälligt.
Nu hoppas jag bara innerligt att min dator kommer imorgon som arrangerat. Jag kommer inte att kunna använda den så mycket med en gång då extrarummet är ockuperat i tio dagar från och med fredag morgon, då mina barndomsvänner anländer. Men jag kan iallafall få igång den och använda den att surfa med, innan jag får tid att installera allt på den ordentligt. Vore smidigt att slippa ha laptopen vid köksbordet permanent, särskilt när vi nu blir fyra personer i tio dagar framöver.
För övrigt såg jag en jättetunn liten kattunge som letade efter mat och kärlek utanför entréen till mitt kontor idag. Jag satt i ett möte och såg kissen genom fönstret. Det var hjärteslitande. Jag övertygade mig själv att inte gå ner och plocka upp kissen och ta med henne till en veterinär, men så fort jag gick tillbaks till mitt skrivbord tog lustarna över och jag sprang ut med en kollega, färdig att ta en taxi till närmsta veterinär.
Kissen hade dock försvunnit vid det laget. Tur var väl det, på sätt och vis. Min egen katt ska ju åka iväg en vecka imorgon p.g.a. kattallergikern Dr Johan – inte precis prima läge att ta sig an en krävande liten kattunge…
Åh, jag blir så trött.
Jag var på Ikea igår och lyckades frakta hem 1,5 kundvagn med varor (vi snackar nästan 10 asstora bärkassar) samt ett 160cm långt skrivbord alldeles själv via taxi. Jag tycker det var bra planerat & jobbat av mig och hade kanske tänkt mig att D skulle vara en smula tacksam över att han slapp åka till Ikea. Jag offrade ändå några arbetstimmar (gick tidigare) samt hela min söndagkväll på att ordna det (kom hem klockan nio).
Men nej då.
Idag kom jag nämligen på att jag köpt fel ben. Eller ja, fel och fel; jag har mätt om lite och benen som var 70cm och var föredragna men verkade korta, är bara 5cm lägre än höjden på mitt jobbskrivbord. Med andra ord är de inte alls för korta och är verkligen mycket snyggare än de jag köpte i slutändan. Eftersom jag inte packat upp de andra (högre) skrivbordsbenen ännu och de såldes separat till skrivbordet, tänkte jag åka till Ikea och byta dem. Borde vara enkelt eftersom jag vet att 70cm-benen finns i deras lager; jag klämde ju på dem igår.
D är ledig idag och jag tyckte det borde vara okej om vi åkte till Ikea tillsammans, då jag gjorde ”grovjobbet” igår helt själv. Vi behöver ju bara åka dit, knalla rätt in och byta benen (tar 10 minuter) och efteråt kunde vi äta middag och gå på bio i shoppingcentret som ligger vägg i vägg, som är nyöppnat och jättefräscht (jag upptäckte det igår); dessutom folktomt. Att gå ut och äta och gå på bio efteråt är ändå nåt vi brukar göra på måndagar när han är ledig och vi kan utnyttja bilen.
Jag fixade t.o.m. med chefen så att jag kunde gå tidigare från jobbet så vi skulle slippa sitta i rusningsköerna på Sheikh Zayed Road tillsammans med alla Sharjah-pendlare efter fem. Jag gjorde så för att slippa åka till Ikea ensam i veckan, då det skulle innebära att jag skulle vara tvungen att på nåt sätt släpa 15kg skrivbordsben ensam till kontoret, sen släpa dem till Ikea via en taxi och släpa nya 15kg ben hem igen, ensam.
Detta också under en vecka då jag redan har onsdag kväll uppbokad med en jobbgrej mellan 6-9, och behöver torsdag kväll till att lämna Ollie på katteriet och handla (via taxi) innan mina kompisar kommer (de landar på fredag morgon tjugo i åtta och jag ska – återigen – hämta dem med taxi). Jag behöver skaffa benen innan torsdag helst eftersom den nya datorn kommer då och vi har ingenstans att ha den om inte skrivbordet byggs ihop innan dess.
Men tror ni att mina planer – väl uttänkta, om jag får säga det själv – funkar? Nej, såklart de inte gör. Jag tror alltid att jag är rättvis och logisk innan jag involverar D; så fort han börjar motargumentera (vilket han alltid gör) går det åt pepparn direkt eftersom hans argument är så ologiska och opraktiska att jag fullständigt tappar all ork att debattera om eländet.
