Time goes by

Nyheterna på arbetet i torsdags var en enda stor besvikelse. Mötet på eftermiddagen med personalavdelningen innefattade inte några nyheter om “the merger” eller andra spännande saker, utan ett erbjudande om att hjälpa till på ett av våra stora projekt som håller på att gå lite snett, på helgerna, mot övertidsersättning. Det låter kanske positivt, men för ett team som förlorat 60% av sina medarbetare, med en arbetsbörda som vuxit med kanske 200% under samma period, var det inte så där jättespännande. Vi arbetar redan på helger, remember – gratis!

Min chef drog ut på lidandet angående vad han skulle med kontraktschefen till in i det allra sista, till slut visade det sig att han vill ha en till kontraktschef till samma projekt som de behöver extra hjälp till. Jag var, och är, jättebesviken. Loppet är väl inte slut än men jag funderar starkt på att skita i att ens nå i mål, eftersom jag inte har nån aning om vart målet är eller om jag ens är kvalificerad att nå dit i min chefs ögon. Nåja, jag fortsätter väl att “bide my time” tills jag hittar nåt bättre eller tills min chef bestämmer sig för att belöna mitt hårda arbete. Eller kanske tills grisar flyger i skyn.

Mitt liv som ensam hemma är än så länge helt okej (D är just nu i Göteborg och dricker öl & käkar pizza med min bror och far, alternativt besöker min farmor och får äta hallon och jordgubbar från hennes trädgård. Nej då, jag är inte alls mörkgron av avund.). Som sagt blir det ju inte så stor skillnad på mitt normala liv vs. tre veckor utan D, för vi har ju ändå ingen ledig tid ihop. Men lite annorlunda är det.

Jag har på grund av vår pissdåliga hyresagentur i England som inte kan få ihop hyreskontrakt, hyror och annat (jo, hyresgästen är kvar men än så länge har agenturen suttit på hyran i nästan tre veckor och skickar irriterade mail om papper jag måste skriva på, utan att svara på ett enda av mina mail där jag frågar VILKA PAPPER eftersom jag skrivit på, scannat och mailat tillbaks allt de bett om) inte kunnat gå ut och shoppa och roa mig som jag tänkt.

Däremot har jag målat två små tavlor (det var verkligen mumma för själen!)- tafatta försök då jag inte hade rätt penslar för att få till detaljen och inte tillräckligt mycket vit färg – och jag har druckit te, kollat på filmer och serier som jag gillar men inte D (typ hela min Charles Dickens-box, jag älskar kostymdrama!) och pratat med nära och kära hemma.

Nästa helg har jag bokat tid hos frisören, som jag inte varit hos sen i februari. Japp, gott folk, mitt hår har växt och frodats i en oresonlig, ofärgad röra i snart ett halvår. Det ni. Det ser, för att uttrycka mig helt ärligt, för jävligt ut. Dessvärre kunde de inte få ihop min “colourist” och “stylist”, som det så käckt heter, på samma dag så i helgen ska jag bara färga det. Mitt hår är av relativt god kvalitet och ganska oljigt, så jag behöver oftast inte klippa det så ofta. Jag prioriterar färgningen nu och så får jag väl klippa det följande helg eller nåt.

Men nog om mina vardagsbestyr, nu ska jag hänga en tvätt, leka lite med katterna och sen göra mig en kopp the och slänga upp några skopor Chunky Monkey framför “Atonement” med Kiera Knightley, som jag inte sett. Efter det ska jag hoppa i säng och drömma sött tills imorgon då det är dags för en ny arbetsvecka. Njut av er söndag!

I bloody hope it’s good news

Äntligen har det börjat lossna lite på jobbfronten

Igår kväll fick jag ett samtal från chefen. Han vill att jag ska rekrytera en Kontraktschef åt honom. Inom Fastighetsförvaltning. På vårt företag. I Dubai. “Men det är ju min roll?” sa jag. Han undrade om jag var orolig. Eh… ja, det är klart jag är! Han sa att jag inte borde oroa mig och att det kanske kommer att ske förändringar, och att han behöver rekrytera en ny Kontraktschef.

“Jag vill att de ska vara som du – tuffa, bra på att förhandla, direkta och självständiga“ sa han. Det tog jag som en komplimang! Han behövde CV’s från lämpliga kandidater senast nästa dag.

Så igår skickade jag ut ett massmail till min nätverksgrupp samt några vänner och bekanta här i Dubai, och jag fick ett hyfsat gensvar. Jag skrev inte ut titeln på jobbet och inte heller arbetsgivaren, men jag fick trots det en del kommentarer tillbaks som “jaså, så du ska vidare i karriären” så det var många som glissade rätt.