D säger först att planen är okej, för att sedan ringa mig 15 minuter innan han skulle kommit och hämtat mig och klaga på att han blir släpad till Ikea trots att han inte vill (det var ju därför jag frågade dig först, pucko – hur ska jag kunna veta att du inte vill när du svarar ”ja, det är okej”?), att vi kommer att fastna i rusningstrafiken, att detta är hans enda lediga dag, han är trött på att köra bil och så vidare.
Att jag går tidigare för att vi inte ska fastna i trafiken och att jag åkte till Ikea igår exakt samma tid utan att fastna, är inget argument som hjälper. Han slänger luren i örat på mig och jag bestämmer mig för att jobba över. Nu måste jag ju åka till Ikea imorgon; min enda chans då onsdag och torsdag kväll som sagt är uppbokade med saker jag inte kan ändra på.
Jag blir så ledsen och trött på D när sånt här händer. Han har liksom ingen känsla för att han också måste ge upp saker ibland för att vardagen ska funka; precis som när jag spenderar min fritid med att springa ärenden så att han ska slippa. Han har nån slags utopi-syn på sina lediga dagar. På hans lediga dagar ska han inte behöva göra några ”måsten”. Okej, visst sköter han typ disk och tvätt och sånt hemma, men han vägrar köra nånstans för att han gör det till och från jobbet 6 dagar i veckan annars.
Jag förstår att han inte vill göra det, vilket är varför jag åker och handlar efter jobbet eller på helger med taxi och försöker undvika be honom om skjuts på hans lediga dag. Jag gör även alla andra ärenden själv och via taxi, trots att de flesta gagnar oss båda. Det är kanske en gång per månad, max, som jag ber honom om hjälp eftersom jag varken har körkort eller bil själv (det ska det dock bli ändring på snart, fy fan att vara beroende av någon annan, vad det än gäller).
Dessutom använder han som argument att han redan varit i Karama, på Ibn Battuta Mall samt Mall of the Emirates idag och köpt kläder till sig själv, för att han ska slippa köra ännu mer. Så det är uppenbarligen helt okej att köra bil på sin ledig dag, så länge det gagnar endast honom och inte oss båda eller enbart mig?
Jag vet inte vad jag ska säga, men det känns ledsamt och besvikande att hans lediga tid prioriteras högre än min. Eller är det bara jag som läser in för mycket i det hela?
Nåja, nu kan han sitta därhemma och njuta av att slippa köra bil, ensam. Jag stannar kvar på kontoret och prickar av min att-göra-lista, så att jag kan åka iväg till Ikea imorgon efter jobbet (får ju gå tidigare för att undvika rusningstrafiken).
Själv är banne mig bäste dräng. Särskilt när det kommer till chauvinistiska, brittiska, bortskämda män. Får se om saker och ting blir bättre för honom om 6 månader när jag har eget körkort och egen bil. Slår vad om att hans manliga stolthet får sig en törn när jag inte längre behöver honom för någonting .
Jag skulle lätt kunna leva utan honom. Jag tjänar mer än honom och skulle enkelt kunna klara av existerande hyra, räkningar och i stort sett allt annat i livet på egen hand – jag sköter redan teknik, alla saker som görs hemma, finanserna, katten, min karriär osv. Undrar om det skulle funka likadant för honom? Vem ska koppla ihop hans hemmabiosystem och dator om jag inte är där; vem ska se till att räkningarna betalas i tid, att det finns mat i kylen och att köttfärsen är tinad innan vi ska börja laga spaghetti och köttfärssås? Kanske blir det så att det är han som kommer till mig och ber om hjälp istället? Det skulle vara intressant… sucker.
Tack förresten för era uppmuntrande mail och kommentarer ang. min chef. Skönt att veta att det inte bara är jag som tycker han är ett pucko. Att ni tycker samma sak ändrar ju ingenting men det känns åtminstone mycket, mycket bättre med lite medhåll och stöd!
Jag knallade in på hans kontor tidigare idag, när han yrkvaken stormade in efter att landat på Dubai flygplats från Kuala Lumpur klockan fem imorse. Kanske inte den bästa timingen men jag orkade inte sitta på allt elände.
”I’m not happy with the meeting last week” sa jag, och spände ögonen i honom.