…tror jag! För min chef vägrar berätta vad som ska hända mig. Jag tycker det är orättvist faktiskt, han kan väl ge mig cred nog att berätta vad som är i görningen men bara lägga till att det kanske inte blir av eller att det kanske ändras innan det genomförs och så vidare. Jag är ju en vuxen människa och inser väl själv att man inte kan ta allt som ett löfte! Men jag förtjänar att veta vad som händer, det tycker jag faktiskt.

Jag tror inte att han kommer att sparka mig, trots att han är ganska konstig så är han inte ond. Jag tror inte han skulle förödmjuka mig till den grad att jag får leta rätt på min egen ersättare, innan jag ens får veta att jag får sparken. Det KAN hända, men det är inte troligt.

Jag tror istället att jag antingen kommer att bli befodrad till en “översiktsposition” som innefattar ansvar för mitt företags alla dotterbolag (just nu jobbar jag officiellt bara för “huvudbolaget” men ger stöd åt diverse dotterbolag lite inofficiellt), eller så kommer jag att bli “sidsvept” till ett annat dotterbolag.

Jag har ju blivit efterfrågad av Generaldirektören för ett av våra dotterbolag (det där drömjobbet jag skrev om för ett tag sen) som min chef satte stopp för. Kanske blir det så att jag trots allt flyttar dit, eller kanske till ett annat dotterbolag. Vem vet.

Mitt företag håller dessutom på med en “merger“ med ett stort fastighetskonglomerat här i Dubai. Mergern ska vara klar om fyra månader. Det innebär att mitt företag ska sluka upp ca 1,000 anställda och naturligtvis måste ju organisationen omstruktureras en del för att det ska funka. Jag har inte oroats av den nyheten direkt, mitt företag är ju “best in business“ så hur det än blir lär vi vara de sista som får gå, om det blir några uppsägningar menar jag.

Jag har iallafall valt att ta allt detta som något positivt – jag gillar ju förändring – och har bestämt mig för att gilla läget oavsett om jag blir befodrad eller ej. Det som sker kanske helt enkelt är att jag bara får nya arbetsuppgifter utan löneökning eller ny titel, men nya grejer att göra är ju faktiskt rätt kul när man tänker efter.

Imorgon har vår avdelning och vår systeravdelning blivit kallade till ett jättemöte med personalavdelningen. Det måste ju vara knutet till vad som händer med min position, på något sätt.

Det är rätt uppenbart att det är en omstrukturering som pågår… det jag undrar är mest vad det innebär för mig.

Imorgon eftermiddag lär jag veta. Håll tummarna, snälla!

I miss you!

Jag har dragit mig lite för att skriva det här, för det känns som om jag kommer att förlora den lilla cred jag har bland mina singel-vänner, men så har jag ju en obotlig och oförklarlig drift att vara ärlig och rättfram i den här bloggen, så jag tänker inte hymla med mina bekymmer längre!

 

Jag är helt totalt, otroligt, tröstlöst jättedeppig för att D inte är här. Jag vet – det är töntigt, osjälvständigt, barnsligt, omoget, tröttsamt och en hel del annat. Men så är det. Jag är 28 år gammal och är hängig för att D inte kommer hem varje kväll. Jag är van vid att komma hem till bara katterna efter jobbet, jag är van vid att fara omkring och fixa med städning, tvättning etc. själv, jag är van vid att äta middag själv och roa mig själv – men jag är inte van vid att han inte kommer hem och att vi inte sover ihop.

 

Jag, som alltid stoltserat med att vara självständig och “minsann inte beroende av en man”, är väl (som tur är) ännu inte beroende av honom ekonomiskt eller praktiskt (jag hanterar minsann slagborren på egen hand), men jag har sedan den 1 juli då han åkte upptäckt att jag är emotionellt beroende av honom, BIG TIME.

Det har väl inte hjälpt heller att jag gått igenom typ mitt livs värsta svacka väldigt nyss och att vi dessutom hade det jättebra precis innan han åkte – det skapade inte precis ett bra startläge att “lämnas” i ett sårbart tillstånd. Hade jag varit mitt vanliga kavata jag och vi småbråkat lite innan han åkt, ja då hade det nog varit andra bullar.

Och sen har jag varit sjuk när han varit borta också, vilket bidrog ännu mer till deppigheten. Det är ju aldrig roligt att vara sjuk själv.

Jag kan riktigt höra S’ röst i huvudet. “ja, nu vet du hur vi singel-brudar har det JÄMT”,och visst har hon rätt. Det brukade hon säga när jag till exempel skulle hälsa på hemma hos henne i Queens Park i London, där hon bodde längst upp i ett hus med en mycket snäv och vinglig trappa. Jag släpade alltid väskor och baggage upp för trappan (jag kom ju från landet där mitt och D’s hus låg) högljutt klagandes på att det inte fanns nån bärhjälp i form av en man (läs D) som man kunde lura att dra upp skiten.

Så fort det yttrades snäste S meningen ovan, “ja, nu vet du hur vi singel-brudar har det JÄMT! Det är minsann ingen som hjälper oss upp för trappan med grejer, NÅNSIN! Vi får ALLTID göra allt själva!” Det var lite därför jag inte riktigt ville erkänna att jag verkligen inte kan bärga mig tills han kommer hem, och att jag känner mig halv utan honom – det är så….pinsamt. Och o-kreddigt.

Det är dessutom lite ironiskt eftersom vårt liv tillsammans inte direkt är “life on the edge” – en kväll för mig själv framför teven ser ut ungefär likadant som en kväll med D framför teven. Men så är det väl – the heart grows fonder….

Sen läste jag underbara göteborgaren Jonas blogg (den världsberömda reklamaren och fantastiska fotografen som skriver alldeles underbart – ja, det finns bara ett ord för hans sätt att skriva och det är ett engelskt ord, “poignant”), där han beskrev tomheten då hans sambo och två små söner åkt hem till Sverige en månad innan honom, och han skulle tillbringa en månad hemma i Oz utan dem, med följande ord:

“Jag hade bytt all världens stillhet mot lite barnaskrik, en kastad tomat eller ett par fiskpinnar i dvd-spelaren.”

– och då insåg jag att det inte är töntigt att sakna sin familj, det är naturligt och helt på sin plats! För det är ju faktiskt vad D är efter tio år ihop – familj (dock petar han inga fiskpinnar i dvd-spelaren, tack o lov, men äter dem gärna mellan ett par skivor toast med lite vinäger och salt).

Så där har ni det – den tuffa Epo är deppig för att hon är utan sin sambo i tre veckor (one down…two to go!).

Patetiskt? – kanske. Men kärlek är det iallafall

Ensam hemma

Lille Casper har nu blivit opererad och har inte längre några testiklar, stackarn. Han repade sig efter operationen väldigt bra. Han var väl lite dozy när han väl kom hem, men så fort medicinerna försvunnit ur hans system var han redo att äta, busa och springa omkring som han brukar göra. Jag har inte märkt nån jätteskillnad i hans beteende, men det kan tydligen ta nån vecka eller så innan hormonerna försvinner ur systemet.

D åkte till England på semester i onsdags morse. Jag tog ledigt på tisdagen för att vi skulle få lite extra tid ihop samt kunna göra lite ärenden. Vi hade en jättemysig dag ihop, så synd att vi inte har några lediga dagar tillsammans i vardagen. Saknar att spendera tid tillsammans.

Men nu är han alltså i England och jag är ensam hemma med katterna. Dels så trivs jag med att vara för mig själv, och dels så har vi ju som sagt inga lediga dagar ihop ändå, så jag är van vid att roa mig på egen hand. Men det är inte roligt att sova utan honom. Jag kan inte somna lika lätt som när han ligger på andra sidan sängen och snusar. Saknar honom.

Nu i veckan ska han dessutom åka till Göteborg och hälsa på min familj, utan mig. Jag är inte lite avundsjuk.

Just nu är jag så fantastiskt trött på Dubai och allt som har med Dubai att göra. Jag vill verkligen flytta hem till Sverige igen. Men, som jag redan konstaterat hundratusen gånger så går det ju inte, jag måste vara kvar här ett tag till. Men jag längtar verkligen till den dagen då jag får ett jobb och kan börja organisera flytten hem. Cannot wait.

Tills dess så ska jag arbeta hårt och försöka tjäna pengar till att skapa en bra framtid i Sverige med. Och jag ska ta en superlång semester i augusti och spendera kvalitetstid med min familj. Så det så.

Alla kan inte vara superpatriotiska…

Mitt företag håller ju på att bygga världens högsta byggnad (den är redan världens högsta, men den är inte riktigt klar ännu). Just nu hjälper jag expert-teamet som ska skota byggnaden att köpa in tjänster och service. Upphandligen för teknisk service är nästan klar (den ska lämnas in om några veckor) och städning och säkerhet är de nästa stora tjänsterna som ska upphandlas.