Jag förklarade varför; att jag förväntat mig Direktörens reaktion samt att mötet inte skulle ge någon kreativ output, men att jag inte väntat mig att min egen chef skulle dra undan sitt stöd för mig mitt i mötet.
Han började, ganska förutsägbart, förklara att han inte alls dragit undan sitt stöd.
”I’m doing things the arabic way; I’m playing the political game. She’ll think we have ‘lost’, but behind the scenes I have convinced the CEO to send in KPMG and audit her procedures. He thinks they’re s*** as well”
Okej, men då kunde vi väl kommit överens om att detta var strategin att köra, istället för att han bestämmer något helt tvärtom med mig, samma morgon som mötet tog plats? Helt uppenbarligen bestämde han sig ju för att vända kappan efter vinden när mötet blev lite för tufft. Och det känns surt att han inte ens kan erkänna det utan låtsas som om det var hans strategi hela tiden. Jäkla svaga, vänsterprasslande skithögschef!
Han förklarade också att Direktören pratat med honom efter mötet, och hon hade sagt att hennes anställda är rädda för mig. Jag förstår inte varför; jag gör en poäng av att vara supernice mot dem för att understryka Direktören’s undermåliga ledarkunskaper (hon skriker och gapar åt allt och alla, om hon inte får som hon vill). Så jag sa till chefen att jag inte alls håller med. Och längre kom vi liksom inte.
Jag accepterar vad chefen säger, men jag håller inte med honom. Jag får dra mig själv, ”kicking & screaming”, till att gå med på Direktörens diktatorfasoner. Jag har inget annat val. Men jag ska göra mitt bästa att göra det med stoltheten i behåll. Jag är villig att kompromissa, men jag tänker inte krypa och kräla. Bästa strategin är nog att undvika henne.
Idag hade jag ännu ett möte med hennes underordnade samt mitt team. Det gick förvånansvärt bra, Direktören var inte där och jag gjorde mitt allra bästa att skämta lite med alla runt bordet för att skapa en avslappnad atmosfär. Jag var den enda där med chefstitel så jag kände lite ansvar för att ingen skulle känna sig personligt utpekad eller åsidosatt.
Jag lyckades också övertyga dem om att de måste dokumentera sina nya processer, så allt som allt var det ganska lyckat. Alla möten jag haft med dem är sådana; det är när Direktören är inblandad som allt går åt pepparn.
Jaja. Khalliwalli*.
* Ett nytt arabiskt uttryck som min kollega Abdulla lärt mig. Det betyder ordagrant nåt i stil med ”det kan gå åt helvete” men man använder det ungefär som ”whatever” eller ”jag orkar inte bry mig”. Uttallas med samma sje-ljud som ”sked”. Mycket användbart!
Efter veckan som gått hade jag en extremt långtråkig, men ack så välbehövlig helg. Jag spenderade den hemma tillsammans med Ollie i ett töcken av film, teve, tekoppar, sömn och surfning. Dock inte på min nya iMac – den kom som förutspått inte i torsdags utan ska komma nu på torsdag istället. Hoppas det blir så, jag längtar verkligen.
Men tillbaks till helgen – inte för att den är värd att notera, direkt. Jag skulle åkt till Ikea, men bestämde mig för att göra det nu i veckan istället. Jag skulle gått ner till stranden och solat lite, men orkade inte i fredags och sen var det mulet i lördags, så det blev inte av.
Jag gick därmed inte utanfor dörren på hela helgen, förutom en stund på balkongen då och då for att hänga tvätt, möblera om lite och inspektera livet som gick förbi utanför. Jag köpte inte ens mat; D och jag fick leva på det vi hade hemma – fast med goda grejer som färsk sparris i kylen och tigerräkor i frysen, var inte det så svårt heller.
Men det var faktiskt skönt och välbehövligt att ”kokonga” i ett par dagar. Nu på fredag anländer besökare i form av två barndomsvänner från Norge. Vi var ett litet gäng i högstadiet (ett snällt gäng, jag har aldrig mobbat nån!) och just dessa två vännerna gifte sig för några år sedan och jobbar nu som sjukgymnast resp. läkare i Drammen i Norge. Ska bli kul att träffa dem igen, alltid roligt med besök.