Jag håller just nu på att få ihop upphandlingsdokumenten till observatoriet som vi ska ha på 124:e våningen. Det är kul, jag har aldrig skrivit upphandlingar för biljettsystem, stjärnkikningsteleskop och hemliga attraktioner förut. Jag vet att jag är partisk men tornet är verkligen kolossalt spännande att jobba för och kommer att bli något i världsklass, den saken är mer än säker. Min industri är ju fastigheter så jag kanske är lite arbetsskadad, men även på en personlig nivå tycker jag det ska bli jättespännande när tornet äntligen öppnar.

Direktören för observatoriet har ett jättesvenskt namn, ungefär som “Gustav Bergholm”, det kan liksom inte vara annat än svenskt (jag skriver inte ut hans riktiga namn, man vet ju aldrig vilka nutjobs som kanske läser här!). Han tog kontakt med mig via mail och jag såg fram emot vårt första möte nån gång förra veckan, då han klart och tydligt var jättesvensk.

Jag blev faktiskt lite besviken när vi sågs och det visade sig att han är andra generationens amerikasvensk, född i Kanada och uppvuxen i Chicago. Han pratar inte ett ord svenska och har ingen kontakt med familj i Sverige – han var inte ens säker på om han hade någon. Hans farfar var från Norrbotten och utvandrade till Amerika där han blev snickare i en guldgruva i Colorado, innan han flyttade vidare till Kanada.

Det kändes lite sorgligt att karln inte tagit bättre hand om sitt arv och inte ens kunde uttala sitt efternamn ordentligt. Han hade varit i Sverige nån gång på 70-talet men hade inga planer på att åka dit igen. Han var en snäll och vänlig man med pigga ekorreögon, men det var som sagt en besvikelse att han inte var mer exalterad över sin svenska bakgrund. Nåja. Alla kan ju inte vara superpatriotiska som jag!

Tandis, shopping och kissar

Jag har haft tandvärk länge i överkäken, men har inte kunnat gå till tandläkaren av olika orsaker. I onsdags kväll hade jag dock så ont att jag grät av smärta, och smärtan strålade dessutom ut i käken och upp i kindbenet och jag kunde inte sova. Hela min vänstra ansiktshalva var uppsvullen också. Så i torsdags, en helg innan lön, gick jag till tandläkaren. Det fick bli en ny mottagning då de bytt försäkringsbolag på jobbet och min gamla tandläkare täcks inte av den nya försäkringen.

Jag gick till North Carolina Dental Practice som ligger i Dubai Healthcare City i Oud Mehta (om någon av er letar efter en bra tandläkare i Dubai). Tandläkaren där är utexaminerad från Harvard, vilket kändes tryggt. Han var supertrevlig och mottagningen väldigt fräsch och modern. Förutom att han gjorde en rotkanalsfyllning utan att det ens kändes obekvämt, snackade vi om lösningar för de två mjölktänder jag fortfarande har kvar vid 28 års ålder (det kommer bli dyrt, fick ett kostnadsförslag på ca 30,000kr) samt mina visdomständer.

Jag har alla fyra visdomständer fullt utvuxna och min tidigare tandläkare rådde mig att ta ut dem då de tryckte på framtänderna och riskerade att mina andra tänder skulle bli “förvridna”. Men Harvard-tandisen sa att det inte alls behövs, “there are other ways for dentists to earn money, in my opinion” sa han bara.

I England måste man vara registrerad hos en tandläkare för att få lov att använda dem. Men de har de inte tillräckligt många tandläkare på NHS (statliga systemet) för att kunna ta emot nya registrationer, så det är jättesvårt att få tag i tandläkarvård, och privatvården är hysteriskt dyr. Så under de åren jag bodde i England gick jag fortfarande till tandläkaren i Olskroken hemma i Göteborg. Det blev ju inte så jätteofta så jag känner att jag åsidosatt tandhälsan vilket ju inte är bra alls.

Jag var så nöjd med min behandling hos Harvard-tandisen (och det faktum att 80% av kostnaden täcktes av försäkringen) att jag gick tillbaks dit på fredag morgon för att få en professionell “teeth-clean”, något jag inte gjort på säkert 7 år. Välbehövt, med andra ord. Det kostade nästan 900kr och täcktes inte av försäkringen, med vad fan, jag ser det som en investering!

Harvard-tandisen berömde mig iallafall för min tandhälsa och sa att jag har väldigt fina tänder för att vara 28 år gammal, och god munhygien. Det kändes jättebra att få höra. Han talade även gott om svensk tandvård och sa att han arbetat med många svenska forskare under sin professur på Harvard, vilket jag också blev stolt över, av någon underlig anledning.

Det känns bra att ha fått iordning på tänderna! Nu har jag dock en ihålig tand i ena käken, som inte kan fyllas/täckas helt förrns om ca 3 veckor. Men det är okej. Det gör åtminstone inte ont längre, mer än att jag är lite öm i kindbenet.

Efter tandis åkte jag till Wafi Centre, ett köpcentrum som ligger runt hörnet från mottagningen, som jag inte besökt förut. Det är byggt i egyptisk stil och ligger jämte ett hotell som ser ut som en pyramid. Very Dubai… Eftersom jag var där hyfsat tidigt på morgonen (i Dubai går folk knappt utomhus innan lunch, köpcentrumen är som mest busy mellan typ 19-24) var det knappt en människa på hela köpcentrumet, så jag kunde strosa runt med mina rena tänder och äta lunch i lugn och ro. 

Köpte ett par fantastiska svarta byxor, de är så perfekta att jag funderar på att köpa ett par till exakt likadana att ha att byta med. De är höga i midjan, plattar till magen, är lagom långa (jag är tjock och lång, svårt att få tag i byxor då, antingen är de breda & korta eller långa & smala), snygga veck på och helt supersköna att ha på sig (som mysbyxor ungefär).

Ni kanske undrar vad jag ska med ett par svarta byxor till här ute i hettan, men faktum är ju att jag spenderar större delen av min tid på ett luftkonditionerat kontor där svarta byxor blir väl använda.

Köpte också en vit tunika med snyggt origami-mönster på bröstet, en rosa top till jobbet, en perfekt “boyfriend-cardi” i gråmelerad cashmere och en jättefin, broderad blommig top som påminner mig om Dalarna. Känner mig helnöjd, hittade verkligen saker som jag tror blir väl använda och älskade! Eftersom jag inte haft råd att shoppa på så länge har jag verkligen tänkt på vad jag behöver också, då känns det extra roligt att köpa några saker eftersom det inte är något slöseri utan saker man verkligen behöver.

I helgen hade jag och D nåt så ovanligt som en ledig dag ihop under lördagen. Vi åt en jättelång frukost och satt och diskuterade livet över svenskt kaffe och dagstidningar, sen var vi duktiga och städade, tvättade och åkte och handlade. Vi har inte handlat ordentligt på säkert en månad så kvittot var på nästan 2,500kr – men då hade vi köpt ett nytt strykjärn också samt mycket basgrejer. ALLT var slut hemma.

Vi köpte en ny kattlåda och lite nya kattleksaker också, och åkte hem och lagade en engelsk roast dinner och slappade tillsammans. En jättemysig dag faktiskt, trots att vi mest var praktiska. Jag somnade på soffan en stund medans jag läste en tidning och D lagade mat, och vaknade av att Casper låg på min mage och sov, Ollie låg draperad över mina ben och D pussade mig på pannan. Fantastiskt sätt att vakna på!

Idag har vi varit med katterna hos veterinären på morgonen. Ollie skulle bara vaccineras och kollas över, men Casper får stanna där hela dagen då han ska steriliseras idag, lilla gubben. Jag och D känner oss hemskt elaka som utsätter honom för en operation och en hel dag i bur hos veterinären, men vi försöker intala oss att det är för hans bästa, vilket det ju är.

Så ja, det var min helg det. Just nu jobbar jag och längtar tills jag kan åka iväg och hämta Casper hos veterinären. Han har inte fått äta sen igår, stackarn, så ikväll ska han få festmat och bli ompysslad, lilla sötkatt.

Over and out!

Tillbaka

Hoppas ni haft en fin midsommar.

Tack för responsen under min period av tystnad – det kändes gott att få så fina och uppmuntrande ord. Jag må inte ha “Sveriges största blogg” men jag har något som är ännu bättre – läsare som verkar tycka om mig!

Tystnaden har kommit på grund av alla extrema händelser i mitt liv på senaste. Frasen “det är mycket nu” har varit vältummad, kan man lugnt säga. Individuella saker kan man ta itu med, men när allt liksom händer på en gång eller i tätt följd, kan det bli svårt att handskas med. I mitt fall kändes det som om den enda lösningen var att skala ner och fokusera mer på det absolut kritiska.