Snart kommer även min bror. Under helgen har vi snackat lite och lyckats boka ihop en resa till honom. Den 22 maj kommer han och stannar i ca två veckor. Det ska bli så mysigt och skönt att ha lillebror här. Kvalitetstid i två veckor för syster och bror är högst ovanligt! Det har vi nog inte haft sen han var femton och jag flyttade utomlands för att aldrig komma hem igen, annat än på flyktiga besök. Och under alla besök i London hängde alltid mamma eller pappa med – och familjen i all ära, men det ska bli kul att få hänga för oss själva lite också. Nu när han slutat sno min dagbok eller tipexa för alla tangenter på min skrivmaskin, kan man ju sätta sig ner och vara lugna och sansade tillsammans!
Annars har jag även lyckats boka in Ollie på ett katteri i någon vecka, när vännerna kommer hit. Doktor Johan är nämligen superallergisk mot katter, så jag får lämna bort Ollie medans han är här; det går inte annars. Det gör lite ont i hjärtat att lämna bort henne, men jag har valt katteriet med det bästa ryktet (och de högsta priserna..!) för att lindra det dåliga samvetet en smula. Hon får det säkert bra.
När mina norska vänners vistelse är över ska jag och D skaffa en katt till; en kattunge är det tänkt. Ollie är en extremt sällskaplig och kelen liten kisse (mycket mer än Findus, min numera avlidna svenska katt, som även hon var väldigt kelig och social) och jag tror att hon skulle acceptera och även dra nöje och nytta av en katt till sällskap. Att ha en eller två katter spelar ju inte nån jätteroll för oss som ägare, skillnaden i kostnad är ju marginell och katter är hyfsat lätta att sköta.
Till sist så ska jag åka till Ikea i eftermiddag. Balkongmöbler är ett måste med ännu fler besökare på g, och vi behöver lite annat smått och gott – krokar, nya handdukar och antagligen tretusen saker till som jag inte kommer att minnas eller ens veta om att jag behöver förrns jag ser det. Ska även kika lite på ett skrivbord att husera datorn på när den (förhoppningsvis) kommer på torsdag. Jag är inte ute efter något fenomenalt; jag har ju redan mitt drömskrivbord – ett gammalt skolskrivbord som just nu står i D’s föräldrars garage hemma i England. Vore dumt att skaffa ännu ett här ute som jag måste betala dyrt för att frakta hem. Lika bra att köpa billigt på Ikea och sälja/slänga när vi flyttar hem igen, vart det nu blir.
Nog med navelskådning! Nu ska jag jobba lite också!
Jag har tappat all respekt för min chef. I flera månader har vi tillsammans jobbat för att förbättra system och processer, men har hela tiden stött på motstånd från en viss avdelning. Det är den avdelningens direktör jag är osams med. Vi organiserade ett möte med samma direktör och hennes team, mitt team, jag samt min chef närvarande, för att diskutera vårt samarbete (som snarare kan defineras som ”motarbete”). Mötet tog plats igår. Min chef och jag har förberett oss sedan veckor tillbaka och även diskuterat vår strategi. Ämnet gäller något som jag och mitt team jobbar med dagligen, därför är det viktigt att det fungerar på smidigast möjliga sätt för alla parter.Direktören är släkt med företagets ägare, och även bästa vän med min chefs chef. Så hon har en hel del ”osynlig makt”. Ingen vågar säga emot henne eftersom hon har makten att kunna viska i de egentliga makthavarnas öron. Men jag har extremt svårt för att acceptera saker jag tycker är fel, så jag har – vilket antagligen inte är ett särskilt smart move karriarsmässigt för mig, men jag har slutat bry mig – faktiskt börjat kritisera henne.
Under mötet var hon sitt vanliga, ”mogna” jag. Ett av mina huvudproblem med hennes avdelning är att allt tar sån jäkla tid. De har sagt att de ska processa sin del av ett visst system inom 3-5 dagar. Min assistent satt uppe till över elva kvällen innan mötet och räknade ut ett average på hur lång tid de tar på sig för olika processer. Snittet på hur lång tid de sitter på dokument från det datum vi ger dem all information, ligger på mellan 18,7-21,8 arbetsdagar. Lägg till det att dokumenten efter det ska till mellan 4-8 personer för att godkännas, och vad som ska ta max 2 dagar tar helt plotsligt 1-2 månader att göra klart. Under tiden kan resten av min avdelning inte göra annat för att serva vara kunder än att rulla tummarna.