Under de senaste månaderna har jag blivit hotad av nedskärningar på jobbet, fått en 20% lönesänkning (över natt, retroaktiv också), varit på väg att flytta, förhandlat med hyresvärden om hyressänkning, skrivit två tentor och två projekt till universitetet, fyllt 28, fått besök av mamma, pappa, faster, bror och kusin, jobbat dag och natt, haft ekonomiska problem, haft en hyresgäst i England som rymde och inte betalade hyran i tid, inte haft råd att göra nåt annat än att hålla mig, D och katterna vid liv, haft en toalett som gått sönder tre gånger, varit utan teve och telefon i två veckor, fått kravbrev från CSN för ett gammalt studielån som jag redan betalt, mitt pass har gått sönder och ambassaden har sjabblat bort det nya, mitt bankkort fungerar inte och min bank drog in min “overdraft facility” över natt på grund av vem min arbetsgivare är, min chef har sett till att jag inte får mitt drömjobb som jag blivit personligen efterfrågad för, jag har fått semester indragen och så vidare…

Vissa saker är ju inte särskilt hemska, tvärtom så har ju t.ex. besöken varit jätteroliga, men som sagt, när allt annat jobbigt händer på en gång så blir det slut dags att säga stopp. Jag försöker verkligen ha en positiv inställning till livet men på senaste har det inte varit lätt. När man redan känner sig låg blir det ju dessutom ännu svårare att handskas med nya saker som händer.

Nu känns det lite bättre. Jag har bara två dagar kvar innan våra ekonomiska bekymmer är över (för den här gången!), vi har betalt hyran, hittat en ny hyresgäst i England och att spendera tid med min familj under de senaste månaderna har varit mumma. Särskilt den senaste månaden då min lillebror bott här, det har verkligen varit super. Vi har inte spenderat så lång tid tillsammans sen han var femton och jag arton (jag flyttade ju till England tre månader efter min 18:e födelsedag, för att aldrig komma hem igen annat än på besök) och på den tiden hade vi inte direkt nån kvalitetstid ihop utan jag gjorde min grej och han sin, på grund av ålderskskillnaden antar jag.

Men nu är det andra bullar. Jag älskar min bror så mycket, han har verkligen blivit en fantastisk vuxen människa som jag respekterar och beundrar om vartannat. Det var underhållande att väckas klockan fyra på morgonen av att lillebror kommer intrillandes genom dörren med en gapskrattande flygvärdinna, och även när han – i brist på annat att göra – sippat Dry Martinis på vår balkong sen fyra på eftermiddagen och dök upp helt askalas till mataffären där vi skulle ses och handla när jag slutade jobbet ca klockan sju. Men samtidigt fick vi ihop mycket umgänge och många sköna samtal så ja, det var verkligen mumma för själen!

Nu är det dock tyst och mycket lugnt hemma, och tystare lär det bli då jag och D ska semestera isär i år. Han åker iväg till England i tre veckor den 1 juli. Nej, vi ska inte semestra isär för att det är nån slags kris eller för att vi inte tål varann. Det är ett rent praktiskt arrangemang då ingen av oss hade hjärta att lämna in våra katter på katteriet så länge. En vecka eller två går väl an, men mer än tre veckor känns lite väl länge.

Så jag stannar nu hemma i Dubai ensam med katterna, medans D åker hem till London och hänger med sin familj och sina vänner. Han funderar på att ta en kortis i Göteborg också och hänga med min familj – det vore kul tycker jag! Lika bra han vänjer sig vid att vara där utan mig då vi förhoppningsvis bosätter oss i Götet permanent om några år.

Sen nån gång i Augusti åker jag hem till Sverige, och D stannar hemma i Dubai med katterna. Jag ska förhoppningsvis åka hem i tre veckor och eventuellt kombinera hemresan med en weekend i Barcelona. Skulle vilja klämma in London också men vet inte om jag hinner det. Något Dublin blir det inte då fina S redan har flyttat hem till Götet vid det laget – hoppas på kvalitetstid i vår gemensamma, vackra hemstad istället!

Det är ju tråkigt på sätt och vis att inte få tid ihop med D (vi har ju inte en enda dag ledig tillsammans i vardagen, då han jobbar helger) men samtidigt ska det bli skönt att vara i Sverige utan honom. Utan D blir det med tid för mig att slappa och kolla på svensk film och teve och jag kan bekymmersfritt prata svenska och bara göra ingenting ihop med alla nära och kära. Jag och lillebror kan ha maratonsessioner med Lara Croft utan att D sitter och sucker i ett hörn – såna grejer.

När D är med blir det lite mer aktivitetsbaserat och vi bränner alltid mer pengar på restaurangbesök och sånt när vi är nånstans ihop. Så jag ser min “ensamma” semester som en chans att få koppla av ordentligt och spendera kvalitetstid med alla jag håller av, utan att bränna så mycket pengar – det ska bli jätteskönt!

Dock är den resan ju två månader borta. Det känns inte så jättelångt bort faktiskt, för jag vet hur snabbt tiden kommer att gå. Jag har stora planer för hur jag ska spendera tiden då D är i England (måla stora och dramatiska tavlor, uppdatera min garderob, gå till frisören/massören/ansiktsterapeuten, titta på massvis av chickflicks/dokumentärer samt spela PS2 och äta skumma saker till middag!) och när han kommer tillbaks är det bara ett par veckor kvar till min egen resa. Det är verkligen en hägring där borta på horisonten.