När jag berättade att vi räknat ut en snitt-tid för direktören var hennes svar ”men det är bara för att ditt team tar så lång tid på sig att svara på frågor”. Och det var det. Ingen diskussion, inga frågor. Min tanke bakom att presentera dessa fakta var faktiskt inte att peka finger utan att säga ”det här tar för lång tid, hur kan vi tillsammans se till att vi fixar detta snabbare?”. Jag är villig att gora vad som krävs, vare sig det har med hennes eller mitt teams arbetssätt att gora, men jag får aldrig nån tydlig forklaring. Men jag orkade inte ens nämna det, jag blev så trött på hennes attityd. Hade hon varit lite mognare hade jag bett henne om exempel på hur vi kan jobba snabbare för att underlätta för henne, men jag hade tappat all ork att debattera vid det laget.
Hon förklarade också att hon ”inte vill peka finger, men att jag inte har några problem med något annat team, bara ditt”. Okej. Det där var ju inte alls att peka finger. Och det beror förstås på att jag är helt dum i huvet? Jag har inte heller problem med någon annan avdelning eller person; säger inte det oss att problemet kanske ligger emellan oss? Men nej, så mogna kan vi inte vara. Nu ska vi leka i en sandlåda och kasta lerpajer på varann!
Ett annat stort problem jag har är att mitt team måste följa den här avdelningens processer. De finns dokumenterade på vårt intranät. Vi ser till att vi följer processen till punkt och pricka för att vi ska kunna nå slutresultat så fort som möjligt. Men avdelningen skickar hela tiden tillbaks våra papper och ber om mer information eller att vi producerar samma information i ett annat format, och så vidare. Det finns inget sätt för oss att undivka detta då inga önskningar om särskilda format eller listor över information som måste ges finns med i deras processdokument. Så de kan be oss om vad de vill, när de vill, trots att vi alltid följer deras process. Detta leder naturligtvis till en massa förseningar, vilket leder till att vi inte kan ge våra kunder service snabbt nog.
Jag tycker att hallå, det här är pappersexercis, varför ska våra kunder vara de som lider i slutändan, för att ni inte kan bestämma er för vad för information ni behöver, och ge oss klara och koncisa direktiv? Det sket Direktören också fullständigt i. ”Det är mycket välkänt inom vårat företag att process A fungerar på sätt B” var hennes svar. Jag undrade varför de inte kan inkludera dessa ”välkända processer” (som mina kollegor som jobbat här i 2,5 år aldrig hört talas om!) i deras processdokument på intranätet, så att vi kan undvika missförstånd? Det ville Direktören inte prata om utan viftade bort det som detaljer som hon inte har tid att disktuera med ett lowlife som mig.
Men vet ni vad det värsta av allt var? Min chef drog undan allt stöd för mig, mitt i mötet. Trots alla våra förberedelser, höll han med Direktören om allt. Jag satt där som Chef med två direktörer (kollegor) och en senior direktör (min chef) men ingen av dem stöttade mig eller försökte hjälpa mig när Direktören attackerade mig personligen. När Direktören klagade på att jag aldrig följer rätt process, och jag bad henne förklara vad rätt process är och vad jag gjort för fel, och direktören sa att ”det borde du veta” och vägrade skriva ner det på ett papper, tittade jag uppgivet på min chef. Vet ni vad han sa till henne? ”Vi ska aldrig mer följa fel process, det lovar jag dig” som om Direktören haft rätt och jag är helt dum i huvet som inte fattar något jag aldrig fått förklarat eller ens nämnt för mig! Hennes avdelning har aldrig berättat att vi gjort saker och ting fel – men ändå förväntar de sig att vi ska fatta det? Helt otroligt.
Direktören sa att från och med nu så kan vi inte heller skicka iväg dokument till hennes avdelning, som vi gör ca 10-20 gånger om dagen (det handlar om tillstånd för olika projekt). Från och med nu måste vi ringa dem först, läsa upp dokumentet och se till att vi har svarat på deras frågor i informationen vi skickar. Okej. Tror ni att de kommer att tänka på precis alla frågor de har rörande ett kontrakt värt 150 miljoner kronor, på rak arm sådär över telefon? Särskilt när de inte har en aning om hur vår industri fungerar, eftersom det är min avdelning som är experterna. Men vi tillåts liksom inte att vara det. Dessa krav är så fantasiskt ologiska och opraktiska att det kryper i mig bara jag tänker på det.
Hur mycket tid kommer min och hennes avdelning att slösa på detta? Är det inte lättare att vi skickar över informationen och de får ställa frågor (inom rimlig tid, inte efter 21 arbetsdagar!), eller att de ger oss en lista på typisk information de behöver, så att vi kan fixa det innan vi ens skickar iväg dokumenten? Nej då. Vi måste ringa och läsa upp alla dokument, som kan variera i längd från 2-150 sidor. I kid you not. Detta är vad människan vill och min chef tyckte helt plötsligt, mitt i mötet, att detta var en jättekäck idé.
Jag fattar fan inte vad som hände med min chefs hjärna. Uppenbarligen måste han ha fått lite smisk uppifrån och nu är även han rädd för att ifrågasätta Direktören, övernatt. Jag hade förväntat mig precis allt som Direktören kom ut med, men jag hade inte räknat med att min chef skulle svika mig. Så jävla ruttet att jag blev helt förstörd. Jag gick in i arkivrummet och grät i fem minuter efteråt. Kände mig väldigt barnslig men jag kunde inte hjälpa att tårarna brände bakom ögonlocken efter mötet. Jag kände mig så otroligt utsatt och ensam.
Det hade varit en annan grej om chefen hade sagt innan mötet att vi måste ändra strategi, vi har fått piskan uppifrån och måste gå med på vad hon säger eller köra lite ”bad cop/good cop”. Men att göra en 360 mitt i mötet, utan att jag blivit informerad först, är jävligt fegt. Han har använt mig som scapegoat. Gubbjävel. Tur för honom att han efter mötet flög till Kuala Lumpur.
Men på söndag är han tillbaks och då är det jag som sätter mig ner och frågar honom vad som hände egentligen. Jag orkar inte ens bry mig om mitt jobb står på spel (det första de gör i arabvärlden när de inte är nöjda med en är att ge en sparken och avsluta ens residensvisum); kan jag inte göra ett bra jobb på grund av en Direktör med napoleonkomplex på en annan avdelning, kan jag lika gärna sluta jobba här. Jag inser att det är en barnslig attityd, men hey, så blir det när man jobbar i en barnslig miljö.
Igår var jag och D och gymmade efter jobbet. Jag kom hem, drog på mig träningskläder och så knallade vi över till gymmet. Jag cyklade 11 miles (backprogram, nivå 10), svettades som en liten gris, och sen styrketränade vi innan vi duschade, drog på oss badkläderna och simmade i nån halvtimme också. Efter denna pärs gick vi hem och D lagade fajitas till oss.
Det var fantastiskt skönt att träna. Jag gillar att flåsa. Det är ju helt galet egentligen, att ha ett välutrustat gym till vårt förfogande som ingår i hyran och som dessutom har utsikt över havet och Burj Al Arab – och att inte använda det! Nej, nu måste jag verkligen röra på fläsket och se till att utnyttja mina möjligheter bättre. Mer träning ska det bli!
Jag och min kollega har precis återvänt från en shoppingtur på Geant i Ibn Battuta Mall. Jag är Kontraktschef och han Teknisk Chef. Vad gjorde vi i en mataffär hela eftermiddagen? Köpte ingredienser till företagets ägares nya kaffemeny, såklart!
Vi har köpt kartong efter kartong med ekologiskt kaffe, espressokaffe, sumatrakaffe, cappuchinotopping, mochatopping, lattetopping, varm chokladtopping, citronte, jasminte, earl grey-te, medicinskt franskt örtte, assamte, melon & honungste, kinesiskt long jin te, honungsbuske & citronörtste, roste, masala te, saffranste, morockanskt mintte – the list goes on… Vi hade världens största kundvagn överfull med perkulatorer och organiska sockerbitar; juicepressar och hel kanel, to name but a few…
Varför gjorde jag och min kollega detta? Tja, vår kontraktör hade schabblat bort beställningen och ingen av oss litade på någon annan att kunna skaffa allt. Och att riskera att leverera fel saker eller att det inte dyker upp i tid till mannen som sitter på Dubai’s regering och i stort sett kan göra vad han vill (förra veckan ryckte han ett visum för en kontraktor, som nu, en vecka senare, har lämnat landet), är liksom inte ett alternativ…
Och trots att det mest varit min kollega som organiserat allt åt ägaren (hur man som Teknisk Chef blir inblandad i att beställa fruktkorgar och dylikt åt ägarens sekreterare är en långtråkig historia som jag inte ska dra för er), sa jag åt honom i eftermiddag att om han körde så kunde jag hänga med. Kollegan har problem med sina ögon och kan inte se ordentligt så det var det bästa alternativet (han kan köra…knappt!).