Bonusen är ju också att när jag kommer hem från min semester anländer jag mitt i Ramadan, som är en rätt slapp månad då större delen av befolkningen inte är på kontoret. Den avslutas med Eid al Fitr som innebär tre dagars ledighet, då jag och D eventuellt åker iväg nånstans tillsammans. Efter det räknar jag med många besök av nära och kära igen innan det är dags för julsemester och ett nytt år med nya äventyr! Jag ser fram emot 2010, året då jag förhoppningsvis blir klar med min masters och även gifter mig.

Hoppas ni som fortfarande hittar hit väljer att fortsätta följa mig. Välkommna tillbaka!

Inget roligt

Näe, inget är speciellt roligt just nu. Lillebror är här vilket är trevligt men annars är allting bara tråkigt och jobbigt. Hoppas det blir ändring på det snart. Tills dess lägger jag bloggen på is.

Mot nya tider

Det har varit mycket på senaste. Och det har inte bara gällt jobbet (som det brukar) utan alla fronter. Visst har det varit mycket på jobbet (mycket draman och politiska spel också, vilket alltid kräver mycket kraft då det inte faller mig naturligt), men också krångligt med det ekonomiska (alla som nånsin behövt betala 6 månaders hyra i förväg på en 20% lägre lön i en av världens dyraste städer, och samtidigt betala huslån i England samt universitetsavgifter på typ 30,000kr vet vad jag menar!) samt mellan mig och D och lite annat.

Den ekonomiska härvan är inte helt över men hyran är iallafall betald och huslånet likaså, vilket underlättar. Alltid skönt att veta att man har nånstans att bo! Om en månad eller så kommer min ekonomi förhoppningsvis “hinna ifatt sig själv” (har lite utbetalningar att inkassera) och jag ser fram emot att kunna boka en resa hem till Sverige samt kanske shoppa en smula. Har ett fantastiskt shoppingsug, har inte shoppat på månader! (“stackars mig” – jag vet hur patetiskt det låter, men jag hymlar och hycklar åtminstone inte med mina patetiska lustar!)

En sväng på H&M eller några billiga smycken skulle räcka. Kanske en sväng på nyöppnade Galleries Lafayette också, mitt favoritvaruhus i Paris som nyligen öppnade portarna för en filial här i Dubai. De brukar har mycket roliga smycken och accessoarer, ofta för en billig penning.

Jag och D är inte världens starkaste par när det blir tufft på olika fronter, vilket i sig har gett skäl till många långa funderingar och tankar kring om det verkligen är rätt. Problem upphör ju aldrig att existera i ens liv, när några försvunnit kommer det ett nytt gäng. Så mina funderingar har kretsat kring om D verkligen är rätt man att dela mitt liv med – är vi bra för varandra när det krisar, är det vi som ska stötta varann igenom livet?

Jag har inte riktigt löst den gåtan ännu. Vi älskar varandra mycket men jag har svårt att känna det där “självklara” ibland. Samtidigt så vet jag att många ger upp för lätt och att man måste arbeta på fin kärlek… det är en lång och svår frågeställning!

På jobbet vet jag knappt om jag ska komma eller gå, ena stunden verkar det där drömjobbet på ett dotterbolag komma allt närmre, för att nästa dag verka väldigt långt bort på horisonten, medans något annat spännande istället dyker upp.

Jag tror mig iallafall ha förtjänat min chefs förtroende nu. I början (när han tog över efter min förra chef vid årskiftet) handlade våra konversationer mycket om att han minsann räknat ut att jag sökte andra jobb (vilket jag inte gjorde) – nu är han lite coolare och har insett att jag faktiskt gärna stannar där jag är och inte tänker dra vid första bästa erbjudande. Och det är ju bra att han litar på mig.

Lägg dock till detta många veckor av sömnbrist och inget roligt att se fram emot (se “ekonomisk härva”), svår hemlängtan och ni har en ångestladdad, stressad, övertrött och gnällig Epo!

För övrigt längtar jag efter att vara kreativ, men i brist på stora målardukar så har jag istället bakat. Mitt första försök till brödbakning blev stenhårda, skorpiga bröd som mest smakade jäst. Men det andra försöket blev ljuva timjanstycken som frusits och numera njuts av regelbundet.

Jag har också bakat kanelbullar – de blev inte riktigt som jag tänkt mig, men smakar gott. Min bror kommer över och hälsar på snart och ska ta med sig pärlsocker till nästa bullbak, sötsaken.