Sammanlagt knallade vi omkring inne på Geant i över två timmar, jag dessutom i 10cm höga klackar. Jag bar en astung kartong säkert 500m i samma klackar och höll på att dö av frustration när vi inte kunde hitta rätt sorts ”sweet n’ low”. Min kollega fick ställa in ett möte under eftermiddagen och tillbaks till kontoret kom vi inte förrns klockan sju. Vi åkte härifrån klockan fyra.
Men är man en av de rikaste männen i världen som ska flytta in i sitt nya kontor imorrn, får man ju ställa upp. Eller?
I helgen åt jag inte bara frukost; jag shoppade också. Jag spenderade totalt fem timmar på Ibn Battuta med att i lugn takt browsa, dricka kaffe och shoppa. Jag gjorde en försäljare inne på Red Earth överlycklig när jag spenderade nästan 500 dirhams på nya produkter (”please come back again soon!”). Jag köpte lite nya jobböverdelar, två tröjor på rea, finfina nya solglasögon samt lite annat välbehövligt (…typ kattsand! Glamouröst!).
Solglasögonen är jag väldigt nöjd med. Hittills har jag haft ett par 35-kronors solglasögon från Indiska, ca 2 år gamla. Inte det bästa när det gäller att skydda ögonen. Eftersom man måste använda solglasögon dagligen härute kände jag att det var dags att köpa ett par ordentliga saker – se det som en investering, liksom. Så nu har jag ett par jättefina, och 100% UV-resistant, från Tom Fords 2008 kollektion. Modellen heter ”Whitney” och de är mörkbruna.
Jag har också bestämt mig för att köpa en ny dator. D och jag har, shopping till trots, sparat ihop en stor summa de senaste månaderna. 6 månader av hiskeligt dyr hyra ska förbetalas i April, och jag får inte min housing allowance av jobbet förrns i Juni. Häromdagen var jag på banken och satte in en massa kontanter (D får delar av sin lön i cash men har inget bankkonto ännu) redo inför hyresbetalningen, och tittade på saldot. Jag hade visst sparat ihop mycket mer än vad jag trodde!
Så nu har jag lite pengar över och jag tänker faktiskt spendera dem – inte allt, men ca 25% av överskottet har jag gett mig själv lov att köpa nåt för. Om två månader får jag ju min housing allowance, så då är vi tillbaka på ruta ett igen, så att säga. Man kan se det som att jag lånar pengar till mig själv att betala hyran med, vilket känns lite som att spara och spendera på samma gång. My kind of finance management!
Min inre nörd (japp, jag har inte bara en inre husmor och hemmfru utan även en Jolt Cola-drickande nörd inuti mig) har sedan flytten till Dubai deppat eftersom vi inte längre har någon ordentlig dator hemma. Vi använder en Toshiba-lapp som jag fått igenom jobbet, men det är verkligen inget kraftpaket och jag kan ju inte installera egen mjukvara eller göra nåt roligt med den, som att surfa som jag vill eller installera Sims 2.
Så nu tänker jag göra slag i saken och ta ett steg över på ”the dark side” – jag ska köpa mig en Mac! Var och kikade i Apple-butiken igår och var väldigt exalterad över tanken på att skaffa en. Jag gör nog så att jag skaffar en iMac (stationär) först och förhoppningsvis en laptop (antagligen en MacBook eller kanske, kanske Macbook Air) om några månader. Jag ska också köpa en router och ordna trådlöst hemma, så att vi slipper joxa med en massa sladdar etc. (som just nu går tvärsöver köksbordet dessutom, jättesmidigt).
På torsdag är det meningen att jag ska hämta underverket från Apple-butiken och ta med det hem. Jag kan knappt bärga mig!
Senaste kommentarer