Det blir imorgon bror anländer – väl förberedd på sin systers ekonomiska olycka och inställd på att hänga vid poolen, på vår balkong och ägna en hel del tid åt att dricka ur vårt barskåp istället för att dricka buteljcocktails på exotiska barer som vi gjorde förra gången han var här.

Idag har jag gått upp extra tidigt för att göra mig iordning för en konferens – lyckades tjata till mig ett gratispass som jag nu ska utnyttja. Många vänner och kollegor inom industrin ska medverka och det ska bli intressant både att lyssna på vad de har att säga samt att tjata lite över den goda lunchbuffén de har på konferensstället.

Ikväll är det min industris årliga “awards ceremony” – vi snackar balsal med black tie, tre-rätters och mycket champagne. Mitt företag är inte inblandat men jag har återigen fått en gästinbjudan (gratis) så jag ska gå dit och förkovra mig, iklädd mina guldskor. Ska bli roligt faktiskt, ska träffa lite folk jag inte sett på länge, dricka mycket champagne och nätverka.

Sen är det “back to the grind” och mys med bror som ju anländer redan imorgon. Ska se om jag kan ta nån dags ledighet i samband med helgen kanske, och få ihop lite kvalitetstid med bror.

Nu ska jag avsluta njutandet av mina timjanstycken samt min andra kopp Zoegas, och sedan slänga på kavajen, leta rätt på ett par skor som matchar dagens outfit, byta handväska och sedan springa förbi bankomaten innan jag tar en taxi till konferensen. Adjö!

Slutet på en jobbig vecka

[skrivet igår men inte publicerat förrns idag]

Idag är det veckans sista arbetsdag och jag måste erkänna att jag välkommnar helgen med öppna armar. Jag vill helst inte sitta på kontoret en minut till, men klockan är bara kvart i fyra och vi slutar inte förrns halv 6, så jag blir kvar här ett tag till.

I veckan satt jag sista tentan för Sustainability Practice. Den kändes lätt, vilket var oroväckande. Det är inte ett jättesvårt ämne men samtidigt vet jag av gammal erfarenhet att det inte är ett bra tecken när en tenta känns lätt. Nåja, jag hoppas ju inte på några stjärnbetyg utan på att få godkänt, och det borde jag få om jag inte – omedvetet – gjort något jättefel och tolkat en fråga helt galet eller nåt.

Jag pluggade inte så jättemycket till tentorna men det känns ändå skönt att ha dem gjorda, nu slipper jag känna den där stressen att så fort jag jobbar eller gör nåt hemma så “borde jag plugga” – så mycket skönare att kunna göra vad jag vill utan en massa “jag borde” i huvudet.

Min 28:e födelsedag passerade också utan större uppståndelse, ett par tårtor på jobbet och många fina hälsningar från nära och kära livade upp vardagen lite. D insisterar på att vi ska gå ut och käka på min favoritrestaurang i helgen men för min del spelar det faktiskt inte så stor roll. Det blir ändå aldrig “som hemma” så det känns ganska poänglöst att fira för firandets skull. Min födelsedag förknippar jag med vårkänslor, skir grönska, räkmackor, Chalmers cortege och årets första besök på Liseberg. Inte dammig ökenhetta och frusna jätteräkor som bara smakar vatten. Det kan lika gärna kvitta!

För övrigt så är jag och D båda två skitstressade för ekonomiska bekymmer, det har varit mycket på senaste med en massa stora betalningar som ska föras över hit och dit. Vi får leva knapert nu ett tag – jag hoppas bara att jag får råd att åka hem i sommar som planerat. Jag längtar verkligen ihjäl mig efter Sverige.

På jobbet är det som vanligt, inget spännande har hänt på några fronter. Min chef hotar mig dagligen med sparkning, men jag är inte heller den enda som blir sparkad i stort sett varje dag. Jag har till och med fått höra att jag behandlats extra väl pga. att jag är kvinna – då har jag verkligen all sympati för männen!

 Har varit astrött idag (går igenom en lång period av sömnlöshet igen) så har försökt hålla mig aktiv på jobbet utan att ta tag i allt för detaljerade saker som det ju är större chans att jag fuckar upp nu när jag är aptrött. Jag har städat mitt skrivbord och delegerat saker mest hela dagen. Känns faktiskt ganska effektivt.

 Ikväll har jag och D lovat varandra att äta en god middag som belöning för all stress i veckan. Jag kan knappt bärga mig tills jag får sjunka ner i teve-soffan med en varm kisse sovandes nånstans och slösa bort ett par timmar under en filt. Ahhhh…